I fredags tog jag bussen in till Uppsala för att sedan fortsätta vidare mot Bollnäs med tåg. Sist jag fick andas in den friska hälsingeluften var i augusti innan träden tappade sina löv. Sist jag var uppe grät jag hysteriskt till tonerna av Koppången när jag tvingades acceptera att livet inte är för evigt. Det var inte med helt torra ögon jag gick genom helgen. Det är ju det tråkiga med detta jordeliv, att det inte delas med våra nära och kära för all framtid. Det tog lång tid för mig att acceptera detta. Tur ändå att det fanns tid för en sparktur genom det vackra vinterlandskapet. Fåglarna hälsade våren välkommen medans snön smälte och droppade från taken. Det var perfekt före så det gick fort när jag sparkade mig ned för backarna. För en stund strömmade ett glädjerus genom kroppen och jag kunde föreställa mig doften av liljekonvalj, men än är det vinter kvar. Bäst av allt är längtan!
Vad är väl en bal på slottet när det är perfekt sparkföre och solsken?
Translation
Last Friday I took the bus to Uppsala and then continued to Bollnäs by train. Last time I got to breathe in the fresh air of Hälsingland was in August before the trees dropped their leaves. The last time I was up, I cried hysterically to the notes of Koppången when I was forced to accept that life is not forever. It was not with completely dry eyes I went through this weekend. After all, what is sad with this mortal life on earth is that it's not shared with our loved ones forever. It took a long time for me to accept this. Luckily, there was time for a ride with the "spark" through the beautiful winter landscape. The birds welcomed the spring while the snow melted and dripped from the roofs. It was perfect roads so it went fast when I kicked myself down the slopes. For a while, a joyful stream flowed through my body and I could imagine the scent of lily of the valley, but still it is winter. Best of all is the longing!
Caroline
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar