Simma på ytan eller drunkna i känslor

Det finns ämnen jag dras till, jag brinner för men som jag aktivt väljer att undvika helt att tänka på. Visst önskar jag att jag var en sådan person som kunde stå upp rakryggat och hålla ett brandtal, men underläppen börjar darra bara på tanken av att engagera mig i nått känslosamt. Det räcker med en kort reklam på TV och klumpen kommer i min hals. Frågar någon om jag gillar hästar får jag en tår i ögat. Det kommer en gråtsuck och sen kan jag hålla in men det kommer likförbannat en gråtsuck och sen går musten ur.  Ska jag väl uttrycka vart mitt hjärta ligger gör jag det helst via text helt ensam på ett ställe jag är trygg med att skrynkla trynet och hulka en stund. För låt oss vara ärliga, det är inte socialt accepterat att bli röd och börja hulkböla hur som helst. Jag tänkte rada upp de tre ämnen som jag (i nyktert tillstånd) försöker undvika att prata om och ens tänka på när jag vill slippa kämpa emot gråten.

1. Relationen till min familj och främst våra djur
Helt ärligt kan jag säga att min uppväxt har varit perfekt. Fram tills nu i somras har jag haft alla mina mor och farföräldrar vid livet som har tagit hand om mig och mina syskon och mina föräldrar har hållit ihop, gett oss allt de kunnat så långt pengarna och energin räckt. Vi har givits kärlek, sunda värderingar och styrka att våga ge oss ut och uppleva livet. Vi har en bra relation, men vi pratar aldrig om den. Det är förkänslosamt och det finns inget behov, vi vet om det ändå. Kärlek är inte ord, det är handlingar och trygghet.
Hästarna finns det lika mycket kärlek till som skuldkänslor. Man räcker aldrig till varken fysiskt eller psykiskt och bara tanken på att de börjar bli till åren smärtar i hjärtat. Det går faktiskt inte för mig att ens föreställa mig ett liv utan dem, det är fysiskt omöjligt. Jag undviker så gott det går det mest naturliga och det enda vi kan vara säkra på i det här livet, nämligen döden.

2. Sveriges och Amerikas ursprungsfolk
Igår grät jag i 59 minuter till tv-programmet Jills veranda. Maxida Märak, för mig mest känd som aktivist för samiska rättigheter, visade på sån styrka och kärlek att jag blev helt förstörd. Jag skulle sätta en fot på Amerikansk mark och sedan bryta ihop totalt av all energi, dess hemska historia och nutida totala förnekelse. Likheten mellan Amerikas och Sveriges ursprungsbefolkning är så lika och påverkar mig något extremt. Detta ämne är för mig extra känslig då jag för några år sedan fick reda på att det finns sameblod på min pappas sida av släkten. Det finns ett gammalt foto på mina släktingar i kolt men det är allt. Jag har läst Nordsamiska på distans men kom så efter i studierna att jag inte fullföljde kursen. Detta är ingenting jag kan prata om utan att bli för känslosam. Det är en sorg i mig och jag förstår inte varför jag har så starka band till det. Kanske just av den anledningen måste jag grotta ner mig mer i mina rötter för att få veta varför det gör så ont i själen att tänka på det. Hur nu det ska gå och samtidigt hålla mig på benen är ett mysterium.

3. Lidande djur
Nästa ämne som får mina tårkanaler att svämma över är djurrättigheter. Jag kan nog säga att jag är lite konflikträdd och är inte den som ställer mig upp först i en folkmassa men... ser jag någon göra illa ett djur blir jag som en tiger som ska försvara sina ungar. När jag var 15 gav jag mig ensam på ett gäng äldre killar i en gränd mitt i natten som jag såg lappade till en hund över huvudet. Nu i eftertankens kranka blekhet var det kanske inte så smart då jag lätt kunde ha blivit misshandlad och lämnad att förblöda men i den stunden var det inte försvarbart att blunda. Min dröm är att arbeta med djurrätt på riktigt men jag skulle nog inte klara av det känslomässigt. Jag har i tidigare år läst på om djurplågeriet av Tennessee Walking Horses där det grinds in diesel i såriga hovar på föl och där alla metoder är tillåtna för att tjäna pengar på dessa stackars djur. För den som vågar se länkar jag en kort film här som visar problematiken men jag varnar för väldigt känsliga bilder. Liknande djurplågeri så som hundätarfestivaler, tjurfäktning, dansande björnar, pälsindustri och massavrättning av vildhästar är en stor anledning till att jag inte tror att varje människa har någonting gott i sig. Jag tror på ondska och om du medvetet gör illa ett djur och inte påverkas av dess lidande så har du ingenting gott i ditt hjärta.

Jag vet ju att jag behöver hjälp med detta och jag lovar att jag kommer ta tag i det. 

Beteendeterapi kanske vore nått.

(Photo 2-4 from Pinterest.com)

Translation

There's a few subject I try to avoid at all costs to not drown in sorrow and tears. Just the thought of my horses gives tears to my eyes, it's impossible to fight it cuz then it gets worse. I'm avoiding it because let's be honest, it's not socialy accepted to cry like a three year old everytime you get reminded of a emotionall subject.
The 3 subject I've put stop for is the relationsship to my family and animals, American and Swedish native people and cruelty to animals. It's enought sitting at home crying by the thought of the cruelty on Tennessee walking horses, dancing bears and fur industri. I don't need to make people ( who might actually controll themself) uncomfortable in public. So I avoid these subject to avoid crying to avoid dealing with pain and emotions. 

I need therapy! 

Caroline