War Välkommen kära Du

Vi har alla sett dom, idyllerna och lyckan vi alltid strävar efter. De vildvuxna pelargonerna i stora fönster, lyckliga barn, vackra sommardagar i en svunnen tid. Jag har alltid uppskattat målningarna av Carl Larsson, att skapa någonting så rikt på detaljer så enkelt. Trots välplanerade motiv finns en avbildning av vardagen som vi kan känna igen oss i även idag. Inredning som för tiden var helt otänkbar i de flesta hem men som hos paret Larsson var ett sätt att uttrycka sig. Länge har jag velat åka till Sundborn och besöka det unika huset vid vattnet. Den bästa inspirationskällan för mitt hem. 

Klockan 10 lämnade vi Tällbergsgården och styrde mot Falun. Vi var lite försenade, i vanlig ordning då vi båda är tidsoptimister, men vi kom precis i tid för den guidade visningen. Jag var så spänd på besöket att ögonen tårades när vi kom in i huset. Att se de vackra textilierna, dra fingrarna efter träpanelen och känna att just precis där jag stod hade kanske Karin Larsson en gång stått och planerad nästa vävning. Att just där hade Carl Larsson fått inspiration till samlingen "Ett hem". Det var överväldigande. 45 minuter passerade i ett ögonblick och det kändes som att vi ville gå runt en gång till för att riktigt kunna ta in allt. Alla små detaljer, snickarglädjen, designen. Textilier som såg ut att vara vävda på 50-talet, möbler helt otänkbara för att ha varit gjorda för över hundra år sedan. Karin designade en gungstol som det sas att snickaren levererade nattetid då han skämdes så över dess enkelhet och inte ville att andra skulle se att det var han som snickrat ihop den. Tyvärr fick vi inte ta några fotografier inuti huset så vi fick passa på när vi kom ut.

Jag kan verkligen förstå varför Carl förälskade sig i den här platsen och varför de valde att lämna lägenheten i Stockholm för att låta barnen växa upp just här. Den spegelblanka vattenytan skapade avbilder av regnmolnen ovan och träden vid kanten. Löjtnantshjärta, kaprifol och vallmo växte längst husväggen och en total frid låg över hela gården. 

Efter visningen och en lång stund i trädgården gick vi för att se utställningen "" på Kvarnen. Där berättades historien bakom nidbilden av den glada konstnären och familjemannen Carl Larsson. Missfallen, den onda fadern, relationen till Strindberg och Zorn, fattigdomen, den eviga kampen och döden. Genom de vackra motiven skapar vi oss en bild och det kanske var just den bilden han ville visa av sig själv. Några dagar innan hans egna död 22 januari 1919 (100 år sedan) färdigställde han sina memoarer "Jag" där han beskriver livet bakom målarduken. Sorgen och kärleken. Rekommenderas! 

Tack, kära paret Larsson, för allt vackert ni skapade och kärleken ni sprider över 100 år efter er bortgång. Om ni visste vad ni skulle komma att betyda för svensk kulturhistoria och stilideal. 

Translation 

We have all seen them, the idylls and happiness we always strive for. The wild-grown geraniums in large windows, happy children, beautiful summer days in a bygone era. I have always appreciated the paintings by Carl Larsson, to create something so rich in details yet so simple. Despite well-planned motives, there is a depiction of everyday life that we can recognize even today. Interiors that were currently completely unthinkable in most homes but which at the couple Larsson were a way of expressing themselves. For a long time I have wanted to go to Sundborn and visit the unique house by the water. The best source of inspiration for my home.

At 10 o'clock we left Tällbergsgården and headed towards Falun. We were a little late, in the usual order when we are both time optimists, but we just got in time for the guided tour. I was so excited about the visit that tears came when we entered the house. To see the beautiful textiles, touch the wood panel and feel that just exactly where I stood, perhaps Karin Larsson once stood and planned the next weaving. That just where Carl Larsson had got inspiration for the collection "A home". It was overwhelming. 45 minutes passed in an instant and it felt like we wanted to go around one more time to really be able to take it all in. All the small details, the carpentry joy, the design. Textiles that seemed to be woven in the 50s, furniture completely unthinkable for having been made over a hundred years ago. Karin designed a rocking chair that it is said that the carpenter delivered at night when he was so ashamed of its simplicity and did not want others to see it was he who carved it together. Unfortunately we didn't get to take any photos inside the house so we only got pictures of the outside. I really understand why they fell in love with this place. 

Caroline