Tankar vid havet

Värmer kroppen mot solvarma klippor till ljudet av vågorna som sköljer upp. Ett brus, ett kluck och fåglars vingslag. Då och då en trollslända som stannar upp mitt framför mina ögon, som om den vill visa upp sina glänsande färger innan den dansar vidare mot den molntäckta himmelen. Suset avbryts av total tystnad om bara för någon sekund innan livet gör sig påmint igen. Något som är större än oss, större än mig. Solen sänker sig sakta bakom de fluffiga molnen, en strimma ljus kämpar sig fram genom mörkret och skapar illusioner i horisonten. Vattnet är klart, på botten syns tusentals runda, lena stenar som slipats ner av vågorna.

På de solvarma klipporna känner jag mig helt trygg, där kan jag sitta länge och blicka ut. Om nätterna drömmer jag om de runda, lena stenarna under mina fötter. Sedan försvinner himlen över mitt huvud och det blir mörkare och mörkare ju länge jag dras ner i det stora blå. Kanske betyder det nått, en påminnelse. En ständig rädsla i min kropp över att inte ha kontroll, kanske därför jag finner havet så skrämmande. Ingen kan tämja havet, här ute har jag ingen kontroll om jag glömmer bort att simma. Havet är så stort, det får mig att känna mig liten och maktlös. Om droppar bar på minnen, tänk alla historier som gömmer sig under den blanka ytan. 

Det finns en dimma i mitt huvud som fyller alla tomrum, den försvinner endast efter en stund i tankar. En tanke till alla som lämnat detta jordeliv, de som inte fick chansen att ta farväl. En tanke till alltings storhet, min egna betydelselöshet bland oräkneliga droppar av minnen och historia. En stund att lägga ner ansvaret från mina axlar, allting står inte och faller med mig. Livet är så mycket större än mig. Tankar som lugnar mina dimmiga tomrum. Det är inte lätt att tampas med denna dimma, men det är det som gör mig till den jag är. 

Translation 

My body against the warm rocks to the sound of the waves. A wind and a bird's wings. Now and then a dragonfly who stops in front of my eyes, as if it wants to show off its shiny colors before it dances on to the cloud-covered sky. The sounds are interrupted by total silence if only for a second before life makes itself reminded. Something bigger than us, bigger than me. The sun slowly descends behind the fluffy clouds, a streak of light struggles through the darkness and creates illusions on the horizon. The water is clear, on the bottom you can see thousands of round, smooth stones grinded down by the waves.

On the rocks I feel safe, here I can sit for a long time and look out. At night, I dream about round, smooth stones under my feet.s Then the sky disappears over my head and it gets darker and darker the more I'm being drawn down in the big blue. Maybe it means something, a reminder. A constant fear in my body of not having control, maybe tha'ts why I find the sea so scary. No one can tame the sea, out here I have no control if I forget how to swim. The sea is so big, it makes me feel small and powerless. If the drops can carry memories, think of all the stories lies under the empty surface.

There is a fog in my head that fills all the cracks, it only disappears after a while in thought. A thought to everyone who left this earthly life, those who did not get the chance to say goodbye. A thought to everything's greatness, my own meaninglessness among countless drops of memories and history. For a while, putting down the responsibility of my shoulders, everything does not stand and fall with me. Life is so much bigger than me. Thoughts that calm my foggy cracks. It is not easy to struggle with this fog, but that is what makes me the one I am.

Caroline