Karaktären och jag

Med den perfekta nyansen av rött målar jag mina välformade läppar. Några drag med borsten genom mitt lockiga hår och glänsande vågor letar sig snabbt fram. En klänning som framhäver mina runda höfter men ändå lämnar mycket åt fantasin. Jag dricker mitt kaffe, går till jobbet, dansar hela nätterna med mina vänner och alla tror att jag lyser lika mycket i mitt hjärta som jag gör utåt. 

Jag älskar livet. Jag älskar mitt liv. Min perfekta familj, mina vänner, mitt jobb, hösten, allt roligt som händer, jag är ju helt fantastisk. På filmduken rullar det fram bilder från en vardag helt fri från tragik. På filmen ser det ut som att allting löser sig, att mina problem inte är värre än någon annans. Men bakom projektorn står en trasig och sorglig figur i morgonrock, gammalt smink och flottigt hår och trycker på play. 

Denna underbara, vackra, starka karaktär var jag för inte så länge sedan. Nu står jag bredvid och ser på mig själv och tankarna börjar rulla. Hur många gånger till orkar jag trycka på play innan jag faller ihop? Varför har jag så svårt att erkänna för mig själv att det inte är mitt riktiga jag i filmen? Det har mer blivit en karaktär som jag helst skulle vilja bli igen. Vill vara skenet, inte bara hålla det uppe. Vad jag går igenom är inte ovanligt, men är man jag så är det nog lite extra svårt. Ni vill se glada bilder, få tips om hur jag fixar mitt hår, se bilder från event och läsa om det roliga jag gör om dagarna. Ska jag ljuga? Nej, det går inte längre. 

Jag är deprimerad. Jag går på mediciner, terapi och nu gruppterapi. Det har pågått lite i omgångar i flera månader men nu känner jag att det bara skulle bli värre om jag inte erkände det för mig själv. Men det finns saker som får mig att inte gömma mig under en sten på heltid. Mitt jobb en gång i veckan, att vara med min familj och att vara ute i det fria. Måste bara komma ihåg att inte stänga mitt sociala liv helt. Detta kommer inte göra mig hel, men det kan hjälpa mig att läka. På något sätt är detta någonting att skämmas för och det är därför jag håller det för mig själv, men jag vill inte skämmas längre. 

Livet är inte som i en film och jag önskar ingen olyckan att stå bredvid och se sitt liv rulla fram på duken. 

Ta hand om varandra där ute!

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Translation

My life is just perfect. My family, my friends, my job... my life. Oh how I love my life. It's a shame that I'm forced to stand aside and let this perfect movie go on without me. I'm just a movie character. Time to let you know how I really feel, behind the pictures. I'm depressed, eating pills to get through the day, gets therapy and have just started group therapy. I know you want to read about my exciting life, you want to know how I'm doing my hair and see pictures of nice outfits. I'm so sorry, but I'm an human to. I know I gonna be alright, but right now I just wanna hide from the world. 

Take care of each other out there!

X X X

Caroline