Demonen och kameran

Vackra ord, en historia inlindad i bomull med granna metaforer och långsökta liknelser. En stor del av mitt liv. En annan del innehåller tveksamheter och skam.

På bilderna hörs inte de klumpiga formuleringar som hoppar som grodor ur min mun. Det blir mindre tydligt med alla mina ärr, både de fysiska och psykiska. När jag ser på fotografierna av mig själv känner jag ingen skam, bara stolthet. Kanske att bekräftelsebehovet lyser igenom, men det är väl ett mänskligt drag. Jag har en bild av mig som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Ibland tänker jag hur mycket jag skäms över att vara jag. Det är jobbigt att prata om för uppmuntrande ord får det att kännas som att mina problem bara är överdrivna och påhittade för att få uppmärksamhet. Så är inte fallet.  Men sanningen är väl den att vi alla har demoner att tampas med, min demon säger åt mig att skämmas. Skammen skapar nervositet i sociala situationer så jag försöker så intensivt att vara "normal" att det blir fel. Kanske är jag bara otroligt självcentrerad och har ett ohälsosamt behov av bekräftelse, men känslorna är desamma. Säg åt mig att skärpa mig och jag förvinner ner under golvet. Skäms över att jag har tillåtit mig att bli så förminskad. En demon som säger att jag är ensam, maktlös, korkad. En demon jag varje dag väljer att säga ifrån till för det är inte sant. 

Varje dag gör jag valet att gå ut, gå till jobbet, betala räkningarna, vara trevlig, hålla skenet uppe. Varje dag säger jag åt mig själv att sluta klaga, jag har ingenting att vara ledsen för. När skit läggs på hög börjar den brinna inuti, jag vet det men jag gör det ändå. Jag ljuger inte, på fotografierna är det mig ni ser men med min glad-kostym jag tar fram för att klara av min vardag. Trots nedvärderande tankar trivs jag där jag bor, med min omgivning och mina omständigheter. Under dagen ser jag fram emot att få ta fram kameran och visa upp resultatet för alla er som valt att följa mig. Det är min konst, en hobby jag tycker är rolig och som jag saknar om jag är utan. Det är min grej som jag gör för mig. 

Framför kameran är jag allt jag vill vara, en del av mig som finns djupt därinne men som göms bakom skithögar och dålig självkänsla. Den delen är modig, skamlös, stolt och har pondus. Den delen innehåller kärlek och självrespekt. Jag försöker locka fram den delen för att göra den till mer regel än undantag. På bloggen har jag bestämt mig för att vara alla sidor av mig själv. Ni som läser mina inlägg brukar ofta skriva till mig och dela era egna historier. Jag vet att jag inte är ensam med dessa demoner. Detta är ingen farlig depression, bara sånt vissa människor kommer behöva gå igenom. 

Visst är människan en väldigt knasig varelse? Så många sidor det kan finnas av ett mynt. Rent logiskt vet jag ju hur jag borde tänka. Varje bloddroppe i mina ådror förtjänar en segerdans efter allt jag behövt stå ut med i mitt korta jordeliv. Det räcker med skiten andra kastat på mig, jag tänker INTE bestraffa mig själv mer. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är, som Edith Södergran skulle ha sagt. Men så kommer den fula verkligheten in. Livet går ju vidare ändå, jag har accepterat mina brister och jobbar på att vända dem till mina styrkor. Jag söker inte empati, ingen tröst men genom att berätta om och erkänna demonen som bor i mitt huvud får den mindre kontroll över mina tankar. 

Kalla mig inte för förebild, se mig som ett avskräckande exempel. 

Translation

The pictures don't show the clumsy formulations that jump like frogs out of my mouth. It becomes less clear with all my scars, both physical and mental. When I look at the photos of myself I feel no shame, only pride. I have a picture of me that doesn't match reality. I am so ashamed of myself. It's hard to talk about because words of encouragement, it makes me feel like my problems are just exaggerated and inventive. But the truth is that we all have demons to deal with, mine is that I'm ashamed. The shame creates nervousness in social situations so I try so intensely to be "normal" that it becomes wrong. Maybe I'm just incredibly self-centered and have an unhealthy need for confirmation, but the feelings are the same. Tell me to sharpen myself and I wade down the floor. Ashamed that I have allowed myself to be so diminished.

In front of the camera I am everything I want to be, a part of me that is deep in there but who are hidden behind shit piles and shame. That part is brave, shameless, proud and has a power. That part contains love and self-respect. I try to attract that part to make it more rule than exception. On the blog, I do my best to be all sides of myself. You, my readers, often write to me and share your own stories. I know I'm not alone with these thoughts.

Logically, I know how I should think. Every drop of blood in my veins deserves a victory dance after everything I had to endure in my short earthly life. It's enough with the shit others threw at me, I'm not going to punish myself anymore.  But then the ugly reality comes in. Life goes on anyway, I have accepted my flaws and am working to turn them into my strengths. I'm not looking for empathy, no comfort but to tell you about the demon that lives in my head takes away it's control over my thoughts. Don't call me a role model, see me as a bad example.

Caroline