Och allt som hände sen...

Så sitter jag här, ett helt liv senare i en liten lya med väggar av sten med glaset fyllt till bredden av det röda och tänker på allting som har hänt. Funderar på varför jag inte har skrivit någonting förens nu, en iskall fredagskväll i november. Sommaren kom, regnade bort och försvann. Med resväskan i handen öppnade jag dörren till den lilla tjänstebostaden som från och med augusti skulle tjäna som mitt nya hem. Från röd stuga med vita knutar, trädgård och havsutsikt till en lägenhet i en gammal tjänstebostad för smeder och fabriksarbetare. Lägenheten som allt för länge känts som rätt tillfällig börjar allt mer som tiden går kännas mer permanent. Klockan ringer tidigt om mornarna och jag drar mig för att kliva ner på det kalla golvet. Det är kolsvart ute när jag trampar iväg på den svarta cykeln och jag ser till att ha reflexer och lampor väl synliga på den långa färden. Längst kanalen, över bron, genom villaområdet och förbi rondellen och sen svänger jag äntligen ner till höger förbi hagarna. Som rutin vänder jag mig alltid mot valackarnas lösdrift där våra kära travarpojkar går för att se så att alla är där. Denna syn av vackra hästar som nöjt går och betar i sin hage just som solen börjar gå upp gör allt morgonbestyr värt. En kopp kaffe hinns med innan kamraterna droppar in innan vi gemensamt går ner och startar stalltjänsten. Sen följer dagarna med omvårdnad, ridning, travkörning eller teorilektioner. Till dagen hör asgarv på lunchrasterna, en extrem kunskapstörst och genuin stöttning av klasskamraterna.  

Jag kommer att tänka på en kväll i mitt familjehem när jag satt i soffan och tittade på mobilen. En annons kommer upp, minns att den den handlade om att utbilda sig inom hästnäringen men mer detaljerat kommer jag inte ihåg. Däremot minns jag känslan när det small till i hjärtat. Uppenbarelsen, att det var just hästar jag ville satsa på. Det var inte en lång överläggning, det kom som en explosion. Sedan den dagen har det varit glasklart vad jag vill inrikta mig på. Livet händer, planer planeras om och inte allt blir precis så som man har tänkt sig. Den perfekta resan existerar inte. Nedskärningar på jobbet och ett utgående hyreskontrakt blev avgörande. Nu i efterhand känns det nästan uppgjort. Som att det var meningen att jag inte skulle vara kvar i Öregrund. Både stuga och jobb försvann vid samma månad och mina drömmars skola sökte ännu elever till sin vuxenutbildning. Med orden "Ingen minns en fegis" av min käraste så sökte jag och efter många om och men så kom jag in. Nu kan jag inte förstå varför jag tvivlade så. 

Tänker också mycket på Stockholm dessa mörka höstkvällar. Hur det var när jag flyttade upp med övertygelsen om att jag kommit för att stanna. Sparade varje slant för att ha råd att dansa tre gånger i veckan, bloggevent och konserter fyllde mina helger. Minns de nattliga äventyren, att klättra på hustak på Söder med en cigarill i mungipan och en flaska rödvin i väskan. Hjärtesorg och hoppfullhet. Tiden där jag ännu inte insett felet i kommentaren "stället stänger, vi drar vidare." Tiden vi alla upplevde odödlighet. Allt detta känns så långt borta när jag letar efter morgonrocken och fårskinnstofflorna i mörkret i lägenheten av sten om morgnarna. Långt bort när jag hämtar skottkärran för att mocka lösdriften eller dissekerar hästben för att hitta böjsenorna och därigenom bättre förstå hästens anatomi. Tänker på vänner som försvann och vänner som kom. Allt mer sällan vaknar jag kallsvettig av mardrömmar men rädslan för dessa skräcknätter finns ännu kvar och ibland gör de sig påminda. Oftast är jag så trött efter skoldagen att jag somnar bums klockan 20 efter kvällsfilen och vaknar när alarmet på telefonen börjar ljuda. 

Vem vet, om några år kanske planerna planeras om igen men just nu är jag precis där jag vill vara. Hästarna fyller det tomrum som funnits i mitt hjärta hela tiden, jag har bara inte förstått att det var just det. Jag fyller mina dagar med skratt, med djur, fantastiska människor som stöttar och uppskattar mig för just den jag är. Som sagt, nu i efterhand förstår jag inte varför jag någonsin har tvivlat. 

Translation 

Here I am, a whole life later in a small apartment with stone walls with the glass filled with the red, thinking of everything that has happened. Wondering why I have not written anything until now, this cold Friday night in November. Summer came, so did the rain and then summer disappeared. With the suitcase in my hand, I opened the door to the small apartment, which from August would serve as my new home. From a red cottage, a garden and a sea view to an apartment in an old official residence for blacksmiths and factory workers. The apartment, which for too long has felt rather temporary, is starting to feel more permanent over time. The alarm rings early in the mornings and I pull myself together to step down on the cold floor. It is pitch black outside when I step on the black bike and I make sure to have reflectors and lights clearly visible on the long journey. As a routine, I always turn to the geldings paddock when driving where our dear trotting boys go to see that everyone is there. This sight of beautiful horses happily grazing in their paddock just as the sun begins to rise makes all the darkness worthwhile. A cup of coffee before the comrades drop in before we go down together and start the stable service. Then follow the days of nursing, horseback riding, trotting or theory lessons. The day includes lots of laught on the lunch breaks, an extreme thirst for knowledge and genuine support from classmates.

 I'm thinking of an evening in my family home when I sat on the couch and looked at my cell phone. An ad comes up, I remember that it was about training in the horse industry but I do not remember in more details. On the other hand, I remember the feeling when my heart burst. The revelation,  it was ju horses I wanted to work with. It was not a long deliberation, it came as an explosion. Since that day, it has been crystal clear what I want to focus on. Life happens, plans are re-planned and not everything turns out exactly as planned. The perfect journey does not exist.  Now in retrospect it feels almost settled. Like I was not supposed to stay in Öregrund. Both the cottage and the job disappeared at the same month and the school of my dreams was still applying for students for their adult education. With the words "No one remembers a coward" by my dearest, I applied and I got in. Now I can not understand why I doubted so.

I also think a lot about Stockholm these dark autumn evenings. How it was when I moved up with the conviction that I had come to stay. Saved every penny to be able to afford to dance three times a week, blog events and concerts filled my weekends. Remember the night adventures, climbing on rooftops in Stockholm City with a cigarill in my mouth and a bottle of red wine in my bag. Heartbreaks and hopefulness.  The time we all experienced immortality. All this feels so far away now. Far away when I pick up the wheelbarrow to clear the stables from horse poop or dissect horse bones to find the flexor tendons and thereby better understand the horse's anatomy. Thinking of friends who disappeared and friends who came. More and more rarely, I wake up sweaty from nightmares, but the fear of these horror nights still remains and sometimes they are reminded. Usually I am so tired after the school day that I fall asleep at 20 after the evening tea and wake up when the alarm on the phone starts to sound.

Who knows, in a few years the plans may be re-planned but right now I'm exactly where I want to be. The horses fill the void that has been in my heart for so along, I just did not understand what it was. I fill my days with laughter, with animals, amazing people who support and appreciate me for who I am. As I said, now in retrospect I do not understand why I have ever doubted.

Caroline

Ännu en kaffeburk

När jag slutade med tobak tänkte jag att nu är jag äntligen fri från beroenden, men ack vilken dålig självinsikt jag hade. Finns det något återkommande objekt i detta hus så är det nog äldre plåtburkar. Kakburkar i tre våningar, små plåtburkar för hårnålar och småkrafs, stora burkar för karameller och kaffe. Den tredje kaffeburken i samlingen är gjord av Bohlins Kafferosteri och inhandlades för 40 kr på byns antikbutik Stormhatten förra helgen. Utan lock men det kändes väldigt sekundärt för det priset. Får bli förvaring för alla sjalar om jag har ligger utspridda i huset. 

Burkar i mindre format är också någonting som inte går att ha får många av. Dessa burkar blir hem till smycken, batterier, hårnålar, hårnät, kryddor och annat man vill kamouflera men ändå ha nära. Då huset är litet och jag är en latmask och föredrar att sitta ner för mina morgonrutiner så har jag allt samlat i en hylla bredvid kökssoffan. I burkar och askar förvarar jag hårborste, spray, hårnålar, smink och sjalar så jag har allt nära till hands. Sen gör jag mig iordning vid köksbordet med en serie rullandes på datorn och en kopp av nått värmande intill. Alla har vi våra rutiner här är min och den trivs jag väldigt bra med. 

Translation 

When I quit with tobacco I thought that now I am finally free from addictions, but oh what a poor self-insight I had. If there is any recurring item in this house then it is probably older metal cans. Cookie jars in three floors, small tin jars for hairpins and scraps, large jars for candies and coffee. The third coffee can in the collection is made by Bohlins Kafferosteri and was purchased for SEK 40 at the village antique shop Stormhatten last weekend. Without a lid but it felt very secondary to that price. May be storage for all shawls that I have scattered in the house. Cans in smaller sizes are also something that you cannot get many of. These jars are home to jewelry, batteries, hairpins, hair nets, spices and other things you want to camouflage but still have close. Since the house is small and I am lazy  and prefer to sit down for my morning routines, I have collected everything in a shelf next to the kitchen sofa. In jars and boxes, I store hairbrush, spray, hairpins, makeup and shawls so I have everything close at hand. Then I prepare myself at the kitchen table with a tv-show of rolls on the computer and a cup of something warming on the table.

Caroline

I min trygga vrå

Detta hus som under nästan två års tid har formats till att bli mitt hem. Här i min trygga vrå sover jag gott om nätterna trots kastvindar som tränger igenom de oisolerade väggarna och kusliga ljud från min ödsliga trädgård. Jag drömmer om ännu en sommar med bara fötter mot en solvarm gräsmatta. Med tunga buskar fyllda till bredden med bär och sorlet nere från hamnen blandat med fiskmåsens skratt. Gläds åt att syrenbuskarna slår skott och att överallt runt vårlökarna hörs humlesurr. 

Här har jag skapat min fristad. Här kan jag tänka fritt och vara just den personen jag är född till att vara. Ensamvargen i sin kula. Har gjort så mycket jag kan av det jag har för att göra ett hem av ett hus och är så tacksam över att jag fått hyra allt detta vackra. Snart ska tavlorna på de slitna väggarna plockas ner. Småpinaler ska sorteras och lådor tömmas. Vänjer mig vid faktum att inget varar för evigt och accepterar sakta att förändringens vind snart drar förbi. 

I köket frodas pelargonerna på fönsterbrädor bakom de smutsiga glasrutorna. Små blommor har redan börjat visa sig men jag har tagit rådet att knipsa bort de första för att låta all energi gå till rötter och blad. När det är tillräckligt varmt ska några av krukorna få flytta ut i trädgården. 

Har redan börjat samla på mig bubbelplast och små kartonger för att kunna paketera allt ömtåligt så de överlever en flytt. Det är långt kvar och än väntar en försommar i min trygga vrå vid havet. Här tänker jag njuta till fullo och ta tillvara på varenda sekund som jag får bo här. När det är dags tar jag farväl av detta ställa och öppnar armarna för en ny tid i livet. 

Translation 

For almost two years, tis house has been transformed into my home. I sleep well at night, despite cold winds piercing the uninsulated walls. I dream of another summer with bare feets against a sun-warm lawn. With heavy bushes filled with berries and the sounds down from the harbor mixed with the gull's laughter. Happy to see the lilac bushes filling up and that everywhere in my garden you can hear the bumblebees. Here, I have created my sanctuary. Here I can think freely and be just the person I was born to be. A lonely wolf. Have done as much as I can of what I have to make a home of a house and am so grateful that I got to rent all this beautiful. Soon the paintings on the worn walls will be taken down. Small pins must be sorted and boxes emptied. Getting used to the fact that nothing lasts forever and slowly accepts that the wind of change soon will arrive. Have already started collecting bubble wrap and small boxes to be able to package everything properly so they survive a move. It is still a long time until I leave and still a summer is waiting in my safe corner by the sea. Here I intend to fully enjoy and take advantage of every second I get to live here. When it's time I bid farewell to this place and open my arms for a new time in life.

Caroline

Sista dagen i mars

Drömmen om frodiga vinbärsbuskar och täta syrenhäckar bakom knuten. Den röda stugan mot en klarblå himmel, en andra chans. Längtan efter att få vakna av heta strålar genom fönsterglaset som värmer upp täcket. Vandrar ut i bara morgonrock och känner det solvarma gräset under mina nakna fötter. Arbetsdag eller ej, en morgonstund ingen kan ta ifrån mig. Doften av liljekonvalj och morgondagg blandas med den av dagens första kaffekopp. 

Igår när jag tittade ut genom fönstret, nyvaken och lagom måndagspepp, möttes jag av ett duntäcke som låg över hela trädgården. Aprilväder i mars, långkalsonger och raggsockor förblir på! Snö i all ära men har det vägrat att snöa på 4 månader kan det allt låta bli att komma alls. Låt allting grönska och komma till liv! Ser fram emot att få dokumentera mitt liv med min nya mobil, äntligen har jag en bra kamera lättillgänglig! 

Det glamourösa stuglivet dokumenterat! 

Translation 

The dream of a green garden with berries and lilacs.  The red cottage against a clear blue sky, a second chance. The longing to be awakened by hot rays through the window glass that heats up the bed. Wandering outside in just a morning robe and feeling the sun-warm grass under my bare feets. Workday or not, a morning no one can take away from me. The scent of lily of the valley and morning dew blends with that of today's first coffee.Yesterday as I looked out the window, newly awake, I was met by a white blanket that lay all over the garden. April weather in March. Snow is lovely but if it refused to snow in 4 months it can all fail to come at all. Let everything be green and come to life! Looking forward to documenting my life with my new phone, finally I have a good camera easily accessible!

Caroline

Det absurda

Känslan av en värld som rasar. Rädslan för det okända, rädslan för att de närmsta ska stryka med och rädslan för att de närmsta ska komma för nära. Rim och reson kastas ut genom fönstret och kvar bli en självisk individ med en hög av toapapper, handsprit och hypokondri. Alternativt blundar vi för att mänskligheten har skapat dödliga vapen som är utom vår kontroll och som därmed utsätter andra för fara med argumenten "Det gäller inte mig." Självutnämnda experter vägrar forskarnas rekommendationer för att ett påhittat sunt förnuft ska rädda oss alla. 

De senaste veckorna har jag sett bevis för egot i centrum och för solidariteten. Någonting som förvånad mig är hur folk verkar ha kommit på nu hur bra det är att ha en extra toarulle hemma, hur bra det är med matvaror som räcker länge och arbetsgivare uppmanar sina anställda att inte jobba sjuka. Det absurda. Verkligheten så som vi lever den och kommer göra ett bra tag framöver!

Social distansering. För mig, min vardag. Kan helt ärligt säga att jag inte har ändrat mycket sedan Covid 19 kom till Sverige. Utanför köksfönstret pickar småfåglarna på som vanligt i hopp om att jag ska gå ut och fylla på med mat. Rådjuren skuttar som vanligt över mitt staket och lägger sig för att sova borta vid flaggstången i det höga, mjuka gräset. Det blåser isvindar från havet men i trädgården tittar krokus, snödroppar och pionknoppar fram. Det har sina fördelar att vara folkskygg ibland och att trivas bra med att bara umgås med sig själv. 

Jag tänker inte skriva ut hur ni ska göra i denna svåra tid mer än att lyssna på experter och myndigheter som bara vill förhindra att Corona sprids och att samhället efter smittohärden ska kunna rulla på så bra som möjligt. Jag väljer att följa allmänna restriktioner och har bara precis så många toarullar hemma som jag behöver själv! 

Ta hand om varandra- på avstånd.

Translation 

The feeling of a world collapsing. Common sense gets thrown away fast and all that remains is a selfish individual with a pile of toilet paper, hand spirit and hypochondria. Alternatively, we turn a blind eye to the fact that humanity has created deadly weapons that are beyond our control and put others at risk with the argument "It's not dangerous to me." In the past weeks I have seen evidence of the ego in the center and of solidarity. Something that surprised me is how people seem to have come to realize now how good it is to have an extra toilet roll at home, how good it is with long-lasting groceries and employers urge their employees not to work sick. The reality as we live it and will do well for a while to come!

Social distancing. For me, my everyday life. Can honestly say that I haven't changed much since Covid 19 came to Sweden. Outside the kitchen window, the little birds pick up as usual in the hope that I will go out and fill with food. As usual, the deer shoot over my fence and lie down to sleep at the flagpole in the tall, soft grass. It blows ice winds from the sea but in the garden crocuses, snowdrops and peony buds look ahead. It has its advantages to be a shadow of the people at times and to feel good about just hanging out with yourself.

I do not intend to tell youu how you should do in this difficult time more than listening to experts and authorities who just want to prevent Corona from spreading and that society should be able to roll on as good as possible. I choose to follow general restrictions and have just as many toilet rolls at home as I need myself! Take care of each other- from a distance.

Caroline

Älskade by

Sedan jag flyttade hemifrån har jag haft åtta boenden. Ingen den andra lik. Att jag hamnade i Öregrund var en ren slump som jag är så oerhört tacksam över idag. Efter jobbet idag lät jag cykeln rulla mig ner till havet för att få en skymt av dagens sista solstrålar innan mörkret kom svepande. Allt jag kunde tänka där jag satt när vågorna sköljde över hala klippor och solen försvann ner i fjärran var att jag är så tacksam över att jag hamnade just här. Hur människorna i den här byn har fått mig att känna mig så välkommen. Har fått vänner som kommer över på spontanfika i mitt kök, som får med mig ut på promenader och som är klippor på arbetet. Även om mitt jobb på förskolan kan vara tungt för både kropp och själ känner jag mig uppskattad av liten som stor och jag känner att jag får le och skratta flera gånger varje dag. Sånt får sår i själen att läka.

Det nämns ofta i mina texter hur mycket jag trivs i min lilla stuga vid havet. Det har gått över ett år sedan jag flyttade hit och inte en enda gång har tanken kommit upp att jag vill flytta härifrån. Vårterminen är i full gång och jag börjar komma in i rutinerna efter två veckors julmys med nära och kära. Trots härliga stunder längtade jag tillbaka till mitt introverta vardagsliv.

Igår drog starka vindar upp från havet och in bland gränderna. Huset skakade och grenar piskade mot fasaden. I min livliga fantasi skapades fotsteg på bron och naglar mot fönsterrutorna där jag låg under mitt röda täcke och försökte sova. Då slog det mig, jag var inte rädd. Efter ett liv av rädsla för mörker och att vara ensam nattetid så slog det mig att jag just då kände mig helt trygg. En påminnelse om att jag är starkare än vad jag själv tror. För några månader sedan trodde jag det var nästintill omöjligt men när jag låg där ensam i min stora säng med vinden som fick hela huset att skaka så kände jag mig starkare än på väldigt länge. Stolt somnade jag och sov fram tills att klockan ringde och det var dags att kliva upp. 

Är så tacksam att få bo och verka i denna underbara miljö. Närheten till havet, friheten, trähuskvarter och snickarglädje.

Translation 

Since moving out from my parents home I have had eight accommodations. No one like the other. The fact that I ended up in Öregrund was a mere coincidence that I am so incredibly grateful for today. After work today, I took the bike to roll down to the sea to get a glimpse of the last rays of the day before the darkness came sweeping. All I could think of as I sat there as the waves washed over slippery cliffs and the sun disappeared into the distance was that I am so grateful that I ended up right here. How the people in this village have made me feel so welcome. Have made friends who come over for spontaneous coffee in my kitchen, who get me out on walks and who are heroes at work. Although my work at the preschool can be heavy for both body and soul, I feel loved by little and big ones and I feel that I get to smile and laugh several times every day. This heals scars in the soul.

Yesterday, strong winds came in from the sea. The house shook and branches whipped against the facade. My mind created fantasy footsteps on the bridge and nailes against the window panes where I lay under my red blanket and tried to sleep. Then it hit me, I was not afraid. After a life of fear of darkness and being alone at night, it struck me that only then did I feel completely safe. A reminder that I am stronger than I think. A few months ago I thought it was almost impossible for me but when I lay there, I felt stronger than in a very long time. Proudly I fell asleep and slept until the alarm rang and it was time to get up for work.

Caroline

Oktober

Jag går omkring i mitt Pompeji bland ruiner... Så kom det emellan igen, det där som vi alla är med om som borde vara huvudsaken men som förstör den perfekta bubblan vi så tappert försöker blåsa upp. Livet, och allt som hör därtill. Hösten kom och tog oss med storm, bokstavlig talat. Det knakar i fogarna och i gränderna luktar det rök från skorstenarna från de små trähusen. Stugan har blivit höstfin och förberett sig för kallare väder. Grindstolparna har dekorerats med ljung, jag är larvigt stolt över hur fint det blev. Dag och natt har det virvlat löv kring knuten och jag har ett starkt sug efter att gå ut och kratta ihop stora lövhögar som nu täcker hela trädgården. Men, jag är så förkyld nu att jag mest ligger på kökssoffan och snörvlar, virkar och tittar på serier. Jag bor ensam i stugan vid havet sedan några veckor tillbaka. Fokuserar på allt det vackra runt omkring på dagarna och att sova om nätterna. 

Utanför köksfönstren har småfåglarna fått sitt egna paradis, där styr de med järnhand och är mycket tydliga i sin kommunikation. Vi har en överenskommelse, jag och mina vilda små vänner. Är maten slut kommer de och knackar med näbben på köksfönstret, svarar jag inte knackar de på sovrumsfönstret och svarar jag inte då heller så går de på ytterdörren. Det är talgoxarna som har lärt sig hur de ska få påfyllning på lättast sätt. Brukar skoja om att jag känner mig som Snövit med mina småfåglar. 

Kan sitta länge på kökssoffan och bara titta på hur de lever, hur de rör sig och kommunicerar med varandra. Pilfinkar och gråsparvar kommer i massor och kamouflerar sig bra i syrenhäcken.

Blåmesen vågar sig fram när de andra söker skydd i buskaget från vinden. Han är så liten och inte alls så tuff, men är han bara tillräckligt snabb kan det gå att picka i sig lite mat innan gänget är tillbaka.

Nu, när jag sitter här på kökssoffan och skriver så tänker jag på doften av nyfallen snö. Ni vet den är känslan när man öppnar ytterdörren och kliver ut, hur det knarrar i varje steg, det är kolsvart på himlen men ändå så ljust av iskristallerna som täcker allt runtomkring. Det är så tyst. Om det var möjligt att snabbspola fram livet skulle jag göra det, bara några veckor. 

Translation 

So life got in the way again,  destroys the perfect bubble that we bravely try to inflate. Life, and all that goes with it. Autumn came and took us by storm, literally. A scent from the smoke from the chimneys from the small wooden houses. The cottage has been prepared for colder weather. The gate posts have been decorated, I am very proud of how good it looks. Day and night it has swirled leaves around the house and I have a strong desire to go out and rake together large leaf piles that now covers the entire garden. But, I'm having a cold so I mostly lie on the sofa, crochet and watch series. A very tedious time for illness. I live alone i the Little cabin since a few weeks back. Trying to focus on all the beauty around in the days and to sleep in the nights. 

Outside the kitchen windows, the birds have got their own paradise, where they are in controll and are very clear in their communication. We have an agreement, me and my wild little friends. If there´s no food left, they come and knock with their beak on the kitchen window, If I do not answer they knock on the bedroom window and If I still doesn't answer then they try on the front door. Usually kidding that I feel like Snow White with my little birds.

Now, as I sit here on the kitchen sofa to write this, I think about the scent of freshly fallen snow. You know the feeling when you open the front door and step out, how it creak in every step, it is black on the sky but still so bright by the ice crystals that cover everything around. It's so quiet. If it was possible to fast-forward life, I would do it, just a few weeks.

Caroline

Bocken flyttar in

Varv efter varv hade vi gått på bakluckeloppisen och inte hittat vad vi kom dit för. Långa campingbord fulla med verktyg, porslin och småpryttlar vi egentligen inte behövde men självklart fastnade att titta på. Med familj från Hälsingland var det omöjligt att inte fastna för ljusstaken i gjutjärn som stod mitt bland reklammuggar och glasskålar på ett bord längst bort på grusplanen. Utan att blinka slängde jag iväg en prisförfrågan, 40 kr får jag som svar. Givet, ta mina pengar! Frågar om karln som sålde ljusstaken visste någonting om den, får någonting väldigt luddigt och allmänt till svar. Ingen signatur men ändå för mig värd så mycket. Den har hedersplats på köksbordet för att lysa upp i höstmörkret och jag fullkomligt älskar den! Någon som vet någonting om denna bock?

I mitt hem finns en salig blandning av äldre köksgeråd, från tidigt 1900-tal fram till 1960-talet. Visst önskar jag mig hela serviser och en uppsättning krukor ur samma serie, men samlingen har liksom blivit lite hipp som happ. Det finns en kopp av "Salix", Stig Lindbergs motiv, Gustavsbergs. Det finns i ju för sig 3 krukor i olika färger och storlekar av Upsala Ekebys "Gunilla" som alla ger hem för mina kära Mårbacka pelargoner. Såssnipan "Pigg" från Upsala Ekeby har sällskap av en tallrik och en assiett från samma serie. Alla mina designerprylar har jag kommit över för en mycket skälig summa på loppis eller ärvt från släktingar. Alltså har de kommit till mig av ren slump, därav har jag en väldigt okomplett skara porslin. Den störta samlingen är nog av mina original emaljerade husgeråd från Kockums Jernverk. 

Minns ni kaffeburken jag köpte för några veckor sedan? Jag som verkligen inte behövde fler kaffeburkar, så fel jag hade. Med en italienare i hushållet är ju kaffe väldigt viktigt så vi har flera sorter hemma som behövde varsin burk. Vilken tur att jag köpte fler. Vi har nu 4 kaffeburkar i bruk! 

Blåbärssylten jag kokade för några veckor sedan blev så otroligt god att jag blev helt förvånad själv. Jag som hade intalat mig att jag verkligen inte var bra på sånt här kunde helt plötsligt följa ett recept. Efter krusbärsmarmeladen och vinbärssaften fick jag så pass mycket självförtroende att jag kunde frångå receptet lite och resultatet gjorde mig väldigt stolt! Egentligen har jag aldrig varit en grötperson men efter att ha fått det på jobbet tre dagar i veckan i ett år så har jag börjat vänja mig. Nu när jag har så goda tillbehör kan jag ju inte låta bli! 

Önskar er alla en härlig måndag! 

Translation 

It was impossible not to get caught by the candlestick in cast iron, which stood in the middle of advertising mugs and glass bowls on a table at the far end of the flea market. This goat is the symbol of Hälsingland, which big parts of my family is coming from. Without blinking I threw away a price request, I got 40 SEK in response. Sure, take my money! Asking if the man who sold the candlestick knew anything about it, gets something very fuzzy and general in response. No signature but still worth so much to me. It has a place of honor on the kitchen table to light up in the autumn darkness and I absolutely love it! In my home there is a blissful mix of older kitchen utensils, from earley 1900s to 1930s. Sure I wish for all the sets from the same series, but I got a very small and mixed collection of designer porcelain. 

   Do you remember the coffee can I bought a few weeks ago? I really didn't need more coffee cans, so wrong I was. With an Italian in the house, coffee is very important, so we have several varieties at home that needed each jar. We now have 4 coffee cans in use!

  The blueberry jam I cooked a few weeks ago became so incredibly good that I was totally surprised myself. I had told myself that I was really not good at this but suddenly I could follow a recipe. After the gooseberry marmalade and the currant juice I got so much confidence that I could deviate from the recipe a bit and the result made me very proud! Actually, I've never been a porridge person, but after eating it at work three days a week for a year, I've started to get used to it. Now that I have such good jams, I can't resist! 

Caroline

En onsdagskväll

Lätta kortbyxor och sköra blusar viks ihop och gör plats för ull och gallon. Från havet blåser isiga vindar upp mellan gränderna vid hamnen och omfamnar vår lilla stuga med höstkyla. Nästan varje dag när jag kommer hem från jobbet tar jag en vända i trädgården och plockar upp äpplen som fallit under dagen. Mycket äpplen blir det, många äppelpajer blir det och här om dagen gjorde jag äppelmos. Faktiskt för första gången någonsin. Grenarna är så fulla att de hänger tungt och jag har erbjudit mina grannar att komma och plocka för vi har så mycket vi inte kan ta reda på. 

Även vinbär har vi haft i överflöd. Totalt blev det 6 glasflaskor vinbärssaft och visst hade jag kunnat gjort så mycket mer om jag hade haft fler flaskor till hands. Jag är som besatt av saft så dessa flaskor kommer nog vara tomma snabbare än planerat. Nu när jag sitter här på kökssoffan omgiven av tända ljus så känner jag hur glad jag är att hösten är här. Njuter av syltgrottor med min egna sylt i, äppelkaka av egna äpplen, saft från busken här utanför, inlagd gurka med egenodlade dillkronor, blåbär som det tog oss flera timmar att samla ihop uppe i skogen. Jag ser mig omkring, trivs så fruktansvärt bra i det här huset. I somras köpte vi ett hörnskåp som nu har blivit ett supskåp. Förhoppningsvis kommer det gå att elda i kaminen i vinter. Längtar, hoppas! 

Translation 

From the sea, icy winds blow up between the alleyways at the harbor and embrace our little cottage with autumn. Almost every day when I come home from work I take a turn in the garden and pick up apples that have fallen during the day. There's so much apples, I've done many apple pies. The branches are so full that they hang heavy and I have offered to my neighbors to come and pick because we have so much we cannot take care of. 

We also had a lot of currants. In total I made 6 glass bottles of currant juice and of course I could have done so much more if I had more bottles. I am obsessed with juice so these bottles will probably be empty faster than planned. Now that I'm sitting here on the kitchen sofa surrounded by lit candles, I feel how happy I am that autumn is here. Enjoying blueberry jam and goosberry marmelade, apple pie of my own apples, juice from the bush here outside, pickled cucumber with homemade dill. I look around, feel so very good in this house. Hopefully we will be able to use the fireplace this winter. 

Caroline

Inlagd västeråsgurka

I våras sådde jag massvis med frön i vår trädgård. I en stor gjutjärnskruka på baksidan planterades dill, rosmarin, mynta och persilja. Dillen tog sig så bra att jag snarare haft problem med att använda upp allt. Så med krondill i massor är det ju självklart att det ska läggas in gurka! Som så många andra av mina safter och syltor så är det första gången jag gör inläggning på gurka men det är någonting jag länge velat testa. 

På varje loppis jag varit på så har jag letat efter konserveringsglas med patentlock men det har varit rätt svårt att hitta faktiskt. Tillslut fick jag komplettera min samling med glasburkar från Ikea och ÖoB. De funkar men är absolut inte lika charmiga som de äldre. 

Västeråsgurkan skars i lagom tunna skivor och varvades med senapsfrön, vitpepparkorn, pepparrot och dillkronor. Sist av allt hälldes en lag på vatten, socker, ättika och salt. Nu väntar vi med spänning på att om några veckor få öppna en burk och smaka. 

Translation 

 In a large cast iron pot in the back of the house I was planting dill, rosemary, mint and parsley. The dill grew so well that I've had trouble using everything up. So of course I had to make pickled cucumber.  The cucumber was cut into fairly thin slices and alternated with mustard seeds, white peppercorns, horseradish and dill crowns. Last of all, a liquid was poured on made by boiled water, sugar, vinegar and salt. Now we wait with excitement for a few weeks to open a jar and taste. 

Caroline