En hycklares memoarer

Alla våra sidor och det som faktiskt räknas. Känslan inuti och det som sänds ut. Att vara så äkta och unik att det luktar unket lång väg. Carpe diem. Varje sekund av varje minut vareviga dag. I mina perfekt rödmålade runda läppar sveper jag runt i mitt luftiga, fräscha hem och smeker väggarna med mina snövita händer. De långa tillrättalagda vilda lockarna böljar ned för mina axlar och fladdrar i varje steg jag tar med mina nätta små fötter. Med min mystiska poesi snärjer jag larver som törstar efter min motivation så de själva en dag kan fälla ut sina vingar och flyga över sommarängar i motljus. Dansa mina dockor, lyssna till den som bäst kan formulera sig i text. I hemmets trygga vrå, mitt egna paradis och fristad, här skapar jag min värld där mina styrkor lyser klart. Det jag rör vid blir guld, där lägger jag mitt värde. Se till mig som liten är, skör som de vissna blomblad jag strör ut över linnedukarna och ljuv som en barndoms sommardag. Oskyldig som en brud. Suger i mig nektar av dina välvilliga ord, när mig, älska mig. Bibelljus genom runnet glas skänker liv och lust till min svaga kropp, fuktar mitt pekfinger för att visa jag är kaptenen över mitt egna skepp. Fånga mig när jag faller, åtrå mig, vackra kvinna. En förförisk blick. 

En nidbild av ett väsen i en svartvit tid då såna som jag nedgraderades till porslinsdockor med en gömd agenda. Blod har runnit längst fulla gator och mottagits av nävar, medömkan och skambeläggning. Författarna till böckerna som skrivit vår historia fäller tårar för ignoransen. Öppna dörrar stängs, längtande ögon blickar ut genom skira spetsgardiner. Speglingen i vattenpölen visar ett pannben, stadiga fötter på jorden, en olust att ställa upp på fantasin om denna vackra varelse som törstar efter tillrättalagd poesi. Verkligheten är väl aldrig så bra att du inte kan drömma den bättre, men kan du se skillnaden? Vi är häxorna som vrider på kronorna för att skönheten ska stråla igenom alla sömnlösa nätter. Vi som har ett öga för vinklar och ljus. Vi som kan snärja med vackra ord och visdom från en nyfödd till en annan. Vi som predikar om kampen med fingrarna i styr. Vi som fångar dagen med hopp om att en dag slippa se tillbaka på allt som var, med hopp om att en dag bli odödliga. En strimma ljus i historien. Ett minne av ett väsen med hy vit som liljekonvalj och en ängels mjuka röst. 

Valkarna i mina seniga händer ska berätta om tyngden jag bar för att bevisa min duglighet, för att jag gjorde rätt för mig. Stänk av silver ska framhäva det pannben som drog den omotiverade kroppen igenom glödande kol när att stanna inte var ett alternativ. Med kunskap och självkänsla ska jag röja ner alla hinder som uppstår och alla filter ska mina erfarna ögon se igenom. Med utslitna stämband ska jag väsa om frihet tills de döva börjar höra. Det vackra med dörrar är att de flesta redan hålls öppna för oss, nåde dig om du har kommit för att stänga dem. 

Translation 

"A hypocrites momoirs "

To be so genuine and unique you smell of fake. Carpe diem. Every second of every minute every day. In my perfectly red-painted round lips, I sweep around in my light, fresh home and caress the walls with my snow-white hands. The long wild curls blur down my shoulders and flutters in every step I take with my pretty little feets. With my mysterious poetry, dance my dolls, listen to the one who can best formulate in text. In my home, my own paradise and sanctuary, here I create my world where my streinghts shine clearly. What I touch becomes gold, where I lay my value.  Innocent as a bride. Love me. Bible light through window glass gives life and desire to my weak body, lick my finger to show I am the captain of my own ship. Catch me when I fall, crave me, beautiful woman. A seductive look. 

A stereotype of a fairy in a black and white time when people like me was downgraded to porcelain dolls with a hidden agenda. Blood has run trought the fullest streets and been received by fists, compassion and shame. The authors of the books who wrote our history shed tears for ignorance. Open doors are closed, longing eyes are looking out through shining curtains. The reflection in the puddle shows a strong forehead, steady feets on the ground, an uneasiness to stand up to the imagination of this beautiful creature who thirsts for a proper poetry. Reality is never so good that you can't dream it better, but can you see the difference? We are the witches who twist the crowns to make the beauty shine through all sleepless nights. We have an eye for angles and light. We who can seduce with beautiful words and wisdom from one newborn to another. We who preach about the fight with our fingers in control. We who catch the day with the hope of one day not having to look back at everything that was, with the hope of someday becoming immortal. A streak of light in history. A memory of a creature with skin white as a lily of the valley and an angel's soft voice.

The hard skin in my bony hands will tell the weight I was carrying to prove my ability, because I did my part. Splash of silver should highlight the mind that pulled the unmotivated body through glowing coal when staying was not an option. With knowledge and self-esteem I have to clear down all obstacles that arise and all the filters my experienced eyes will look through. With worn-out vocal cords, I will wisper freedom until the deaf can hear. The beauty of doors is that most of them are already open for us, to hell if you have come to close them.

Caroline