Nu vill jag berätta.

Det finns vissa saker som man helst håller för sig själv. Man har hört om andra som har berättat men det har slutat med hatmejl och hot. Det är nog inte det jag är rädd för. Rädslan ligger i vetskapen om att alla vet om. Alla får olika känslor, uttrycker sig på olik vis. Varför vill man berätta någonting för världen som kan medföra att parasiten i kroppen växer? För det är så jag ser på min depression. En parasit som sakta äter upp min självkänsla inifrån. Varför skulle jag inte berätta? Inte är jag ansvarig för min olycka och sorg? Människor måste få veta vad som händer mitt ibland oss. Jag vill berätta för att lätta på min sorg.

Det jag kommer berätta nu är ingenting för känsliga läsare så är du en av dom så uppmanar jag dig till att sluta läsa. 

Norrköping, Januari 2013. 

En söndag som alla andra. Från min lägenhet åkte jag ner fem våningar till mina vänner som bodde på första. En kväll som alla andra. Mina vänner, dom där underbara jag känt sen gymnasietiden. Hopträngda i två soffor, som alla andra kvällar. Vi rökte, pratade, skrattade, blev trötta och gick och la oss.  Vi la oss runt klockan 4, bara jag och min vän kvar i rummet. Vi delade säng, vi var ju vänner så det var ingenting konstigt med det. Han ville mer men jag sa upprepande gånger nej. Jag ville inte, ville verkligen inte ha sex med den killen. Min kropp domnade bort. Ögonen såg men kroppen domnade bort helt. Det som hände sen är jag inte redo att dela i detalj. Fyra timmar senare vaknade kroppen till liv och med ett ryck knuffade jag bort honom och satte mig på sängkanten. Jag samlade ihop mina kläder och tog hissen upp till min lägenhet där jag satte mig i duschen och stannade i minst en timme. "Han är ju trots allt min kompis. Han är ju jättesnäll, han skulle aldrig göra någonting sånt. Drömde jag? Varför har jag så ont? Skärp dig, du inbillar dig."

En vecka senare övertalar min vän mig att gå till polisen. Jag blir direkt satt i förhör. Ett litet, vitt rum, två stolar och en mikrofon. Detaljer, vinklar, tidpunkter... Allting kom ut. 

Detta är några av sakerna jag fick höra av mina nära:

"Är du säker på det här?" 

"Kom igen, vi känner ju honom." 

"Jag vet inte riktigt vad jag ska tro."

"Du måste ju inte nämna mig för polisen."

"Du måste ju inte belasta oss med dina problem."

"Bara glöm det, gå vidare. Vi kan ju inte vara helt säkra på att du talar sanning ändå."

"Jag vägrar välja sida. Är du helt säker på det här?"

Fallet blev nedlagt, brist på bevis.

I panik sa jag upp mitt förstahandskontrakt i Norrköping och flydde till Stockholm.

Tågresan från Norrköping.

Stockholm, Juni 2014. 

Alla var samlade. Mina nyfunna vänner, country gänget som jag kallar dom för. Vi hade tagit med oss instrumenten och åkt ut till en sjö en bra bit utanför stan. Sommarens första dopp var iskallt men så ljuvligt. Det blev sent. Efter två öl ville jag åka hem så vandrade mot bussen. Vid Slussen kramade jag om mina vänner och vinkade hej då medans jag gick mot tunnelbanan med gitarren på ryggen. Allting kändes så härligt. Jag var som nykär i mina vänner och sommaren. Nytt år, nya människor, nu skulle jag lägga händelserna i Norrköping bakom mig och gå vidare. Vidare mot mitt nya liv. 

            På tunnelbanan möter jag en bekant som skulle åt samma håll som jag. Men det var inte hon som lockade. Manen som satte sig bredvid mig lockade mer när han föreslog att vi skulle gå och bada. Absolut, tänkte jag i min nykära och naiva skalle. Vi skulle bara förbi han lägenhet först och hämta handdukar. Två glas och en flaska whiskey var uppställda på bordet på balkongen. Vi satt där länge och pratade. Jag berättade om mitt tidigare överfall och han tog min hand och såg mig i ögonen, så sa han "Jag är så ledsen för vad du varit med om. Att det finns såna människor! Du kan lita på mig." Jag drack knappt någon whiskey, den var inte så god. 

               Vi fortsatte till sängen. Till en början gick det bra, men när jag inte ville mer sa han 

"Då tänker jag våldta dig." Detaljer orkar jag inte berätta. Slag, hårda ord, hot, skrik, knuffar. Jag tänkte att kommer jag bara ut på gatan så blir jag fri. På andra signalen svarar min vän på mobilen, hon hör honom skrika "Jag förnedrar mig fan för din skull" när han springer efter mig naken mitt på vägen. Han ser mobilen, blir rädd och springer tillbaka in genom lägenhetsporten. 

             Polisen kommer, tar fast honom och kör mig till Sjukhuset. AVK, avdelningen för våldtagna kvinnor. Mitt första gynekologbesök med en kamera upp i underlivet och en sköterska som sa "oj, gör det ont? Jag måste tyvärr ta kort på det här". svimningsattacker och att mamma kom efter några timmar är allt jag minns. Resten är bara suddigt av chocken. Jag kunde inte prata på två dagar. Det kom inte ut ett ljud. Efter några dagar kom rösten sakta tillbaka, då kom också alla blåmärken. 

Slutet av juni 2014

Jag trodde det värsta var över men nej. I två månaders tid väntade jag på att få ett målsägarbiträde, någonting man ska få bara några dagar efter anmälan. Jag blev svårt deprimerad. Mitt målägarbiträde som jag senare fick verkade inte tro på mig alls. Små saker hon sa, sånt hon inte sa. Fallet blev nedlagt, jag överklagade. Den 23 december, två dagar innan julafton ringer hon och säger att fallet blev nedlagt igen. 

- "Det finns inga bevis."

- "Har ni förhört vittnena? Kollat på alla skador? Det ska finnas två förhör med mig, varför har ni bara gjort ett som inte är, enligt förhörsledaren, helt klart? "

- "Det vet inte jag. Hoppas det löser sig. God Jul." Fick jag som svar. 

Nej, hon visste ingenting och hon försökte ingenting heller. AVK sa att jag var för dålig för att gå kvar hos deras psykologer, psykiatrin sa att jag mådde för bra att det inte var akut. Jag hamnade mitt emellan sömnproblem och självmordstankar. Det finns ingenting för oss som är mitt emellan. 

        Det går inte en dag utan att jag tänker på det som hänt. Inte en dag utan att jag får en klump i halsen. Inte en dag utan att jag tänker att det här inte hade behövt hänt om jag gjort saker och ting annorlunda. Två män behandlade mig som en trasa inom loppet av 1½ år. Lämnade mig äcklig och sårad. Sorgen jag bär med mig sitter så djupt att jag ibland inte tror att jag någonsin kommer bli lycklig igen. Det är bara hjärnspöken. En del i min process att bli hel är att inte hålla det inom mig. Jag mår relativt bra nu. Trivs bra på mitt jobb, har precis flyttat och har en underbar pojkvän som stöttar mig. Mina vänner och familj tror på mig och faller jag har jag människor som fångar upp mig. Idag är jag stark.

         Det som hände mig händer 100 kvinnor varje dag bara i Sverige. 

Ta hand om varandra där ute!

Translation

To translate all this to english will take too much time so I will sum it for you. You know that I've been extremely unhappy the last two years. I want to tell you why, it's not good to keep it in. I've been raped two times. January 2013 and June 2014. None of the cases went to court cuz the police didn't looked at all the evidences I had. Bruises, witnesses... in the last case, they didn't even had a hearing. So I've been depressed but the help that I got was poorly. I just wanted you to know what's happened to me and what is is happening to thousands of women on this earth right now when you reed this. Take care of each other. 

Caroline