Älskade by

Sedan jag flyttade hemifrån har jag haft åtta boenden. Ingen den andra lik. Att jag hamnade i Öregrund var en ren slump som jag är så oerhört tacksam över idag. Efter jobbet idag lät jag cykeln rulla mig ner till havet för att få en skymt av dagens sista solstrålar innan mörkret kom svepande. Allt jag kunde tänka där jag satt när vågorna sköljde över hala klippor och solen försvann ner i fjärran var att jag är så tacksam över att jag hamnade just här. Hur människorna i den här byn har fått mig att känna mig så välkommen. Har fått vänner som kommer över på spontanfika i mitt kök, som får med mig ut på promenader och som är klippor på arbetet. Även om mitt jobb på förskolan kan vara tungt för både kropp och själ känner jag mig uppskattad av liten som stor och jag känner att jag får le och skratta flera gånger varje dag. Sånt får sår i själen att läka.

Det nämns ofta i mina texter hur mycket jag trivs i min lilla stuga vid havet. Det har gått över ett år sedan jag flyttade hit och inte en enda gång har tanken kommit upp att jag vill flytta härifrån. Vårterminen är i full gång och jag börjar komma in i rutinerna efter två veckors julmys med nära och kära. Trots härliga stunder längtade jag tillbaka till mitt introverta vardagsliv.

Igår drog starka vindar upp från havet och in bland gränderna. Huset skakade och grenar piskade mot fasaden. I min livliga fantasi skapades fotsteg på bron och naglar mot fönsterrutorna där jag låg under mitt röda täcke och försökte sova. Då slog det mig, jag var inte rädd. Efter ett liv av rädsla för mörker och att vara ensam nattetid så slog det mig att jag just då kände mig helt trygg. En påminnelse om att jag är starkare än vad jag själv tror. För några månader sedan trodde jag det var nästintill omöjligt men när jag låg där ensam i min stora säng med vinden som fick hela huset att skaka så kände jag mig starkare än på väldigt länge. Stolt somnade jag och sov fram tills att klockan ringde och det var dags att kliva upp. 

Är så tacksam att få bo och verka i denna underbara miljö. Närheten till havet, friheten, trähuskvarter och snickarglädje.

Translation 

Since moving out from my parents home I have had eight accommodations. No one like the other. The fact that I ended up in Öregrund was a mere coincidence that I am so incredibly grateful for today. After work today, I took the bike to roll down to the sea to get a glimpse of the last rays of the day before the darkness came sweeping. All I could think of as I sat there as the waves washed over slippery cliffs and the sun disappeared into the distance was that I am so grateful that I ended up right here. How the people in this village have made me feel so welcome. Have made friends who come over for spontaneous coffee in my kitchen, who get me out on walks and who are heroes at work. Although my work at the preschool can be heavy for both body and soul, I feel loved by little and big ones and I feel that I get to smile and laugh several times every day. This heals scars in the soul.

Yesterday, strong winds came in from the sea. The house shook and branches whipped against the facade. My mind created fantasy footsteps on the bridge and nailes against the window panes where I lay under my red blanket and tried to sleep. Then it hit me, I was not afraid. After a life of fear of darkness and being alone at night, it struck me that only then did I feel completely safe. A reminder that I am stronger than I think. A few months ago I thought it was almost impossible for me but when I lay there, I felt stronger than in a very long time. Proudly I fell asleep and slept until the alarm rang and it was time to get up for work.

Caroline

Vintergäcken blommar

På min arbetsplats pratade jag med barnen idag om vilken årstid det är och helt ärligt kunde vi inte komma fram till något exakt svar. En vinter utan snö, är det verkligen vinter då? Efter jobbet gick jag en sväng runt huset och slängde lite sly som låg kvar efter en rensning i höstas. På marken under kaprifolen synes små gula blommor. Det var vintergäcken som vaknat och stod i full blom. Jag började då se mig omkring och på de flesta buskar och träd syntes små blad eller knoppar. I slutet av Januari och våren knackar på. Ändå är det höst då vintern inte anlänt än men vi alla vet att vintern ju är denna månad och kommande två. Det är inte bara naturen som är förvirrad. Det är gånger som dessa då jag önskar jag bodde norrut. Även fast än våren är min favorit bland våra årstider så är det bara skrämmande att den kommer nu redan för jag vet att detta inte kommer utmynna i en härlig sommar. Winter is coming, frågan är bara när? 

Kneget går från måndag till fredag och om helgerna finns tid för härliga sovmornar. Underbart är att  vakna av solens strålar som värmer och lyser upp hela sovrummet. Att gå tillbaka till sängen med en kopp kaffe i handen, lyssna till fåglarnas kvitter utanför fönstret och se ut genom de otroligt smutsiga glasen. Det sistnämnda är någonting jag bör ta tag i snarast! 

För två helger sedan fick jag chansen att tillbringa två dagar med endast mig själv som sällskap. Sovmorgon, perfekt hårsvall, fotografering och promenader i min vackra by. Lär mig leva med mig själv, är en bra bit på vägen!

Med blus från Lottakåren och äppelknyckarbyxor matchade jag lockarna som dagen innan lagts med pin curls. Filmer på utförande är på väg. 

Translation 

Today at work, I talked to the children about what season it is and quite frankly we couldn't come up with any exact answer. A winter without snow, is it really winter then? After work, I walked around the house and on the ground under the honeysuckle I saw small yellow flowers in full bloom. Then I began to look around and on most bushes and trees small leaves or buds appeared. At the end of January and spring is around the corner. Still, it's autumn since winter has not arrived yet, but we all know that winter is this month and the next two. It is not only nature that is confused. There are times like these when I wish I lived north. Even though spring is my favorite of our seasons, it is just scary that it is coming already because I know this will not end in a lovely summer. Winter is coming, the question is just when?

Work runs from Monday to Friday and on the weekends there is time for lovely sleeping mornings. Wonderful it is to wake up from the sun's rays that heats and lights up the entire bedroom. To go back to bed with a cup of coffee in my hand, listen to the birds chirp outside the window and look out through the incredibly dirty glasses. The latter is something I should get to as soon as possible!

Work runs from Monday to Friday and on the weekends there is time for lovely sleeping mornings. Wonderful it is to wake up from the sun's rays that heats and lights up the entire bedroom. To go back to bed with a cup of coffee in my hand, listen to the birds chirp outside the window and look out through the incredibly dirty glasses. The latter is something I should get to as soon as possible!

Caroline 

Endast jag

På väg ut för att låsa förrådet stannade jag till. Min blick drogs uppåt, upp mot hundratals glimmande ljus på den bläcksvarta himmelen. Alla ljud tystnade, där fanns endast jag. En underlig känsla sköljde över mig och lämnade mig mållös mitt i den sovande trädgården. En underlig känsla av stolthet, av trygghet. Endast jag. En tanke som aldrig tidigare tänkts utan ett uns av vemod. I några sekunder som kändes som en evighet kände jag att jag inte skulle vilja vara någon annanstans än just här. Att jag inte skulle vilja vara någon annan är just jag. Endast jag. 

Ett ögonblick fyllt med så mycket betydelse. Att för en stund släppa skuld och skam. Att för en stund inte skämmas för att vara jag. Tvärtom! Kastar jantelagen i havet och släpper tanken " Vem tror du att du är?"

Jag tror att jag är en människa med samma rätt att älska och älskas som någon annan. Som lika lätt kan fela, kan gottgöra, kan döma och förlåta. Som kan se både ruskigt vulgär ut och sanslöst vacker utan att känna någon som helst skam. En människa med bristningar och sockermage, celluliter och pormaskar. En människa med markerade kindben och mandelformade ögon, getingmidja och kyssvänliga läppar. Med kunskap och erfarenhet, välvilja och en ambitions till självrespekt. På jobbfester är det jag som dansar på borden och jag spottar inte i glaset, jag går i terapi för att utvecklas till en bättre människa och älskar mina nära. 

En rysning av ilska  går igenom min kropp när jag tänker på alla gånger då jag skämts för att vara jag. Nu vägrar jag förneka mig mer, varken för andra eller för mig själv. Vill skratta till tårar, dansa på klipphällar, äta mig till paltkoma och älska mig knäsvag. Allt för mig, mig och ingen annan än mig. 

Vill avsluta med att skriva ut vad Edith Södergran uttryckte så klokt och vackert år 1918: 

"Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.  "

Translation 

On the way out to lock the guest house I stopped. My eyes looked up, up to hundreds of shining lights on the black sky. All the sounds were silenced, there was only me. A strange feeling washed over me and left me speechless in the middle of the sleeping garden. A strange feeling of pride. Only me. A thought that was never thought without an ounce of sadness. For a few seconds that felt like an eternity, I felt that I didn't want to be anywhere else but right here. That I didn't want to be someone else than me. Only me.

A moment filled with so much significance. To let go of guilt and shame for a moment. And for a moment not be ashamed to be me. Letting go of the toxic thought "Who do you think you are?" I believe I am a human with the same right to love and be loved as anyone else. Who can just as easily can fail, can make amends, can judge and forgive. Who can look both terribly vulgar and senselessly beautiful without feeling any shame. A human with scared skin and sugar belly, cellulites and blackheads. A human with marked cheekbones and almond-shaped eyes, wasp waist and kiss-friendly lips. With knowledge and experience, goodwill and an ambition for self-respect. At work celebrations, it is me who dances on the tables and I do not spit in the glass, I go to therapy to develop and love my loved ones.

A shudder of anger goes through my body when I think of all the times when I am ashamed to be me. Now I refuse to deny myself, neither to others nor to myself.

Caroline