Ett utdrag ur en dagbok

När jag kom hem från sjukhuset den där söndagskvällen tog jag fram en tom sida ur en av mina många skrivböcker. Han tog inte bara en bit från min själv, han tog även min röst. Det var så svårt för jag ville verkligen, verkligen prata men det tog bara stopp. Boken fylldes, sida upp och sida ner hela sommaren. Från dag ett finns det sidor fyllda med tankar och historier från dagarna på sjukhuset, skräckslagna nätter, tankar och allt jag ville säga men inte fick fram.  

I några inlägg tänker jag sammanfatta vad som gick igenom mitt huvud den sommaren. Hoppas någon där ute kan få nytta utav det. Vad jag tänkte, hur jag betedde mig är helt enligt boken. Ingen är ensam. 

"15 juni:

Min första tanke var "Nu händer det... igen." På en sekund gick det upp för mig att jag var inlåst med en psykopat. Alla fel jag gjorde förra gången skulle nu göras rätt. Jag gjorde mig hörd, ville att alla husets människor skulle vakna och rädda mig. Slå tillbaka, samla värdefulla bevis, skaffa vittnet. Dom måste lyssna den här gången, dom måste skydda mig. "

"16 juni:

Klockan var 13 när jag vaknade. Min familj vill trösta mig, jag vet att dom menade väl med det gick inte. I 2 timmar satt jag i min säng, kunde inte tänka och kunde inte gå upp, kunde inte ens somna upp. Maten äcklar mig och det går inte att prata. Försöker gråta men det är som att tårarna är slut. Vill så gärna berätta för mamma men det går inte. Jag ser hur mycket alla lider, vill inte vara till besvär. Jag klarar inte av min kropp. "

"16 Juni: 

Alla tankar, minnesbilder, har samlats i mitt huvud och skapar en storm av förvirring. Idag minns jag ingenting. Jag kan inte tänka."

"16 Juni:

Jag är dödstrött men kan inte sova. Jag är hungrig men kan inte äta. Jag är ledsen en kan inte gråta. Min kropp får ryckningar och vägrar slappna av. Vill ta mig ut ur min kropp, koppla bort. När jag ser mina ben tänker jag bara på varför dom svek mig och inte sprang därifrån."

Pennan brände mot sidorna och jag skrev flera gånger om dagen. När jag läser detta fylls jag med stor sorg och tycker så synd om den lilla tjejen som blev tvungen att skriva ned det här. Men det är inte samma person som jag är idag. Idag hatar jag inte mig själv, mina ben är inte så dumma ändå och jag kan prata om mina känslor. Nu har jag kommit så långt och det finns ingen annan väg än framåt!

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Translation

When I came home from the hospital that Sunday evening, I took out a blank page from one of my many notebooks. He not only took a piece of my self, he even took my voice. It was so difficult because I really, really wanted to talk but I just couldn't. The book was filled, page up and page down. From day one, there are pages filled with thoughts and stories from the days in the hospital, frightened nights, thoughts, and all I wanted to say.

"My first thought was, "Now it happens ... again." In one second it realised, that I was locked up with a psychopath. I can't eat, I can't sleep, I can't cry, I can't speak. My body, I don't want it any more."

Caroline