onsdag 4 mars 2015

Nu vill jag berätta.

Det finns vissa saker som man helst håller för sig själv. Man har hört om andra som har berättat men det har slutat med hatmejl och hot. Det är nog inte det jag är rädd för. Rädslan ligger i vetskapen om att alla vet om. Alla får olika känslor, uttrycker sig på olik vis. Varför vill man berätta någonting för världen som kan medföra att parasiten i kroppen växer? För det är så jag ser på min depression. En parasit som sakta äter upp min självkänsla inifrån. Varför skulle jag inte berätta? Inte är jag ansvarig för min olycka och sorg? Människor måste få veta vad som händer mitt ibland oss. Jag vill berätta för att lätta på min sorg.

Det jag kommer berätta nu är ingenting för känsliga läsare så är du en av dom så uppmanar jag dig till att sluta läsa. 

Norrköping, Januari 2013. 
En söndag som alla andra. Från min lägenhet åkte jag ner fem våningar till mina vänner som bodde på första. En kväll som alla andra. Mina vänner, dom där underbara jag känt sen gymnasietiden. Hopträngda i två soffor, som alla andra kvällar. Vi rökte, pratade, skrattade, blev trötta och gick och la oss.  Vi la oss runt klockan 4, bara jag och min vän kvar i rummet. Vi delade säng, vi var ju vänner så det var ingenting konstigt med det. Han ville mer men jag sa upprepande gånger nej. Jag ville inte, ville verkligen inte ha sex med den killen. Min kropp domnade bort. Ögonen såg men kroppen domnade bort helt. Det som hände sen är jag inte redo att dela i detalj. Fyra timmar senare vaknade kroppen till liv och med ett ryck knuffade jag bort honom och satte mig på sängkanten. Jag samlade ihop mina kläder och tog hissen upp till min lägenhet där jag satte mig i duschen och stannade i minst en timme. "Han är ju trots allt min kompis. Han är ju jättesnäll, han skulle aldrig göra någonting sånt. Drömde jag? Varför har jag så ont? Skärp dig, du inbillar dig."

En vecka senare övertalar min vän mig att gå till polisen. Jag blir direkt satt i förhör. Ett litet, vitt rum, två stolar och en mikrofon. Detaljer, vinklar, tidpunkter... Allting kom ut. 

Detta är några av sakerna jag fick höra av mina nära:
"Är du säker på det här?" 
"Kom igen, vi känner ju honom." 
"Jag vet inte riktigt vad jag ska tro."
"Du måste ju inte nämna mig för polisen."
"Du måste ju inte belasta oss med dina problem."
"Bara glöm det, gå vidare. Vi kan ju inte vara helt säkra på att du talar sanning ändå."
"Jag vägrar välja sida. Är du helt säker på det här?"

Fallet blev nedlagt, brist på bevis.
I panik sa jag upp mitt förstahandskontrakt i Norrköping och flydde till Stockholm.

Tågresan från Norrköping.

Stockholm, Juni 2014. 

Alla var samlade. Mina nyfunna vänner, country gänget som jag kallar dom för. Vi hade tagit med oss instrumenten och åkt ut till en sjö en bra bit utanför stan. Sommarens första dopp var iskallt men så ljuvligt. Det blev sent. Efter två öl ville jag åka hem så vandrade mot bussen. Vid Slussen kramade jag om mina vänner och vinkade hej då medans jag gick mot tunnelbanan med gitarren på ryggen. Allting kändes så härligt. Jag var som nykär i mina vänner och sommaren. Nytt år, nya människor, nu skulle jag lägga händelserna i Norrköping bakom mig och gå vidare. Vidare mot mitt nya liv. 
            På tunnelbanan möter jag en bekant som skulle åt samma håll som jag. Men det var inte hon som lockade. Manen som satte sig bredvid mig lockade mer när han föreslog att vi skulle gå och bada. Absolut, tänkte jag i min nykära och naiva skalle. Vi skulle bara förbi han lägenhet först och hämta handdukar. Två glas och en flaska whiskey var uppställda på bordet på balkongen. Vi satt där länge och pratade. Jag berättade om mitt tidigare överfall och han tog min hand och såg mig i ögonen, så sa han "Jag är så ledsen för vad du varit med om. Att det finns såna människor! Du kan lita på mig." Jag drack knappt någon whiskey, den var inte så god. 
               Vi fortsatte till sängen. Till en början gick det bra, men när jag inte ville mer sa han 
"Då tänker jag våldta dig." Detaljer orkar jag inte berätta. Slag, hårda ord, hot, skrik, knuffar. Jag tänkte att kommer jag bara ut på gatan så blir jag fri. På andra signalen svarar min vän på mobilen, hon hör honom skrika "Jag förnedrar mig fan för din skull" när han springer efter mig naken mitt på vägen. Han ser mobilen, blir rädd och springer tillbaka in genom lägenhetsporten. 
             Polisen kommer, tar fast honom och kör mig till Sjukhuset. AVK, avdelningen för våldtagna kvinnor. Mitt första gynekologbesök med en kamera upp i underlivet och en sköterska som sa "oj, gör det ont? Jag måste tyvärr ta kort på det här". svimningsattacker och att mamma kom efter några timmar är allt jag minns. Resten är bara suddigt av chocken. Jag kunde inte prata på två dagar. Det kom inte ut ett ljud. Efter några dagar kom rösten sakta tillbaka, då kom också alla blåmärken. 

Slutet av juni 2014

Jag trodde det värsta var över men nej. I två månaders tid väntade jag på att få ett målsägarbiträde, någonting man ska få bara några dagar efter anmälan. Jag blev svårt deprimerad. Mitt målägarbiträde som jag senare fick verkade inte tro på mig alls. Små saker hon sa, sånt hon inte sa. Fallet blev nedlagt, jag överklagade. Den 23 december, två dagar innan julafton ringer hon och säger att fallet blev nedlagt igen. 

- "Det finns inga bevis."
- "Har ni förhört vittnena? Kollat på alla skador? Det ska finnas två förhör med mig, varför har ni bara gjort ett som inte är, enligt förhörsledaren, helt klart? "
- "Det vet inte jag. Hoppas det löser sig. God Jul." Fick jag som svar. 

Nej, hon visste ingenting och hon försökte ingenting heller. AVK sa att jag var för dålig för att gå kvar hos deras psykologer, psykiatrin sa att jag mådde för bra att det inte var akut. Jag hamnade mitt emellan sömnproblem och självmordstankar. Det finns ingenting för oss som är mitt emellan. 
        Det går inte en dag utan att jag tänker på det som hänt. Inte en dag utan att jag får en klump i halsen. Inte en dag utan att jag tänker att det här inte hade behövt hänt om jag gjort saker och ting annorlunda. Två män behandlade mig som en trasa inom loppet av 1½ år. Lämnade mig äcklig och sårad. Sorgen jag bär med mig sitter så djupt att jag ibland inte tror att jag någonsin kommer bli lycklig igen. Det är bara hjärnspöken. En del i min process att bli hel är att inte hålla det inom mig. Jag mår relativt bra nu. Trivs bra på mitt jobb, har precis flyttat och har en underbar pojkvän som stöttar mig. Mina vänner och familj tror på mig och faller jag har jag människor som fångar upp mig. Idag är jag stark.
         Det som hände mig händer 100 kvinnor varje dag bara i Sverige. 


Ta hand om varandra där ute!


Translation
To translate all this to english will take too much time so I will sum it for you. You know that I've been extremely unhappy the last two years. I want to tell you why, it's not good to keep it in. I've been raped two times. January 2013 and June 2014. None of the cases went to court cuz the police didn't looked at all the evidences I had. Bruises, witnesses... in the last case, they didn't even had a hearing. So I've been depressed but the help that I got was poorly. I just wanted you to know what's happened to me and what is is happening to thousands of women on this earth right now when you reed this. Take care of each other. 

Caroline

19 kommentarer:

  1. Vill bara säga att jag var med om samma sak. Det har gått 7 år sen dess. Och jag lovar dig att det blir bättre. Ta hand om dig!

    SvaraRadera
  2. Vill bara tacka för att du delar med dig och berättar. Starkt och modigt av dig tycker jag. Temat känns ALLTFÖR väl igen, inte minst omgivningens ifrågasättande samt brist på förståelse och respekt och hur man i vården hamnar mellan stolarna. Din berättelse belyser verkligen hur extremt livsviktigt det är att vi pratar om de här frågorna och får till förändring.
    Tack igen och ta hand om dig

    SvaraRadera
  3. jag har tyvärr också varit med om denna situation. Och man blir lika förbannad och ledsen varje gång det händer. Du är jättemodig som vågar berätta. En massa pepp till dig!!!!!!
    Kramar från Värmland.

    SvaraRadera
  4. <3 <3 starkt och beundransvärt att du vågar dela med dig. Jag tycker att du förtjänar genuin lycka så mycket och hoppas innerligt att du finner den. Massa virtuella kramar till dig. / gammal vän som fortfarande tänker på dig med jämna mellanrum

    SvaraRadera
  5. Men jösses, vet inte vad jag ska säga riktigt. Du är sjukt stark, kompetent och grymt helbra.
    kram på dig

    SvaraRadera
  6. Søde søde Caroline! Hvad du har været igennem burde intet menneske opleve! Jeg er så ked af at høre hvad du har været igennem og ønsker dig ALT det bedste i fremtiden!

    tusind kærlige tanker herfra!

    Maja

    SvaraRadera
  7. ��❤️❤️❤️❤️❤️

    SvaraRadera
  8. Life shows us often at its most ugly, vulgar and painful, the merit is of little men insignificant, unimportant .. and then there are beautiful things, as well, precious and simple. You know what! It 'important to throw away the pain but you're full of beauty. It takes time but it will be fine! Come on!

    SvaraRadera
  9. Dear Carrå, I am so so sorry to hear this that you have been through a horrible events. I can only imagine how you feel even though same kind of experience happened to me too in 2011, as multiple attempts. It is quite long time ago, but trust me, you will get trough it, piece by piece, yet I think there will always be wounds left. When I have experienced something horrible, I use a technique called grey curtain. If I am still starting to memorize those bad things that have happened, I just imagine a grey curtain in front of those memories and it stops me thinking about it for a while. I don't know if it works to all people, or to you because that horrible experience has been recently, but when time passes, it can be a help. At least I don't see nightmares anymore. You are beautiful, inside out, you deserve only the best. I cannot understand the ugliness of some peoples' minds, I hope they will burn.

    SvaraRadera
  10. Bra att du anmälde! Du är en förebild, det blir bättre <3

    SvaraRadera
  11. Väldigt starkt att skriva om detta. Man får lust att ge dig en stor kram och inte släppa taget. <3

    SvaraRadera
  12. I'm so sorry to read what has happened to you. You are a real strong woman to put this out in the world!
    Sexual abuse happens all the time to women, every minute all over the world - like you say. Women who go through this have to fight to get heard, people prefer not to believe in what they say, because it is uncomfortable.
    when sexual assault happened to me almost 5 years ago I decided to tell no one, because the man who did that to me was the nicest and most helpful person around. I was so afraid that people and friends wouldn't believe me. I left town. I started a new life but I dreamed several nights a week for years about what had happened.
    A couple of years ago I told my Mum,later my husband and a friend about it. It feels good that they know, that they believe me and that they care. It got much better over the years but it comes back once in a while and it hits me hard everytime.

    SvaraRadera
  13. Som några andra som har skrivit här så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Har följt din blogg ett tag och för mig känns du som en stark förbild och en imponerande människa. Efter att ha läst detta grät jag mitt på min arbetsplats, och ville bara erbjuda en gnutta stöd in denna förjävliga situation. Du förtjänar all kärlek och värme du kan göra plats för i ditt hjärta.

    SvaraRadera
  14. Så himla fruktansvärt. Både att du tvingats vara med om det här, och att dina fall blivit nedlagda på detta sätt. Att två våldtäktsmän går fria, fria från skuld. Att vården inte hjälper dig.

    Tack för att du delar med dig, det gör ont att läsa. Ta hand om dig <3

    SvaraRadera
  15. Så otroligt starkt att berätta vad du varit med om. Helt fruktansvärt att de inte blir dömda för vad de gjort mot dig. Du gör något viktigt som bryter tystnaden och berättar. Viktigt att det kommer fram att rättssystemet inte fungerar. Liza

    SvaraRadera
  16. Man kan ju i första hand konstatera att vårat kära rättssystem inte fungerar....fast vem hade trott något annat.

    Vi hör ju jämt och ständigt att folk klarar sig undan med en klapp på axeln, och när man som vårdpersonal läser det du skriver om mottagandet på AVK så får man rysningar...man försöker förstå...det kanske vore läge att byta jobb för då om man bemöter en medmänniska på det viset.

    Målsägarbiträde..my ass...byt jobb

    Riktar man sen in fokus på mannen ja eller ynkryggen rättare sagt eller dom som dristar sig till sånt här så kan man kallt konstatera att vi normala män/killar mår illa vid blotta tanken på att en tjej/kvinna ska uppfatta oss män som något annat än en trygghet.

    Jag är otroligt sorgen över det faktum att du råkat ut för detta men du finner trygghet och stadga i din tillvaro och pojkvännen så sträck på dig.
    Kram på dig

    SvaraRadera
  17. Livet är ibland så ofattbart fruktansvärt så det finns inte ord. Detta är det absolut viktigaste blogginlägg jag någonsin läst. Och det som berört mig djupast. All styrka och värme till dig, du är otroligt modig som berättar.

    SvaraRadera

  18. Vad starkt och modigt att du delar med dig av det här fruktansvärda! Blir så himla ledsen att du råkat ut för de här idioterna och blivit sviken av så många som borde stått upp för dig - vänner, vården och rättsväsendet.
    Önskar dig verkligen allt gott framöver och att det blir bättre med tiden. Stor kram!

    SvaraRadera
  19. Vidriga människor finns det.Tyvärr är det en jävla värld vi lever i. /T

    SvaraRadera