måndag 23 mars 2015

Ingen brådska här inte


Så går dagarna, från morgon till kväll. Däremellan lite sömn. Lagar mat på gasspisen, sandpapprar en lampfot som ska målas, fortsätter inreda mitt rum, umgås med min pojkvän. Pengar är inte hela världen när man har kärlek runt omkring sig. Inte klagar jag för det. Äntligen får hjärnan min lite ledighet som den ansökt om så länge. Några småsaker ska fixas i rummet innan jag kan säga att jag är helt klar. Far min har lovat att såga till två hyllplan som jag ska ha ovanför skrivbordet och krukväxter ska inköpas. Inte klagar jag, inte har jag bråttom. Jag har hela livet på mig, när bli man någonsin färdig? 





Translation
Days comes, days goes. I'm in no hurry. I have some few things left to fix in my room before I can say that I'm all done. Two shelves to put over my desk that my father will make for me and some flowers in the window. I have my whole life to be done, I'm in no hurry. 


Caroline

tisdag 10 mars 2015

Välkommen till min nya lägenhet!


Välkommen till mitt nya hem! 
I två veckors tid har mitt rum varit mer eller mindre lik en soptipp full med lådor och sopsäckar men nu börjar det äntligen likna något! Nu kan man äntligen ta sig fram i rummet utan att snubbla. Jag trivs så otroligt bra här i lägenheten med mina nya roomies. Riktigt goa typer det där. Nu när flytten är helt färdig och våren växer upp ur rabatterna ska jag försöka blogga oftare. 





Köket är ljuvligt!




Translation
Welcome to my new apartment!

Caroline

fredag 6 mars 2015

Stämplad och stark



Nu är det ute, nu är stämpeln stämplad. Jag är och kommer alltid vara ett våldtäktsoffer. Jag är en av alla människor som blivit fnyst åt av polisen, en av alla dom som aldrig fick uppgörelse, en av alla dom som ler när jag vill gråta. Jag är som alla andra i min sits skadad för livet. 

I hjärtat vet jag att jag talar sanning. Att det jag var med om inte bara var i min fantasi. Att jag inte överdriver. Myndigheterna, dom vet inte för att dom inte lyssnade på mig. Dom fick mig att tvivla på mig själv. Det var inte våldtäktsmännen som la skuld på mig, det var dom som inte trodde på mig när jag bad om hjälp. 

Min mobil har plingat sig het dessa två dagar. Varma ord och upprörda kommentarer, vissa har gjort mig riktigt arga. Inte ser jag mig som speciell, det här händer tusentals människor varje dag, varje sekund men det här är någonting man inte pratar om. Så fort man pratar om det blir man ett offer. 
Alla har en historia, det här är min. Stämplad.


~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~    


Translation
It's out there now. I am and will always be a rape victim. I am one of those who haven't been helped by the police, one of those who never got justice, one of those who smiles when I want to cry. I'm like everyone else who's got their life torn apart.

I know I speak the truth. That what happend to me was not just imagination. That I am not exaggerating. The authorities, they don't know cuuz they're not listening to me. They made me doubt myself. It was not the rapists who put the blame on me, it was them who did not believe me when I asked for help.

Caroline

onsdag 4 mars 2015

Nu vill jag berätta.

Det finns vissa saker som man helst håller för sig själv. Man har hört om andra som har berättat men det har slutat med hatmejl och hot. Det är nog inte det jag är rädd för. Rädslan ligger i vetskapen om att alla vet om. Alla får olika känslor, uttrycker sig på olik vis. Varför vill man berätta någonting för världen som kan medföra att parasiten i kroppen växer? För det är så jag ser på min depression. En parasit som sakta äter upp min självkänsla inifrån. Varför skulle jag inte berätta? Inte är jag ansvarig för min olycka och sorg? Människor måste få veta vad som händer mitt ibland oss. Jag vill berätta för att lätta på min sorg.

Det jag kommer berätta nu är ingenting för känsliga läsare så är du en av dom så uppmanar jag dig till att sluta läsa. 

Norrköping, Januari 2013. 
En söndag som alla andra. Från min lägenhet åkte jag ner fem våningar till mina vänner som bodde på första. En kväll som alla andra. Mina vänner, dom där underbara jag känt sen gymnasietiden. Hopträngda i två soffor, som alla andra kvällar. Vi rökte, pratade, skrattade, blev trötta och gick och la oss.  Vi la oss runt klockan 4, bara jag och min vän kvar i rummet. Vi delade säng, vi var ju vänner så det var ingenting konstigt med det. Han ville mer men jag sa upprepande gånger nej. Jag ville inte, ville verkligen inte ha sex med den killen. Min kropp domnade bort. Ögonen såg men kroppen domnade bort helt. Det som hände sen är jag inte redo att dela i detalj. Fyra timmar senare vaknade kroppen till liv och med ett ryck knuffade jag bort honom och satte mig på sängkanten. Jag samlade ihop mina kläder och tog hissen upp till min lägenhet där jag satte mig i duschen och stannade i minst en timme. "Han är ju trots allt min kompis. Han är ju jättesnäll, han skulle aldrig göra någonting sånt. Drömde jag? Varför har jag så ont? Skärp dig, du inbillar dig."

En vecka senare övertalar min vän mig att gå till polisen. Jag blir direkt satt i förhör. Ett litet, vitt rum, två stolar och en mikrofon. Detaljer, vinklar, tidpunkter... Allting kom ut. 

Detta är några av sakerna jag fick höra av mina nära:
"Är du säker på det här?" 
"Kom igen, vi känner ju honom." 
"Jag vet inte riktigt vad jag ska tro."
"Du måste ju inte nämna mig för polisen."
"Du måste ju inte belasta oss med dina problem."
"Bara glöm det, gå vidare. Vi kan ju inte vara helt säkra på att du talar sanning ändå."
"Jag vägrar välja sida. Är du helt säker på det här?"

Fallet blev nedlagt, brist på bevis.
I panik sa jag upp mitt förstahandskontrakt i Norrköping och flydde till Stockholm.

Tågresan från Norrköping.

Stockholm, Juni 2014. 

Alla var samlade. Mina nyfunna vänner, country gänget som jag kallar dom för. Vi hade tagit med oss instrumenten och åkt ut till en sjö en bra bit utanför stan. Sommarens första dopp var iskallt men så ljuvligt. Det blev sent. Efter två öl ville jag åka hem så vandrade mot bussen. Vid Slussen kramade jag om mina vänner och vinkade hej då medans jag gick mot tunnelbanan med gitarren på ryggen. Allting kändes så härligt. Jag var som nykär i mina vänner och sommaren. Nytt år, nya människor, nu skulle jag lägga händelserna i Norrköping bakom mig och gå vidare. Vidare mot mitt nya liv. 
            På tunnelbanan möter jag en bekant som skulle åt samma håll som jag. Men det var inte hon som lockade. Manen som satte sig bredvid mig lockade mer när han föreslog att vi skulle gå och bada. Absolut, tänkte jag i min nykära och naiva skalle. Vi skulle bara förbi han lägenhet först och hämta handdukar. Två glas och en flaska whiskey var uppställda på bordet på balkongen. Vi satt där länge och pratade. Jag berättade om mitt tidigare överfall och han tog min hand och såg mig i ögonen, så sa han "Jag är så ledsen för vad du varit med om. Att det finns såna människor! Du kan lita på mig." Jag drack knappt någon whiskey, den var inte så god. 
               Vi fortsatte till sängen. Till en början gick det bra, men när jag inte ville mer sa han 
"Då tänker jag våldta dig." Detaljer orkar jag inte berätta. Slag, hårda ord, hot, skrik, knuffar. Jag tänkte att kommer jag bara ut på gatan så blir jag fri. På andra signalen svarar min vän på mobilen, hon hör honom skrika "Jag förnedrar mig fan för din skull" när han springer efter mig naken mitt på vägen. Han ser mobilen, blir rädd och springer tillbaka in genom lägenhetsporten. 
             Polisen kommer, tar fast honom och kör mig till Sjukhuset. AVK, avdelningen för våldtagna kvinnor. Mitt första gynekologbesök med en kamera upp i underlivet och en sköterska som sa "oj, gör det ont? Jag måste tyvärr ta kort på det här". svimningsattacker och att mamma kom efter några timmar är allt jag minns. Resten är bara suddigt av chocken. Jag kunde inte prata på två dagar. Det kom inte ut ett ljud. Efter några dagar kom rösten sakta tillbaka, då kom också alla blåmärken. 

Slutet av juni 2014

Jag trodde det värsta var över men nej. I två månaders tid väntade jag på att få ett målsägarbiträde, någonting man ska få bara några dagar efter anmälan. Jag blev svårt deprimerad. Mitt målägarbiträde som jag senare fick verkade inte tro på mig alls. Små saker hon sa, sånt hon inte sa. Fallet blev nedlagt, jag överklagade. Den 23 december, två dagar innan julafton ringer hon och säger att fallet blev nedlagt igen. 

- "Det finns inga bevis."
- "Har ni förhört vittnena? Kollat på alla skador? Det ska finnas två förhör med mig, varför har ni bara gjort ett som inte är, enligt förhörsledaren, helt klart? "
- "Det vet inte jag. Hoppas det löser sig. God Jul." Fick jag som svar. 

Nej, hon visste ingenting och hon försökte ingenting heller. AVK sa att jag var för dålig för att gå kvar hos deras psykologer, psykiatrin sa att jag mådde för bra att det inte var akut. Jag hamnade mitt emellan sömnproblem och självmordstankar. Det finns ingenting för oss som är mitt emellan. 
        Det går inte en dag utan att jag tänker på det som hänt. Inte en dag utan att jag får en klump i halsen. Inte en dag utan att jag tänker att det här inte hade behövt hänt om jag gjort saker och ting annorlunda. Två män behandlade mig som en trasa inom loppet av 1½ år. Lämnade mig äcklig och sårad. Sorgen jag bär med mig sitter så djupt att jag ibland inte tror att jag någonsin kommer bli lycklig igen. Det är bara hjärnspöken. En del i min process att bli hel är att inte hålla det inom mig. Jag mår relativt bra nu. Trivs bra på mitt jobb, har precis flyttat och har en underbar pojkvän som stöttar mig. Mina vänner och familj tror på mig och faller jag har jag människor som fångar upp mig. Idag är jag stark.
         Det som hände mig händer 100 kvinnor varje dag bara i Sverige. 


Ta hand om varandra där ute!


Translation
To translate all this to english will take too much time so I will sum it for you. You know that I've been extremely unhappy the last two years. I want to tell you why, it's not good to keep it in. I've been raped two times. January 2013 and June 2014. None of the cases went to court cuz the police didn't looked at all the evidences I had. Bruises, witnesses... in the last case, they didn't even had a hearing. So I've been depressed but the help that I got was poorly. I just wanted you to know what's happened to me and what is is happening to thousands of women on this earth right now when you reed this. Take care of each other. 

Caroline

fredag 27 februari 2015

Att tårar kan vara så befriande




För en tid sedan skrev jag detta:

"Denna underbara, vackra, starka karaktär var jag för inte så länge sedan. Nu står jag bredvid och ser på mig själv och tankarna börjar rulla. Hur många gånger till orkar jag trycka på play innan jag faller ihop? Varför har jag så svårt att erkänna för mig själv att det inte är mitt riktiga jag i filmen? Det har mer blivit en karaktär som jag helst skulle vilja bli igen. Vill vara skenet, inte bara hålla det uppe. Vad jag går igenom är inte ovanligt, men är man jag så är det nog lite extra svårt. Ni vill se glada bilder, få tips om hur jag fixar mitt hår, se bilder från event och läsa om det roliga jag gör om dagarna. Ska jag ljuga? Nej, det går inte längre. 

Jag är deprimerad. Jag går på mediciner, terapi och nu gruppterapi. Det har pågått lite i omgångar i flera månader men nu känner jag att det bara skulle bli värre om jag inte erkände det för mig själv. Men det finns saker som får mig att inte gömma mig under en sten på heltid. Mitt jobb en gång i veckan, att vara med min familj och att vara ute i det fria. Måste bara komma ihåg att inte stänga mitt sociala liv helt. Detta kommer inte göra mig hel, men det kan hjälpa mig att läka. På något sätt är detta någonting att skämmas för och det är därför jag håller det för mig själv, men jag vill inte skämmas längre. 

Livet är inte som i en film och jag önskar ingen olyckan att stå bredvid och se sitt liv rulla fram på duken. " 

Läs hela inlägget här

Många av er har skrivit till mig, önskat mig lycka och frågat hur jag mår idag. Det går inte en dag utan att jag gråter. Det kan vara för några fina ord jag får, en dokumentär på tv, för att jag bränner vid kaffet eller bara kolla mig i spegeln. Kanske låter det konstigt men jag mår så mycket bättre nu. Olycka är en känsla som måste komma ut. Tänk på nått glatt är nog det värsta man kan göra mot sig själv när man bara vill gråta. Att låta det komma ut och inte lägga någon värdering i tårarna är min taktik. Jag gråter, sen är det bra. Det är tårar som behöver komma ut, tårar som inte har kommit fram tidigare som ligger på lager. Depressionen ligger kvar men jag känner att det finns ett ljus i mörkret.

Mitt rum ser ut som ett bombnedslag med saker och kläder som ligger överallt.
Det står det travar med flyttkartonger överallt för imorgon bär det av till Högdalen med hela lasset.
Det är som en stor sten som lossat ur bröstet!

Kram på er och ta hand om varandra!


Translation

I'm getting so much better. I'm still depressed but at last, I can cry. I cry everyday for meaningless things. It's tears that been hidden so deep for so long. It's hard to keep them in but why should I? Some days i just wanna scream my life out of my body, but finally I can see the end of the tunnel. 

My room is a mess cuz tomorrow I'm moving! I'm so excited!

Caroline

torsdag 19 februari 2015

Throwback Photoshoot


Hur länge sen var det nu syrran som jag kom till dig i Skövde, satte upp mina första pincurls, drog på mig mosters klänning från 90-talet och fick dig ta en massa bilder på mig? Tror nog att det var runt 4 år sedan, då när jag bestämde mig för att sluta vara emo och färgade håret brunt och köpte mig ett läppstift. Bara sådär över en natt hade jag bestämt mig att gå mot det jag nu är idag. 





Translation
4 years ago I transformed to the person I am today. From black and purple hair, band t shirts and a lot of black make up to red lipstick, pin curls and a smile on my face.


Caroline

söndag 15 februari 2015

Nu händer det!


Nu har jag glada nyheter att berätta! Jag flyttar till Högdalen! Har letar, letar och letar och urs så ont i magen jag har haft över denna stress. Nu ska här packas, rensas, delas upp, säljas och ställas av. Blir några hetsiga veckor men det gör ingenting, är så himlans glad att allt löser sig.





Pictures from Pinterest

Translation
I found an apartment! I'm moving!!

X X X
Caroline

tisdag 10 februari 2015

Jag flyttar, men vart?


En vecka bland berg och skog. Lite lustigt känns det allt att komma tillbaka till livet i stan. Tillbaka till jobbet, städa, tvätta, betala räkningar och leta lägenhet. 

Ja, i mitten av mars måste jag packa mina saker och lämna lägenheten i Åkeshov. Måste erkänna att jag har en stor klump i magen av oro så fort jag tänker på hur snart det är. Om en månad måste jag ha någonstans att bo. Mår fortfarande inte så pass bra att jag kan jobba heltid, min lön räcker knappt till mat och jag får bara mindre och mindre energi till att leta boende för varje dag. 

Om någon har något tips om var jag kan få tag på en lägenhet så får ni väldigt gärna kommentera nedanför eller mejla mig på CarroAsgard@hotmail.com

Är tacksam för all hjälp jag kan få!






Translation
 In one month I have to leave this apartment. I don't know where to go yet but I'm searching every day for somewhere to live. I hate it. I'm not well yet so I can't work full time so I have barely money for food. Now I have to stress even more about where I will go when I can't stay here.

X X X
Caroline

torsdag 5 februari 2015

Mina samiska gener dansar.

 
 
Det finns på riktigt. Drömmarna, dom finns på riktigt.
 
På morgonen hörs ljudet av grannar som duschar, vattenledningarna susar och elementen på högsta värmen står och tjuter. Utanför hörs bilar som morrar fram, stressade människor som smäller i dörrarna och med tunga steg i stentrapporna springer till jobbet. På kvällen hörs ljudet av sirener och fulla ungdomar. Jag lägger mig i min säng helt slutkörd efter dagens arbete. Blundar och tänker på bergen.
 
Denna morgon vaknade jag till strålande sol och glittrande luft. Jo, luften glittrande. Vi tog gondolen längst upp på toppen, så högt upp det går att komma här uppe. Det var svårt att förstå att vi var ovan moln, det såg ju ut som mjukt vatten. Det var så överväldigande vackert att huvudet stannade. I plogställning stod jag längst upp i backen och bara glodde rätt ut. Jag ville inte åka ner. Bland bergen hör jag hemma.

 
 
 


Translation
It's so hard to realise that all of this is real. Living in Stockholm, in a big city. Waking up to the sound of cars and sirens. Here, it's just the sound of silence. I know that I belong in the mountains.
My sapmi genes are dancing.

X X X
Caroline


lördag 31 januari 2015

Nu drar en till fjälls!



Jajamän! Nu drar jag upp till fjälls och tar mig ann några backar! 
Lite nervös är jag nog, har ju inte åkt utförs sen jag gick i mellanstadiet. 

Följ min resa på Instagram: CarolineAnnaSigrid







Translation
I'm going up north! 
Follow my trip on Instagram: CarolineAnnaSigrid


X X X
Caroline

söndag 18 januari 2015

Fotograf för en dag


Klockan 09:50 möttes jag upp av tre glada musiker på stationen, de resterande två var redan på fotograferingsplatsen. En lägenhet, original från 30-talet. Stadsmuseet var så snälla och låna ut lägenheten till oss igår och jag blev helt förälskad. De fantastiska musikerna i det svenska bluegrassbandet Spinning Jennies behövde en fotograf till ett projekt så jag packade kameran och lekte proffs. Det var så roligt att fota men självklart ville jag också modella lite. Ni kommer snart få se lite mer bilder från bakom kulisserna men själva resultatet får förbli en hemlighet en stund till.




Photos: Agnes Odén

 Translation
My dear friends in the swedish bluegrass band Spinning Jennies needed som helt yesterday for a photo shoot. It was so fun to take all the photos, especially since we were shooting in an original 30s apartment. Of course I wanted to do some modeling my self. More pictures from behind the scenes are coming soon but the final result will remain a secret for a while.

X X X
Caroline

torsdag 15 januari 2015

Throw me back in time- Thursday


Torsdag va, då ska man ju lägga ut ett sånt här finurlig "kasta mig tillbaka i tiden"-inlägg. Mest är det väl för att man har slut på bilder och berättelser att man helt enkelt får lägga upp gamla händelser för att visa att man fortfarande lever. Livet börjar ta form igen efter julens jävligheter och rutinerna sätts in. Med armarna rätt ut går jag fram och tillbaka till jobbet, så försiktigt för att inte halka. Pälsmössan från mormors vind kom väl till pass i morse när den fuktiga kylan bestämt ville tränga sig in i varenda vrå. Efter dagens arbete på världens bästa arbetsplats var sängen så lockande och jag somnade och drömde till ljudet av duggregn mot fönsterrutan. Drömde om stora ekar som med grenar så stora att de gav skogen tak. Om syrenhäckar så täta att om man gömde sig i dom försvann man in i en annan värld fylld med väldoftande små blommor. 

En dag jag minns. Precis i början av sommaren, blommorna hade precis slagit ut och luften var så lätt att man fick hålla i sig för att inte flyga iväg. En dag med min vän Agnes, min kära pingla och stora hårinspiration. 



Agnes har alltid dom snyggaste frisyrerna, checka in hennes Instagram för mer inspiration: FiddlingAgnes 







Translation
Throwback Thursday! It was in the very beginning of the summer and the scent of the flowers were so sweet and refreshing. My dear friend Agnes and I just couldn't stay inside that day. Today it's been so cold and wet outside, I've laid in bed since I got home from work. I fell asleep and dreamt about big oak trees and summer wind. It threw me back to that day at the very beginning of the summer.

Agnes has the most beautiful hairdos, check out her Instagram for more inspiration:

X X X
Caroline