Oktober

Jag går omkring i mitt Pompeji bland ruiner... Så kom det emellan igen, det där som vi alla är med om som borde vara huvudsaken men som förstör den perfekta bubblan vi så tappert försöker blåsa upp. Livet, och allt som hör därtill. Hösten kom och tog oss med storm, bokstavlig talat. Det knakar i fogarna och i gränderna luktar det rök från skorstenarna från de små trähusen. Stugan har blivit höstfin och förberett sig för kallare väder. Grindstolparna har dekorerats med ljung, jag är larvigt stolt över hur fint det blev. Dag och natt har det virvlat löv kring knuten och jag har ett starkt sug efter att gå ut och kratta ihop stora lövhögar som nu täcker hela trädgården. Men, jag är så förkyld nu att jag mest ligger på kökssoffan och snörvlar, virkar och tittar på serier. Jag bor ensam i stugan vid havet sedan några veckor tillbaka. Fokuserar på allt det vackra runt omkring på dagarna och att sova om nätterna. 

Utanför köksfönstren har småfåglarna fått sitt egna paradis, där styr de med järnhand och är mycket tydliga i sin kommunikation. Vi har en överenskommelse, jag och mina vilda små vänner. Är maten slut kommer de och knackar med näbben på köksfönstret, svarar jag inte knackar de på sovrumsfönstret och svarar jag inte då heller så går de på ytterdörren. Det är talgoxarna som har lärt sig hur de ska få påfyllning på lättast sätt. Brukar skoja om att jag känner mig som Snövit med mina småfåglar. 

Kan sitta länge på kökssoffan och bara titta på hur de lever, hur de rör sig och kommunicerar med varandra. Pilfinkar och gråsparvar kommer i massor och kamouflerar sig bra i syrenhäcken.

Blåmesen vågar sig fram när de andra söker skydd i buskaget från vinden. Han är så liten och inte alls så tuff, men är han bara tillräckligt snabb kan det gå att picka i sig lite mat innan gänget är tillbaka.

Nu, när jag sitter här på kökssoffan och skriver så tänker jag på doften av nyfallen snö. Ni vet den är känslan när man öppnar ytterdörren och kliver ut, hur det knarrar i varje steg, det är kolsvart på himlen men ändå så ljust av iskristallerna som täcker allt runtomkring. Det är så tyst. Om det var möjligt att snabbspola fram livet skulle jag göra det, bara några veckor. 

Translation 

So life got in the way again,  destroys the perfect bubble that we bravely try to inflate. Life, and all that goes with it. Autumn came and took us by storm, literally. A scent from the smoke from the chimneys from the small wooden houses. The cottage has been prepared for colder weather. The gate posts have been decorated, I am very proud of how good it looks. Day and night it has swirled leaves around the house and I have a strong desire to go out and rake together large leaf piles that now covers the entire garden. But, I'm having a cold so I mostly lie on the sofa, crochet and watch series. A very tedious time for illness. I live alone i the Little cabin since a few weeks back. Trying to focus on all the beauty around in the days and to sleep in the nights. 

Outside the kitchen windows, the birds have got their own paradise, where they are in controll and are very clear in their communication. We have an agreement, me and my wild little friends. If there´s no food left, they come and knock with their beak on the kitchen window, If I do not answer they knock on the bedroom window and If I still doesn't answer then they try on the front door. Usually kidding that I feel like Snow White with my little birds.

Now, as I sit here on the kitchen sofa to write this, I think about the scent of freshly fallen snow. You know the feeling when you open the front door and step out, how it creak in every step, it is black on the sky but still so bright by the ice crystals that cover everything around. It's so quiet. If it was possible to fast-forward life, I would do it, just a few weeks.

Caroline