Äntligen kom beskedet!

Ovissheten är den värsta. Att veta att det löser sig, men inte hur. För mig är mental förberedelse en grund för att jag ska kunna sova gott om nätterna. Flexibilitet i all ära men at veta att man inom endast några veckor blir både arbetslös och bostadslös utan en klar bild om vad som komma skall är förödande. Så kom det äntligen, brevet gav mig ro i själen och fick mig at skrika a glädje! "Välkommen till Vreta Utbildningscentrum! Grattis, du är antagen till utbildningen!" 

Tusen tunga stenar föll ner från mina stressade axlar och ett glädjetjut ekade genom byn! Planen jag haft i så många år kommer äntligen infrias. Till hösten kommer jag studera häst på Vreta Utbildningscentrum i Linköping. En vuxenutbildning på ett år på en modern anläggning inte så långt ifrån min hemby. 

Detta betyder att jag inte förlänger min tjänst på förskolan i byn och jag kommer ta farväl av min älskade lilla stuga vid havet. Allting har sin tid och nu är det min!

Foto: Herman Åsgård, våren 2020

Translation

The uncertainty is the worst but it finally came, the letter that gave me peace of mind and made me scream a joy! "Welcome to Vreta Education Center! Congratulations, you are accepted to the education!" Thousands of heavy stones fell from my stressed shoulders and a loud "YEEEES" echoed through the village! The plan I have had for so many years will finally be fulfilled. This autumn I will study horses at Vreta Education Center in Linköping. A one-year adult education at a modern facility not far from my hometown.This means that I will not extend my service at the preschool in the village and I will say goodbye to my beloved little cottage by the sea. Everything has its time and now it's mine!

Caroline

Oktober

Jag går omkring i mitt Pompeji bland ruiner... Så kom det emellan igen, det där som vi alla är med om som borde vara huvudsaken men som förstör den perfekta bubblan vi så tappert försöker blåsa upp. Livet, och allt som hör därtill. Hösten kom och tog oss med storm, bokstavlig talat. Det knakar i fogarna och i gränderna luktar det rök från skorstenarna från de små trähusen. Stugan har blivit höstfin och förberett sig för kallare väder. Grindstolparna har dekorerats med ljung, jag är larvigt stolt över hur fint det blev. Dag och natt har det virvlat löv kring knuten och jag har ett starkt sug efter att gå ut och kratta ihop stora lövhögar som nu täcker hela trädgården. Men, jag är så förkyld nu att jag mest ligger på kökssoffan och snörvlar, virkar och tittar på serier. Jag bor ensam i stugan vid havet sedan några veckor tillbaka. Fokuserar på allt det vackra runt omkring på dagarna och att sova om nätterna. 

Utanför köksfönstren har småfåglarna fått sitt egna paradis, där styr de med järnhand och är mycket tydliga i sin kommunikation. Vi har en överenskommelse, jag och mina vilda små vänner. Är maten slut kommer de och knackar med näbben på köksfönstret, svarar jag inte knackar de på sovrumsfönstret och svarar jag inte då heller så går de på ytterdörren. Det är talgoxarna som har lärt sig hur de ska få påfyllning på lättast sätt. Brukar skoja om att jag känner mig som Snövit med mina småfåglar. 

Kan sitta länge på kökssoffan och bara titta på hur de lever, hur de rör sig och kommunicerar med varandra. Pilfinkar och gråsparvar kommer i massor och kamouflerar sig bra i syrenhäcken.

Blåmesen vågar sig fram när de andra söker skydd i buskaget från vinden. Han är så liten och inte alls så tuff, men är han bara tillräckligt snabb kan det gå att picka i sig lite mat innan gänget är tillbaka.

Nu, när jag sitter här på kökssoffan och skriver så tänker jag på doften av nyfallen snö. Ni vet den är känslan när man öppnar ytterdörren och kliver ut, hur det knarrar i varje steg, det är kolsvart på himlen men ändå så ljust av iskristallerna som täcker allt runtomkring. Det är så tyst. Om det var möjligt att snabbspola fram livet skulle jag göra det, bara några veckor. 

Translation 

So life got in the way again,  destroys the perfect bubble that we bravely try to inflate. Life, and all that goes with it. Autumn came and took us by storm, literally. A scent from the smoke from the chimneys from the small wooden houses. The cottage has been prepared for colder weather. The gate posts have been decorated, I am very proud of how good it looks. Day and night it has swirled leaves around the house and I have a strong desire to go out and rake together large leaf piles that now covers the entire garden. But, I'm having a cold so I mostly lie on the sofa, crochet and watch series. A very tedious time for illness. I live alone i the Little cabin since a few weeks back. Trying to focus on all the beauty around in the days and to sleep in the nights. 

Outside the kitchen windows, the birds have got their own paradise, where they are in controll and are very clear in their communication. We have an agreement, me and my wild little friends. If there´s no food left, they come and knock with their beak on the kitchen window, If I do not answer they knock on the bedroom window and If I still doesn't answer then they try on the front door. Usually kidding that I feel like Snow White with my little birds.

Now, as I sit here on the kitchen sofa to write this, I think about the scent of freshly fallen snow. You know the feeling when you open the front door and step out, how it creak in every step, it is black on the sky but still so bright by the ice crystals that cover everything around. It's so quiet. If it was possible to fast-forward life, I would do it, just a few weeks.

Caroline

4 långa år att vandra med dig

Om han lyckas stå ut med mig i hela 4 år så är det klart att vi ska fira stort. Igår vaknade jag av att en frukostbricka ställdes på mitt nattduksbord. I godan ro packade vi picknickkorgen med lunch och fika och tog cyklarna ner till färjan för att åka över till Gräsö. Planen var att när vi väl kom över bara cykla dit där det såg härligt ut och att sedan leta efter en bra plats för picknick. Vid vårat första stopp var en kohage med skylten "Välkommen in. Kor i hagen." Jag älskar alla djur, men Germano är speciellt svag för just kor så han kastade sig av cykeln och skuttade glatt över gärdesgården. Kvigorna var nyfikna och kom fram direkt för att se vilka galningar som kommit på besök denna gång. Det är en fröjd för själen att se så glada och friska djur i en sådan vacker miljö. 

Vid Gräsö Gård hittade vi en karta där vi kom fram till att vi ville försöka cykla ut till Rosten på andra sidan ön. Vi trampade och trampade men verkade visst aldrig komma fram, och visst tyckte vi att det var konstigt att vattnt var till höger när vi trodde det skulle vara till vänster... vi stannade, såg på kartan igen och vände tvärt och cyklade tillbaka några kilometer. Vi kom aldrig till Rosten, magen kurrade för mycket och det var nog inte mer än 15 grader och isvindar. Vid en glänta i skogen slog vi oss ner för att äta pirogerna jag bakade dagen innan och dricka rödvinet vi fått från Germanos föräldrar i södra Italien. Här var så lugnt och fridfullt att vi kunnat stanna hela kvällen.  

Denna fina hårblomma har jag själv knåpat ihop. Det enda som behövdes var en gammal ljusmanschett, superlim och ett hårspänne. Voila! Själv är bästa dräng, mer för pengarna,  osv. 

Även på hemvägen kom vi till en kohage med "Välkommen in"-skylt som vi omöjligt bara kunde svischa förbi. Vi satte oss på en hög sten och blickade ut över sommarängen där kvigorna gick och betade sida vid sida om sin stiliga tjur. 

Dagen innan hade jag även bakat minipajer med apelsinmarmelad som vi tog med oss. När vi är i Italien brukar vi köpa crostatine alla marmellata, det är så bra färdkost för den sötsugne och nu ville jag testa att göra mina egna. De smakade utsökt, men jag måste träna på att jobba med pajdeg för att få de så där fina som svärmor lyckas med! Vi råkade ställa ifrån oss picknickväskan för en stund och vända ryggen till, det tog inte lång tid innan våra nyfunna kompisar var framme och försökte ta sig in med tungspetsen. Handtaget var alldeles kladdigt av saliv när de hade utforskat färdigt. 

Lite trötta med mycket nöjda trampade vi tillbaka till färjan för att åka hem till stugan igen. Min älskling var överlycklig för att han äntligen fick lite mys med sitt favoritdjur. Det dröjer nog inte länge innan han vill åka tillbaka för att hälsa på igen i kohagen.

Translation 

If he manages to stick with me for 4 years then of course we will celebrate big. With no stress we packed the picnic basket with lunch and coffee and took the bikes down to the ferry to cross over to Gräsö. The plan was that once we got over just go were we felt like and then look for a good place for picnics. At our first stop was a fence with the sign "Welcome in. Cows in the paddock." I love all animals, but Germano is especially weak for cows so he threw himself off the bike and jumped happily over the yard. The cows were curious and came immediately to see which lunatics came to visit this time. It is a joy for the soul to see so happy and healthy animals in such a beautiful environment. 

This nice flower I have done myself. The only thing needed was an old light cuff, super glue and a hair clip. Voila! 

The day before, I had also baked mini pies with orange jam to bring in the picknick bag. When we are in Italy we usually buy crostatine all marmellata, it is such a good snack and now I wanted to try to make my own. They tasted exquisite, but I have to practice working with the dough to make them as nice as mymother-in-law does! We happened to put away the picnic bag for a while and turn our backs on it, it did not take long before our newfound buddies arrived and tried to get in with the tongue tip. The handle was quite messy with saliva when they had finished exploring.

Caroline

Ponnyn och jag

Denna vackra, starka, envisa ponny har nu vandrat på jorden i 20 år med en övertygelse om att hon är alltings mittpunkt. Familjens överhuvud som visar tydligt hur hon vill leva sitt liv, vi har efter många år lärt oss kommunicera med mycket proffshjälp och träning. Min mamma och jag har alltid velat ha hästarna för att vi trivs tillsammans och tycker det är roligt att göra saker ihop, inte för att använda dem som tävlingsredskap för att nära vårat ego. Studerande och tid har investerats i våran relation för att skapa de bästa förutsättningar så att vi kan förstå varandra och fortsätta trivas och ha roligt.

Jag började rida Wiszca tidigt i grundskolan när jag fortfarande inte visste ett skvatt om hästar, men jag hade otroligt bra balans och var bra på att hålla i mig. Wiszca visade mig tidigt att trägen vinner, alltså hon själv. Efter att i många år försökt få henne att lyssna och lyda insåg vi att det var inte bara upp till henne. När jag tack vare lektioner för Patrick Allori och mycket hjälp av min mamma som redan gått många lektioner så började även jag lära mig tyda Wiszcas signaler. Tala hennes språk. Utgå ifrån hennes förutsättningar och ge henne en trygg tillvaro när vi var tillsammans. En häst söker ständigt sin ledare, utan kunskap om djuret kommer hästen ta över och själv vilja bli ledaren vilket för en människa kan bli extremt farligt. Sedan vi började träna på våran kommunikation märker jag hur mycket mer hon trivs i mitt sällskap. Det ger all motivation som krävs för att vilja lära mer om detta underbara djur! 

Fotografi: Herman Åsgård 

Translation 

This beautiful, strong, stubborn pony has now walked the earth for 20 years with a conviction that she is the center of everything. The head of the family who clearly shows how she wants to live her life, we have after many years learned to communicate with a lot of professional help and training. My mother and I have always wanted to have the horses because we like to work together and think it is fun to do things together, not to use them as competition tools to feed our ego. Knowledge thirst and time have been invested in our relationship to create the best conditions so that we can understand each other and continue to thrive and have fun.

I started riding Wiszca early in elementary school when I still didn't know a thing about horses, but I had incredibly good balance at that time. Wiszca showed me early that the stubborn one is winning, that is,  herself. After trying for many years to make her listen and obey, we realized that it was not just up to her. When, thanks to lessons for Patrick Allori and a lot of help from my mother who have already attended many lessons, I also began to learn how to interpret Wiszca's signals. Speak her language. Based on her conditions and give her a safe life when we were together. A horse constantly seeks his leader, without knowledge of the animal, the horse will take over and himself want to become the leader, which for a human can become extremely dangerous. Since we started practice on our communication, I notice how much more she thrives in my company. It gives all the motivation needed to learn more about this wonderful animal!

Caroline

Simma på ytan eller drunkna i känslor

Det finns ämnen jag dras till, jag brinner för men som jag aktivt väljer att undvika helt att tänka på. Visst önskar jag att jag var en sådan person som kunde stå upp rakryggat och hålla ett brandtal, men underläppen börjar darra bara på tanken av att engagera mig i nått känslosamt. Det räcker med en kort reklam på TV och klumpen kommer i min hals. Frågar någon om jag gillar hästar får jag en tår i ögat. Det kommer en gråtsuck och sen kan jag hålla in men det kommer likförbannat en gråtsuck och sen går musten ur.  Ska jag väl uttrycka vart mitt hjärta ligger gör jag det helst via text helt ensam på ett ställe jag är trygg med att skrynkla trynet och hulka en stund. För låt oss vara ärliga, det är inte socialt accepterat att bli röd och börja hulkböla hur som helst. Jag tänkte rada upp de tre ämnen som jag (i nyktert tillstånd) försöker undvika att prata om och ens tänka på när jag vill slippa kämpa emot gråten.

1. Relationen till min familj och främst våra djur
Helt ärligt kan jag säga att min uppväxt har varit perfekt. Fram tills nu i somras har jag haft alla mina mor och farföräldrar vid livet som har tagit hand om mig och mina syskon och mina föräldrar har hållit ihop, gett oss allt de kunnat så långt pengarna och energin räckt. Vi har givits kärlek, sunda värderingar och styrka att våga ge oss ut och uppleva livet. Vi har en bra relation, men vi pratar aldrig om den. Det är förkänslosamt och det finns inget behov, vi vet om det ändå. Kärlek är inte ord, det är handlingar och trygghet.
Hästarna finns det lika mycket kärlek till som skuldkänslor. Man räcker aldrig till varken fysiskt eller psykiskt och bara tanken på att de börjar bli till åren smärtar i hjärtat. Det går faktiskt inte för mig att ens föreställa mig ett liv utan dem, det är fysiskt omöjligt. Jag undviker så gott det går det mest naturliga och det enda vi kan vara säkra på i det här livet, nämligen döden.

2. Sveriges och Amerikas ursprungsfolk
Igår grät jag i 59 minuter till tv-programmet Jills veranda. Maxida Märak, för mig mest känd som aktivist för samiska rättigheter, visade på sån styrka och kärlek att jag blev helt förstörd. Jag skulle sätta en fot på Amerikansk mark och sedan bryta ihop totalt av all energi, dess hemska historia och nutida totala förnekelse. Likheten mellan Amerikas och Sveriges ursprungsbefolkning är så lika och påverkar mig något extremt. Detta ämne är för mig extra känslig då jag för några år sedan fick reda på att det finns sameblod på min pappas sida av släkten. Det finns ett gammalt foto på mina släktingar i kolt men det är allt. Jag har läst Nordsamiska på distans men kom så efter i studierna att jag inte fullföljde kursen. Detta är ingenting jag kan prata om utan att bli för känslosam. Det är en sorg i mig och jag förstår inte varför jag har så starka band till det. Kanske just av den anledningen måste jag grotta ner mig mer i mina rötter för att få veta varför det gör så ont i själen att tänka på det. Hur nu det ska gå och samtidigt hålla mig på benen är ett mysterium.

3. Lidande djur
Nästa ämne som får mina tårkanaler att svämma över är djurrättigheter. Jag kan nog säga att jag är lite konflikträdd och är inte den som ställer mig upp först i en folkmassa men... ser jag någon göra illa ett djur blir jag som en tiger som ska försvara sina ungar. När jag var 15 gav jag mig ensam på ett gäng äldre killar i en gränd mitt i natten som jag såg lappade till en hund över huvudet. Nu i eftertankens kranka blekhet var det kanske inte så smart då jag lätt kunde ha blivit misshandlad och lämnad att förblöda men i den stunden var det inte försvarbart att blunda. Min dröm är att arbeta med djurrätt på riktigt men jag skulle nog inte klara av det känslomässigt. Jag har i tidigare år läst på om djurplågeriet av Tennessee Walking Horses där det grinds in diesel i såriga hovar på föl och där alla metoder är tillåtna för att tjäna pengar på dessa stackars djur. För den som vågar se länkar jag en kort film här som visar problematiken men jag varnar för väldigt känsliga bilder. Liknande djurplågeri så som hundätarfestivaler, tjurfäktning, dansande björnar, pälsindustri och massavrättning av vildhästar är en stor anledning till att jag inte tror att varje människa har någonting gott i sig. Jag tror på ondska och om du medvetet gör illa ett djur och inte påverkas av dess lidande så har du ingenting gott i ditt hjärta.

Jag vet ju att jag behöver hjälp med detta och jag lovar att jag kommer ta tag i det. 

Beteendeterapi kanske vore nått.

(Photo 2-4 from Pinterest.com)

Translation

There's a few subject I try to avoid at all costs to not drown in sorrow and tears. Just the thought of my horses gives tears to my eyes, it's impossible to fight it cuz then it gets worse. I'm avoiding it because let's be honest, it's not socialy accepted to cry like a three year old everytime you get reminded of a emotionall subject.
The 3 subject I've put stop for is the relationsship to my family and animals, American and Swedish native people and cruelty to animals. It's enought sitting at home crying by the thought of the cruelty on Tennessee walking horses, dancing bears and fur industri. I don't need to make people ( who might actually controll themself) uncomfortable in public. So I avoid these subject to avoid crying to avoid dealing with pain and emotions. 

I need therapy! 

Caroline 

Hästar, Hästar, Hästar!

 Mitt liv består nu till 90 % av hästar och det passar mig riktigt bra även om det blir lite tråkigt för er som endast vill se tillfixade inredningshörnor och fluffiga kjolar. Hårt och smutsigt arbete, långa dagar och ett stort ansvar. Jag har inte sovit såhär gott om nätterna sen jag var ett litet barn. Livet i storstaden passade inte oss, vi höll på att explodera i våra 9 kvadratmeter till boende och trots att jag älskade mitt jobb så längtade jag efter de fyrbenta så det värkte i hjärtat. Det är svårt för icke-hästmänniskor att förstå kärleken till dessa djur, men det finns en meningsfullhet i arbetet. Ett samarbete mellan häst och människa som vi jobbar fram tillsammans. Allt jag gör i närheten av en häst är ett samarbete. Öppnar jag en boxdörr backar hästen undan så jag får plats att komma in, jag håller upp grimman så hästen på ett smidigt sätt kan sticka in huvudet, sen väntar hästen tills jag öppnat boxdörren helt och ger signalen för att vi kan börja gå. Ingenting är en slump, det handlar om ett konstant samspel då det är ett djur med otroligt mycket instinkter som väldigt lätt kan skada mig om jag inte är uppmärksam. 

En före detta kollega sa "Hästskötare är man ju innan man listat ut vad man vill göra egentligen." Oh vad chockad jag blev av att höra det för jag tycker att det coolaste som finns måste vara att kunna ta hand om ett helt stall med hästar, tillgodose alla dess behov, kunna kroppsarbeta ute och inne året om, ha kunskap om sjukdomar, foder och hovvård, kunna passa utrustning och ge hästen individuell motion och träning. Detta tar flera år och man lär sig hela tiden nya saker av andra yrkeskunniga och av hästarna själva. Jag lär mig nya saker varje dag och får många chanser att förbättra mina kunskaper.

Alla är speciella, alla är värda att bli älskade precis så som de är! 

Translation 

My life is now 90% horses and it suits me very well, although it's a little bit boring for those who only want to see vintage decoratings and fluffy skirts. Hard and dirty work, long days and great responsibility. I have not slept so good during the nights since I was a little child. Life in the big city did not suit us, we were exploding in our 9 square meters for living and although I loved my job, I longed for the four-legged so it hurted in my heart. It is difficult for non-horse people to understand the love of these animals, but there is a sense of meaning in the work. A collaboration between horse and human that we work together. Everything I do near a horse is a collaboration. If I open a box door, the horse will back in so I can get in, I'm holding up the halter so that the horse can easily put in the head, then the horse waits until I open the box door completely and gives the signal for us to start walking. Nothing is a coincidence, it's a constant interaction because it's an animal with incredible instincts that can very easily hurt me if I'm not paying attention. 

A former colleague said "You work with horses before you figure out what you really want to do." Oh, how shocked I was to hear it because I think the coolest thing is to be able to take care of a whole stable of horses, meet all its needs, be able to work with the body all year long, have knowledge of diseases, feed and hoof care, able to fit equipment and give the horse individual exercise. This takes several years and you are constantly learning new things by other professionals and by the horses themselves. I learn new things every day and also gets many chanses to improve my skills. 

Every horse is special, every horse deserve to be loved just the way they are!

Caroline

Vad vore livet utan dessa lurvpösar?

Doften av häst är min absoluta favorit alla dagar i veckan. Att få gosa in händerna under den långa manen och känna den varma, lurviga pälsen om vinter slår det mesta med hästlängder. Germano och jag spenderade helgen hemma hos mor och far med våra underbara hästar. Tyvärr var underlaget för dåligt för en ridtur men det går ju bra att bara umgås med lurvarna med. Här är bilderna där Gawin inte ser helt skvatt galen ut. 

 <3 

Translation

Me and my boyfriend spend some time with my horses this weekend. Too bad, the roads were too icy but we were satisfied with just cuddling! Here's the pictures were Gawin don't look too crazy! 

Caroline

Tillbaka vid datamatan igen

God kväll och god fortsättning på er allihopa! Det var väldigt vad jag har varit dålig på att uppdatera bloggen den senaste månaden. Det har hänt så mycket den senaste tiden. I december var det så mycket att göra i skolan med betygsättning och julshowsarbete att det inte fanns någon ork kvar att sitta vid datorn när julen nalkades. Efter en mysig julafton hemma i stugan med familjen så åkte jag ner till Italien för att tillbringa en vecka med min käraste och då var heller inte datorn prio ett. När jag kom hem förra veckan så blev jag fruktansvärt sjuk och blev tvungen att fara iväg till akuten där jag blev inlagd. Jag mår relativt bra nu men jag får vara noggrann med att inte överanstränga mig. Nu är det en ny termin som börjar, min fjärde termin på denna underbara skola, vilket jag ser väldigt mycket fram emot. Jag har också planer att designa om hemsidan och bli mer flitig med mitt skrivande och fotande för jag känner att 2016 blir ett år där förändringarnas vindar kommer blåsa starkt. Jag börjar med att visa mina tre favoritbilder från julafton. 

Grisen Nils, mosters bebis, och nya lillråttan Chili var så festfina i sina flugor. Är det julafton så är det! 

Här på bilder ovan ser ni framför er världens finaste typer, familjen Åsgård. Jag kan ju säga att vi tog närmare 50 bilder för att hitta en där båda hundarna var stilla och där ingen av oss gjorde en jättekonstig grimage. 

Nu har ni att vänta er ännu mer bilder från bestyren i Italien! Comming up soon. 

Translation

Wow, I've been a really bad blogger this last month. So much has happened lately so I've had no motivation to sit by the computer. After a busy month in school I went home to celebrate Christmas with my dear family in the forest and just a few days after I flew to Italy. I came home last week but then I had to go to the hospital directly in cause of a horrible pain in my stomach. Nothing dangerous but I still don't feel completely well. Now I'll be better again, both in my stomach and by the computer. I have plans of changing the design on the website and upload more posts every week cuz I feel that 2016 is a year that has a lot to offer! First I'll show you the 3 best photos from Christmas! Soon you'll see the pictures from Italy, stay tuned... 

Caroline

Italien, del 1

Ciao alla mina fina läsare! En har återvänt efter två veckor i det stövelformade landet i söder. Två veckor av dimmiga berg, pasta och kulturkrockar i massor. Nu försöker jag att komma tillbaka till mitt modersmål efter att ha pratat engelska dygnet runt och jag kan säga att det är lättare sagt än gjort.  Som min rumskamrat sa innan jag for: Du kommer bli som en sån där Hollywood-fru som pratar svengelska. Grammatiken hänger inte alltid med. Denna resa hade för mig en större betydelse än jag innan kunde ana. Att resa runt och kolla på sevärdheter och souvenirshoppa i ett land kan nog vara roligt men att leva i en annan kultur under en längre tid är en helt annan sak. Jag har fått lära känna byafolket, ätit helt hemlagad och hemmaodlad mat och lärt mig lagar och normer som för en svensk känns helkonstiga. 

Det var några saker som riktigt fastnade. En av dom sakerna var att alkoholen ständigt var närvarande. Från första målet på dagen, som oftast var en stor talrik pasta, fanns det vin i glaset. Sockerkakan var dränkt i sprit, chokladen var dränkt i sprit och frukten var dränkt i... ja sprit. Ändå så var det ingen som var full. När vi i Sverige dricker sprit är det oftast för att berusa kroppen, här var det för att njuta av vinkulturen och hantverket bakom. 

En annan sak jag tänkte mycket på var den genuina gästvänligheten. Ni vet när man säger "Känn dig som hemma" så är det inte riktigt det man menar. Inte vill man att folk ska känna sig helt som hemma när dom går in i ens space. Överallt vi gick var det någon som kom fram och började prata. Det kramades och kindpussades och alla var intresserade av vem jag var. Vart vi än gick blev vi inbjudna på en kopp kaffe och hela familjer samlades för att hälsa mig välkommen till landet. Dom ville se bilder på mitt hus, mina djur och min familj och ville veta allt om svensk kultur. Dom gjorde sitt allra bästa för att jag skulle känna mig välkommen, det är något man inte upplever så ofta här hemma i kylan. 

Det sista jag fastnade för var det vackra och bevarade landskapet. Detta var dock på både gott och ont. Vägarna var så dåliga att man knappt kom fram och vissa stället var helt livsfarliga köra förbi på grund av stenras. Vi tog en eftermiddag och åkte upp i bergen och vips så kändes det som att vara i en helt annan värld. Luften var klar och det ända man kunde höra då och då var ljudet av en koklocka långt borta i fjärran. Hästar och kor betade fritt uppe i bergen och inte en bil syntes till. Här och var låg de små bondgårdar helt byggda i sten med vattenpump och häst-tröska på gården. Som i en annan tid.

Fler inlägg från Italien kommer att komma upp så småningom.

Translation 

Ciao all my lovely readers! I have returned after two weeks in the boot-shaped country in the south. Two weeks of misty mountains, pasta and culture clash in. Now I'm trying to get back to my native language after talking English around the clock and I can say that it is easier said than done. As my roommate said before I left: You will be like one of those Hollywood wives talking Swenglish. The grammar is not always that good. This trip was for me more important than I could ever imagined. To travel around and check out the sights and souvenir shops in a country can be fun but live in a different culture for a long time is very different. I've got to know people in the village, eaten completely homemade and home grown food and learned the laws and norms that's for a Swedish very weird. 

When you say "Make yourself at home" in Sweden you don't really mean it . When someone say it in Italy they mean it. They wanted me to feel comfortable and welcomed, and I really did. I will miss a lot with Italy but I know that I will return soon. 

More posts from my trip to Italy will come, stay tuned. 

Caroline