Solsken och vaniljsocker

När det vankas kalas, då är det bara att ta på sig förklädet och börja knåda. Min kära pojkvän hjälpte mig att baka allting, annars hade det inte blivit så bra som det nu blev. Jo det är så sant, på något konstigt vis så går det alltid åt fanders när jag börjar blanda ingredienser. Kanske att det går att äta, men särskilt vackert blir det aldrig. Tur att man har en sån duktig man som vet hur man följer ett recept!

Vinbären plockade jag i mormors trädgård förra året och har haft dem i frysen sen dess. När de fick tina var de som nyplockade!

Translation 

In someway, my cookies and cakes always turns out to look and taste weird. I'm not good at baking. Lucky for me my boyfriend can follow recipes, a lot better than me. 

Caroline

Ett utdrag ur en dagbok

När jag kom hem från sjukhuset den där söndagskvällen tog jag fram en tom sida ur en av mina många skrivböcker. Han tog inte bara en bit från min själv, han tog även min röst. Det var så svårt för jag ville verkligen, verkligen prata men det tog bara stopp. Boken fylldes, sida upp och sida ner hela sommaren. Från dag ett finns det sidor fyllda med tankar och historier från dagarna på sjukhuset, skräckslagna nätter, tankar och allt jag ville säga men inte fick fram.  

I några inlägg tänker jag sammanfatta vad som gick igenom mitt huvud den sommaren. Hoppas någon där ute kan få nytta utav det. Vad jag tänkte, hur jag betedde mig är helt enligt boken. Ingen är ensam. 

"15 juni:

Min första tanke var "Nu händer det... igen." På en sekund gick det upp för mig att jag var inlåst med en psykopat. Alla fel jag gjorde förra gången skulle nu göras rätt. Jag gjorde mig hörd, ville att alla husets människor skulle vakna och rädda mig. Slå tillbaka, samla värdefulla bevis, skaffa vittnet. Dom måste lyssna den här gången, dom måste skydda mig. "

"16 juni:

Klockan var 13 när jag vaknade. Min familj vill trösta mig, jag vet att dom menade väl med det gick inte. I 2 timmar satt jag i min säng, kunde inte tänka och kunde inte gå upp, kunde inte ens somna upp. Maten äcklar mig och det går inte att prata. Försöker gråta men det är som att tårarna är slut. Vill så gärna berätta för mamma men det går inte. Jag ser hur mycket alla lider, vill inte vara till besvär. Jag klarar inte av min kropp. "

"16 Juni: 

Alla tankar, minnesbilder, har samlats i mitt huvud och skapar en storm av förvirring. Idag minns jag ingenting. Jag kan inte tänka."

"16 Juni:

Jag är dödstrött men kan inte sova. Jag är hungrig men kan inte äta. Jag är ledsen en kan inte gråta. Min kropp får ryckningar och vägrar slappna av. Vill ta mig ut ur min kropp, koppla bort. När jag ser mina ben tänker jag bara på varför dom svek mig och inte sprang därifrån."

Pennan brände mot sidorna och jag skrev flera gånger om dagen. När jag läser detta fylls jag med stor sorg och tycker så synd om den lilla tjejen som blev tvungen att skriva ned det här. Men det är inte samma person som jag är idag. Idag hatar jag inte mig själv, mina ben är inte så dumma ändå och jag kan prata om mina känslor. Nu har jag kommit så långt och det finns ingen annan väg än framåt!

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Translation

When I came home from the hospital that Sunday evening, I took out a blank page from one of my many notebooks. He not only took a piece of my self, he even took my voice. It was so difficult because I really, really wanted to talk but I just couldn't. The book was filled, page up and page down. From day one, there are pages filled with thoughts and stories from the days in the hospital, frightened nights, thoughts, and all I wanted to say.

"My first thought was, "Now it happens ... again." In one second it realised, that I was locked up with a psychopath. I can't eat, I can't sleep, I can't cry, I can't speak. My body, I don't want it any more."

Caroline

Nu händer det grejer!

Caroline

Ingen brådska här inte

Så går dagarna, från morgon till kväll. Däremellan lite sömn. Lagar mat på gasspisen, sandpapprar en lampfot som ska målas, fortsätter inreda mitt rum, umgås med min pojkvän. Pengar är inte hela världen när man har kärlek runt omkring sig. Inte klagar jag för det. Äntligen får hjärnan min lite ledighet som den ansökt om så länge. Några småsaker ska fixas i rummet innan jag kan säga att jag är helt klar. Far min har lovat att såga till två hyllplan som jag ska ha ovanför skrivbordet och krukväxter ska inköpas. Inte klagar jag, inte har jag bråttom. Jag har hela livet på mig, när bli man någonsin färdig? 

Translation

Days comes, days goes. I'm in no hurry. I have some few things left to fix in my room before I can say that I'm all done. Two shelves to put over my desk that my father will make for me and some flowers in the window. I have my whole life to be done, I'm in no hurry. 

Caroline

Välkommen till min nya lägenhet!

Välkommen till mitt nya hem! 

I två veckors tid har mitt rum varit mer eller mindre lik en soptipp full med lådor och sopsäckar men nu börjar det äntligen likna något! Nu kan man äntligen ta sig fram i rummet utan att snubbla. Jag trivs så otroligt bra här i lägenheten med mina nya roomies. Riktigt goa typer det där. Nu när flytten är helt färdig och våren växer upp ur rabatterna ska jag försöka blogga oftare. 

Köket är ljuvligt!

Translation

Welcome to my new apartment!

Caroline

Stämplad och stark

Nu är det ute, nu är stämpeln stämplad. Jag är och kommer alltid vara ett våldtäktsoffer. Jag är en av alla människor som blivit fnyst åt av polisen, en av alla dom som aldrig fick uppgörelse, en av alla dom som ler när jag vill gråta. Jag är som alla andra i min sits skadad för livet. 

I hjärtat vet jag att jag talar sanning. Att det jag var med om inte bara var i min fantasi. Att jag inte överdriver. Myndigheterna, dom vet inte för att dom inte lyssnade på mig. Dom fick mig att tvivla på mig själv. Det var inte våldtäktsmännen som la skuld på mig, det var dom som inte trodde på mig när jag bad om hjälp. 

Min mobil har plingat sig het dessa två dagar. Varma ord och upprörda kommentarer, vissa har gjort mig riktigt arga. Inte ser jag mig som speciell, det här händer tusentals människor varje dag, varje sekund men det här är någonting man inte pratar om. Så fort man pratar om det blir man ett offer. 

Alla har en historia, det här är min. Stämplad.

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~    

Translation

It's out there now. I am and will always be a rape victim. I am one of those who haven't been helped by the police, one of those who never got justice, one of those who smiles when I want to cry. I'm like everyone else who's got their life torn apart.

I know I speak the truth. That what happend to me was not just imagination. That I am not exaggerating. The authorities, they don't know cuuz they're not listening to me. They made me doubt myself. It was not the rapists who put the blame on me, it was them who did not believe me when I asked for help.

Caroline

Nu vill jag berätta.

Det finns vissa saker som man helst håller för sig själv. Man har hört om andra som har berättat men det har slutat med hatmejl och hot. Det är nog inte det jag är rädd för. Rädslan ligger i vetskapen om att alla vet om. Alla får olika känslor, uttrycker sig på olik vis. Varför vill man berätta någonting för världen som kan medföra att parasiten i kroppen växer? För det är så jag ser på min depression. En parasit som sakta äter upp min självkänsla inifrån. Varför skulle jag inte berätta? Inte är jag ansvarig för min olycka och sorg? Människor måste få veta vad som händer mitt ibland oss. Jag vill berätta för att lätta på min sorg.

Det jag kommer berätta nu är ingenting för känsliga läsare så är du en av dom så uppmanar jag dig till att sluta läsa. 

Norrköping, Januari 2013. 

En söndag som alla andra. Från min lägenhet åkte jag ner fem våningar till mina vänner som bodde på första. En kväll som alla andra. Mina vänner, dom där underbara jag känt sen gymnasietiden. Hopträngda i två soffor, som alla andra kvällar. Vi rökte, pratade, skrattade, blev trötta och gick och la oss.  Vi la oss runt klockan 4, bara jag och min vän kvar i rummet. Vi delade säng, vi var ju vänner så det var ingenting konstigt med det. Han ville mer men jag sa upprepande gånger nej. Jag ville inte, ville verkligen inte ha sex med den killen. Min kropp domnade bort. Ögonen såg men kroppen domnade bort helt. Det som hände sen är jag inte redo att dela i detalj. Fyra timmar senare vaknade kroppen till liv och med ett ryck knuffade jag bort honom och satte mig på sängkanten. Jag samlade ihop mina kläder och tog hissen upp till min lägenhet där jag satte mig i duschen och stannade i minst en timme. "Han är ju trots allt min kompis. Han är ju jättesnäll, han skulle aldrig göra någonting sånt. Drömde jag? Varför har jag så ont? Skärp dig, du inbillar dig."

En vecka senare övertalar min vän mig att gå till polisen. Jag blir direkt satt i förhör. Ett litet, vitt rum, två stolar och en mikrofon. Detaljer, vinklar, tidpunkter... Allting kom ut. 

Detta är några av sakerna jag fick höra av mina nära:

"Är du säker på det här?" 

"Kom igen, vi känner ju honom." 

"Jag vet inte riktigt vad jag ska tro."

"Du måste ju inte nämna mig för polisen."

"Du måste ju inte belasta oss med dina problem."

"Bara glöm det, gå vidare. Vi kan ju inte vara helt säkra på att du talar sanning ändå."

"Jag vägrar välja sida. Är du helt säker på det här?"

Fallet blev nedlagt, brist på bevis.

I panik sa jag upp mitt förstahandskontrakt i Norrköping och flydde till Stockholm.

Tågresan från Norrköping.

Stockholm, Juni 2014. 

Alla var samlade. Mina nyfunna vänner, country gänget som jag kallar dom för. Vi hade tagit med oss instrumenten och åkt ut till en sjö en bra bit utanför stan. Sommarens första dopp var iskallt men så ljuvligt. Det blev sent. Efter två öl ville jag åka hem så vandrade mot bussen. Vid Slussen kramade jag om mina vänner och vinkade hej då medans jag gick mot tunnelbanan med gitarren på ryggen. Allting kändes så härligt. Jag var som nykär i mina vänner och sommaren. Nytt år, nya människor, nu skulle jag lägga händelserna i Norrköping bakom mig och gå vidare. Vidare mot mitt nya liv. 

            På tunnelbanan möter jag en bekant som skulle åt samma håll som jag. Men det var inte hon som lockade. Manen som satte sig bredvid mig lockade mer när han föreslog att vi skulle gå och bada. Absolut, tänkte jag i min nykära och naiva skalle. Vi skulle bara förbi han lägenhet först och hämta handdukar. Två glas och en flaska whiskey var uppställda på bordet på balkongen. Vi satt där länge och pratade. Jag berättade om mitt tidigare överfall och han tog min hand och såg mig i ögonen, så sa han "Jag är så ledsen för vad du varit med om. Att det finns såna människor! Du kan lita på mig." Jag drack knappt någon whiskey, den var inte så god. 

               Vi fortsatte till sängen. Till en början gick det bra, men när jag inte ville mer sa han 

"Då tänker jag våldta dig." Detaljer orkar jag inte berätta. Slag, hårda ord, hot, skrik, knuffar. Jag tänkte att kommer jag bara ut på gatan så blir jag fri. På andra signalen svarar min vän på mobilen, hon hör honom skrika "Jag förnedrar mig fan för din skull" när han springer efter mig naken mitt på vägen. Han ser mobilen, blir rädd och springer tillbaka in genom lägenhetsporten. 

             Polisen kommer, tar fast honom och kör mig till Sjukhuset. AVK, avdelningen för våldtagna kvinnor. Mitt första gynekologbesök med en kamera upp i underlivet och en sköterska som sa "oj, gör det ont? Jag måste tyvärr ta kort på det här". svimningsattacker och att mamma kom efter några timmar är allt jag minns. Resten är bara suddigt av chocken. Jag kunde inte prata på två dagar. Det kom inte ut ett ljud. Efter några dagar kom rösten sakta tillbaka, då kom också alla blåmärken. 

Slutet av juni 2014

Jag trodde det värsta var över men nej. I två månaders tid väntade jag på att få ett målsägarbiträde, någonting man ska få bara några dagar efter anmälan. Jag blev svårt deprimerad. Mitt målägarbiträde som jag senare fick verkade inte tro på mig alls. Små saker hon sa, sånt hon inte sa. Fallet blev nedlagt, jag överklagade. Den 23 december, två dagar innan julafton ringer hon och säger att fallet blev nedlagt igen. 

- "Det finns inga bevis."

- "Har ni förhört vittnena? Kollat på alla skador? Det ska finnas två förhör med mig, varför har ni bara gjort ett som inte är, enligt förhörsledaren, helt klart? "

- "Det vet inte jag. Hoppas det löser sig. God Jul." Fick jag som svar. 

Nej, hon visste ingenting och hon försökte ingenting heller. AVK sa att jag var för dålig för att gå kvar hos deras psykologer, psykiatrin sa att jag mådde för bra att det inte var akut. Jag hamnade mitt emellan sömnproblem och självmordstankar. Det finns ingenting för oss som är mitt emellan. 

        Det går inte en dag utan att jag tänker på det som hänt. Inte en dag utan att jag får en klump i halsen. Inte en dag utan att jag tänker att det här inte hade behövt hänt om jag gjort saker och ting annorlunda. Två män behandlade mig som en trasa inom loppet av 1½ år. Lämnade mig äcklig och sårad. Sorgen jag bär med mig sitter så djupt att jag ibland inte tror att jag någonsin kommer bli lycklig igen. Det är bara hjärnspöken. En del i min process att bli hel är att inte hålla det inom mig. Jag mår relativt bra nu. Trivs bra på mitt jobb, har precis flyttat och har en underbar pojkvän som stöttar mig. Mina vänner och familj tror på mig och faller jag har jag människor som fångar upp mig. Idag är jag stark.

         Det som hände mig händer 100 kvinnor varje dag bara i Sverige. 

Ta hand om varandra där ute!

Translation

To translate all this to english will take too much time so I will sum it for you. You know that I've been extremely unhappy the last two years. I want to tell you why, it's not good to keep it in. I've been raped two times. January 2013 and June 2014. None of the cases went to court cuz the police didn't looked at all the evidences I had. Bruises, witnesses... in the last case, they didn't even had a hearing. So I've been depressed but the help that I got was poorly. I just wanted you to know what's happened to me and what is is happening to thousands of women on this earth right now when you reed this. Take care of each other. 

Caroline