Det finns en tid, ett ämne, en händelse som får mina pupiller att vidgas. En tid som man, tydligen, fortfarande inte får prata om.
Jag minns den första gången jag kände glöden bränna, jag var 10 år gammal. Det började med en bok, en barnbok jag lånat på biblioteket när vi hade bibliotekstid i skolan. Boken handlade om en dansk flicka som hjälpte sin judiska vän att komma undan nazisterna. Jag som aldrig var intresserad av att läsa innan läste denna bok tre gånger men lite i smyg för att ingen skulle tro att jag var konstig. Det var inte för att boken var spännande, bra skriven eller hade intressanta karaktärer. Det var ämnet som intresserade mig och jag kom inte på tanken att det kunde finnas fler böcker som handlade om samma händelse.
Jag kan inte sätta ord på vad det är jag finner så intressant, för mig är det bara en glöd som har brunnit i 10 år och jag vet inte vart den kommit ifrån. Det verkar inte heller som att det är så många som förstår sig på mitt brinnande intresse för koncentrationsläger och manipulationsmetoder, vilket är fullt förståeligt. Så fort jag snubblar över en dokumentär eller en film och Andra världskriget blir jag helt tagen. Ibland tror jag att det är något fel på mig. Det är så hemskt och ändå så vill jag bara veta mer.
När jag än öppnar munnen och berättar om min underliga fascination tänker folk ett steg till och vänder mitt intresse till en politisk åsikt. Kommer ämnet på tal så kan jag bara inte vara tyst och direkt när börjar berätta om mitt intresse för Andra världskriget börjar blickarna vandra i rummet. "Får man verkligen vara intresserad av en så hemsk tid?"eller ännu värre "Det ligger någonting dolt bakom." I en tid som denna med nynazister som demonstrerar på våra gator och främlingsfientliga partier som letar sig upp i politiken är det inte konstigt om folk är misstänksamma men borde de då inte vara mer misstänksamma mot de personer som inte kan någonting om historien istället för de som är insatta? Det handlar inte om någon som helst sympati för nazisterna, mer medlidande för alla som var inblandade. Hur kunde man manipulera ett helt folk till ett sådant inhumant beteende? Det är just det jag är så fascinerad av. Också av att se historien från en annan synvinkel. Pojkarna som jobbade i ubåtarna, läkarna ute på fält, tyskarna som levde med propagandan, ättlingar till nazisterna eller från Hitlers innersta krets.
(Privat foto)
(Privat foto)
När jag gick sista året på gymnasiet åkte jag och några från klassen på en resa till Berlin där vi bland annat besökte koncentrationslägret Sachsenhausen. Att besöka en av de platserna som jag läst om sen jag var 10 år var bland de underligaste jag varit med om. Allting blev så verkligt. Ugnarna jag tidigare bara sett på bilder fanns nu där mitt framför mig. Mina klasskamrater tyckte nog jag var jobbig när jag var tvungen att läsa på varenda liten skylt vid föremålen i museedelen. Jag kunde inte sluta läsa. Ändå kunde jag inte visa min sorg när jag var där, det blev för verkligt. Innan mitt besök var mitt intresse för andra världskriget mer ytligt, efter besöket kröp det in under skinnet. Jag vill veta mer.
Men jag vill än en gång förtydliga att detta intresse inte handlar om några som helst främlingsfientliga åsikter!
_____________________________________________________________
Translation
There is a time , a subject , a history that gets my eyes open wide . A time that you , apparently , still do not get to talk about.
I remember the first time I felt the embers burn , I was 10 years old. It started with a book, a children's book I borrowed from the library in school. The book was about a Danish girl who helped her Jewish friend to escape the Nazis. I was never interested in reading before I found this book, so I read it three times, but in secret so nobody would think I was weird. It was not because the book was exciting, well written or had interesting characters . It was the topic that interested me and I could not think of the idea that there could be more books about the same subject .
I can not put into words why I found it so interesting, to me it's just a passion that has been burning for 10 years and I do not know where it came from. It doesn't seems like there are many who understands my interest for concentration camps and manipulation methods , which is perfectly understandable. Sometimes I think there is something wrong with me.
Whenever I open my mouth and talk about my strange fascination people thinks one step further and turn my interest to a political opinion. Direct when starts to talk about my interest, World War II, the gazes begins to wander the room. " Can you really be interested in such a horrible time ? " Or worse " There is something hidden behind it. " At a time like this with neo-Nazis marching on our streets and xenophobic parties climbing in the politics , it is no wonder if people are suspicious but should they not be more suspicious of those who do not know anything about the history rather than those who are familiar with it? It's not that I feel any kind of sympathy for the Nazis , more compassion for all those who were involved. How could you manipulate an entire nation to such inhumane behavior? It's just that I'm so fascinated by . Also, to see the history from a different angle. The boys who worked in the submarines , the doctors in the fields, the Germans who lived with propaganda , descendants of Nazis or Hitler's inner circle.
The two last pictures is from my trip to Berlin with my class a couple of years ago. We went to Sachsenhausen.
But once again, I want to clarify that this interest is not about any xenophobic opinions!
X X X
Caroline
