Att tårar kan vara så befriande

För en tid sedan skrev jag detta:

"Denna underbara, vackra, starka karaktär var jag för inte så länge sedan. Nu står jag bredvid och ser på mig själv och tankarna börjar rulla. Hur många gånger till orkar jag trycka på play innan jag faller ihop? Varför har jag så svårt att erkänna för mig själv att det inte är mitt riktiga jag i filmen? Det har mer blivit en karaktär som jag helst skulle vilja bli igen. Vill vara skenet, inte bara hålla det uppe. Vad jag går igenom är inte ovanligt, men är man jag så är det nog lite extra svårt. Ni vill se glada bilder, få tips om hur jag fixar mitt hår, se bilder från event och läsa om det roliga jag gör om dagarna. Ska jag ljuga? Nej, det går inte längre. 

Jag är deprimerad. Jag går på mediciner, terapi och nu gruppterapi. Det har pågått lite i omgångar i flera månader men nu känner jag att det bara skulle bli värre om jag inte erkände det för mig själv. Men det finns saker som får mig att inte gömma mig under en sten på heltid. Mitt jobb en gång i veckan, att vara med min familj och att vara ute i det fria. Måste bara komma ihåg att inte stänga mitt sociala liv helt. Detta kommer inte göra mig hel, men det kan hjälpa mig att läka. På något sätt är detta någonting att skämmas för och det är därför jag håller det för mig själv, men jag vill inte skämmas längre. 

Livet är inte som i en film och jag önskar ingen olyckan att stå bredvid och se sitt liv rulla fram på duken. " 

Läs hela inlägget här. 

Många av er har skrivit till mig, önskat mig lycka och frågat hur jag mår idag. Det går inte en dag utan att jag gråter. Det kan vara för några fina ord jag får, en dokumentär på tv, för att jag bränner vid kaffet eller bara kolla mig i spegeln. Kanske låter det konstigt men jag mår så mycket bättre nu. Olycka är en känsla som måste komma ut. Tänk på nått glatt är nog det värsta man kan göra mot sig själv när man bara vill gråta. Att låta det komma ut och inte lägga någon värdering i tårarna är min taktik. Jag gråter, sen är det bra. Det är tårar som behöver komma ut, tårar som inte har kommit fram tidigare som ligger på lager. Depressionen ligger kvar men jag känner att det finns ett ljus i mörkret.

Mitt rum ser ut som ett bombnedslag med saker och kläder som ligger överallt.
Det står det travar med flyttkartonger överallt för imorgon bär det av till Högdalen med hela lasset.
Det är som en stor sten som lossat ur bröstet!

Kram på er och ta hand om varandra!

Translation

I'm getting so much better. I'm still depressed but at last, I can cry. I cry everyday for meaningless things. It's tears that been hidden so deep for so long. It's hard to keep them in but why should I? Some days i just wanna scream my life out of my body, but finally I can see the end of the tunnel. 

My room is a mess cuz tomorrow I'm moving! I'm so excited!

Caroline