fredag 20 november 2020

Och allt som hände sen...


Så sitter jag här, ett helt liv senare i en liten lya med väggar av sten med glaset fyllt till bredden av det röda och tänker på allting som har hänt. Funderar på varför jag inte har skrivit någonting förens nu, en iskall fredagskväll i november. Sommaren kom, regnade bort och försvann. Med resväskan i handen öppnade jag dörren till den lilla tjänstebostaden som från och med augusti skulle tjäna som mitt nya hem. Från röd stuga med vita knutar, trädgård och havsutsikt till en lägenhet i en gammal tjänstebostad för smeder och fabriksarbetare. Lägenheten som allt för länge känts som rätt tillfällig börjar allt mer som tiden går kännas mer permanent. Klockan ringer tidigt om mornarna och jag drar mig för att kliva ner på det kalla golvet. Det är kolsvart ute när jag trampar iväg på den svarta cykeln och jag ser till att ha reflexer och lampor väl synliga på den långa färden. Längst kanalen, över bron, genom villaområdet och förbi rondellen och sen svänger jag äntligen ner till höger förbi hagarna. Som rutin vänder jag mig alltid mot valackarnas lösdrift där våra kära travarpojkar går för att se så att alla är där. Denna syn av vackra hästar som nöjt går och betar i sin hage just som solen börjar gå upp gör allt morgonbestyr värt. En kopp kaffe hinns med innan kamraterna droppar in innan vi gemensamt går ner och startar stalltjänsten. Sen följer dagarna med omvårdnad, ridning, travkörning eller teorilektioner. Till dagen hör asgarv på lunchrasterna, en extrem kunskapstörst och genuin stöttning av klasskamraterna.  

Jag kommer att tänka på en kväll i mitt familjehem när jag satt i soffan och tittade på mobilen. En annons kommer upp, minns att den den handlade om att utbilda sig inom hästnäringen men mer detaljerat kommer jag inte ihåg. Däremot minns jag känslan när det small till i hjärtat. Uppenbarelsen, att det var just hästar jag ville satsa på. Det var inte en lång överläggning, det kom som en explosion. Sedan den dagen har det varit glasklart vad jag vill inrikta mig på. Livet händer, planer planeras om och inte allt blir precis så som man har tänkt sig. Den perfekta resan existerar inte. Nedskärningar på jobbet och ett utgående hyreskontrakt blev avgörande. Nu i efterhand känns det nästan uppgjort. Som att det var meningen att jag inte skulle vara kvar i Öregrund. Både stuga och jobb försvann vid samma månad och mina drömmars skola sökte ännu elever till sin vuxenutbildning. Med orden "Ingen minns en fegis" av min käraste så sökte jag och efter många om och men så kom jag in. Nu kan jag inte förstå varför jag tvivlade så. 

Tänker också mycket på Stockholm dessa mörka höstkvällar. Hur det var när jag flyttade upp med övertygelsen om att jag kommit för att stanna. Sparade varje slant för att ha råd att dansa tre gånger i veckan, bloggevent och konserter fyllde mina helger. Minns de nattliga äventyren, att klättra på hustak på Söder med en cigarill i mungipan och en flaska rödvin i väskan. Hjärtesorg och hoppfullhet. Tiden där jag ännu inte insett felet i kommentaren "stället stänger, vi drar vidare." Tiden vi alla upplevde odödlighet. Allt detta känns så långt borta när jag letar efter morgonrocken och fårskinnstofflorna i mörkret i lägenheten av sten om morgnarna. Långt bort när jag hämtar skottkärran för att mocka lösdriften eller dissekerar hästben för att hitta böjsenorna och därigenom bättre förstå hästens anatomi. Tänker på vänner som försvann och vänner som kom. Allt mer sällan vaknar jag kallsvettig av mardrömmar men rädslan för dessa skräcknätter finns ännu kvar och ibland gör de sig påminda. Oftast är jag så trött efter skoldagen att jag somnar bums klockan 20 efter kvällsfilen och vaknar när alarmet på telefonen börjar ljuda. 

Vem vet, om några år kanske planerna planeras om igen men just nu är jag precis där jag vill vara. Hästarna fyller det tomrum som funnits i mitt hjärta hela tiden, jag har bara inte förstått att det var just det. Jag fyller mina dagar med skratt, med djur, fantastiska människor som stöttar och uppskattar mig för just den jag är. Som sagt, nu i efterhand förstår jag inte varför jag någonsin har tvivlat. 


Translation 
Here I am, a whole life later in a small apartment with stone walls with the glass filled with the red, thinking of everything that has happened. Wondering why I have not written anything until now, this cold Friday night in November. Summer came, so did the rain and then summer disappeared. With the suitcase in my hand, I opened the door to the small apartment, which from August would serve as my new home. From a red cottage, a garden and a sea view to an apartment in an old official residence for blacksmiths and factory workers. The apartment, which for too long has felt rather temporary, is starting to feel more permanent over time. The alarm rings early in the mornings and I pull myself together to step down on the cold floor. It is pitch black outside when I step on the black bike and I make sure to have reflectors and lights clearly visible on the long journey. As a routine, I always turn to the geldings paddock when driving where our dear trotting boys go to see that everyone is there. This sight of beautiful horses happily grazing in their paddock just as the sun begins to rise makes all the darkness worthwhile. A cup of coffee before the comrades drop in before we go down together and start the stable service. Then follow the days of nursing, horseback riding, trotting or theory lessons. The day includes lots of laught on the lunch breaks, an extreme thirst for knowledge and genuine support from classmates.
 I'm thinking of an evening in my family home when I sat on the couch and looked at my cell phone. An ad comes up, I remember that it was about training in the horse industry but I do not remember in more details. On the other hand, I remember the feeling when my heart burst. The revelation,  it was ju horses I wanted to work with. It was not a long deliberation, it came as an explosion. Since that day, it has been crystal clear what I want to focus on. Life happens, plans are re-planned and not everything turns out exactly as planned. The perfect journey does not exist.  Now in retrospect it feels almost settled. Like I was not supposed to stay in Öregrund. Both the cottage and the job disappeared at the same month and the school of my dreams was still applying for students for their adult education. With the words "No one remembers a coward" by my dearest, I applied and I got in. Now I can not understand why I doubted so.

I also think a lot about Stockholm these dark autumn evenings. How it was when I moved up with the conviction that I had come to stay. Saved every penny to be able to afford to dance three times a week, blog events and concerts filled my weekends. Remember the night adventures, climbing on rooftops in Stockholm City with a cigarill in my mouth and a bottle of red wine in my bag. Heartbreaks and hopefulness.  The time we all experienced immortality. All this feels so far away now. Far away when I pick up the wheelbarrow to clear the stables from horse poop or dissect horse bones to find the flexor tendons and thereby better understand the horse's anatomy. Thinking of friends who disappeared and friends who came. More and more rarely, I wake up sweaty from nightmares, but the fear of these horror nights still remains and sometimes they are reminded. Usually I am so tired after the school day that I fall asleep at 20 after the evening tea and wake up when the alarm on the phone starts to sound.

Who knows, in a few years the plans may be re-planned but right now I'm exactly where I want to be. The horses fill the void that has been in my heart for so along, I just did not understand what it was. I fill my days with laughter, with animals, amazing people who support and appreciate me for who I am. As I said, now in retrospect I do not understand why I have ever doubted.

Caroline

1 kommentar:

  1. Kul att du är tillbaka igen. Nu med Östergyllens lyster i hyn, och med bibehållen formuleringskonst. Härligt att du trivs. 👍

    SvaraRadera