Demonen och kameran

Vackra ord, en historia inlindad i bomull med granna metaforer och långsökta liknelser. En stor del av mitt liv. En annan del innehåller tveksamheter och skam.

På bilderna hörs inte de klumpiga formuleringar som hoppar som grodor ur min mun. Det blir mindre tydligt med alla mina ärr, både de fysiska och psykiska. När jag ser på fotografierna av mig själv känner jag ingen skam, bara stolthet. Kanske att bekräftelsebehovet lyser igenom, men det är väl ett mänskligt drag. Jag har en bild av mig som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Ibland tänker jag hur mycket jag skäms över att vara jag. Det är jobbigt att prata om för uppmuntrande ord får det att kännas som att mina problem bara är överdrivna och påhittade för att få uppmärksamhet. Så är inte fallet.  Men sanningen är väl den att vi alla har demoner att tampas med, min demon säger åt mig att skämmas. Skammen skapar nervositet i sociala situationer så jag försöker så intensivt att vara "normal" att det blir fel. Kanske är jag bara otroligt självcentrerad och har ett ohälsosamt behov av bekräftelse, men känslorna är desamma. Säg åt mig att skärpa mig och jag förvinner ner under golvet. Skäms över att jag har tillåtit mig att bli så förminskad. En demon som säger att jag är ensam, maktlös, korkad. En demon jag varje dag väljer att säga ifrån till för det är inte sant. 

Varje dag gör jag valet att gå ut, gå till jobbet, betala räkningarna, vara trevlig, hålla skenet uppe. Varje dag säger jag åt mig själv att sluta klaga, jag har ingenting att vara ledsen för. När skit läggs på hög börjar den brinna inuti, jag vet det men jag gör det ändå. Jag ljuger inte, på fotografierna är det mig ni ser men med min glad-kostym jag tar fram för att klara av min vardag. Trots nedvärderande tankar trivs jag där jag bor, med min omgivning och mina omständigheter. Under dagen ser jag fram emot att få ta fram kameran och visa upp resultatet för alla er som valt att följa mig. Det är min konst, en hobby jag tycker är rolig och som jag saknar om jag är utan. Det är min grej som jag gör för mig. 

Framför kameran är jag allt jag vill vara, en del av mig som finns djupt därinne men som göms bakom skithögar och dålig självkänsla. Den delen är modig, skamlös, stolt och har pondus. Den delen innehåller kärlek och självrespekt. Jag försöker locka fram den delen för att göra den till mer regel än undantag. På bloggen har jag bestämt mig för att vara alla sidor av mig själv. Ni som läser mina inlägg brukar ofta skriva till mig och dela era egna historier. Jag vet att jag inte är ensam med dessa demoner. Detta är ingen farlig depression, bara sånt vissa människor kommer behöva gå igenom. 

Visst är människan en väldigt knasig varelse? Så många sidor det kan finnas av ett mynt. Rent logiskt vet jag ju hur jag borde tänka. Varje bloddroppe i mina ådror förtjänar en segerdans efter allt jag behövt stå ut med i mitt korta jordeliv. Det räcker med skiten andra kastat på mig, jag tänker INTE bestraffa mig själv mer. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är, som Edith Södergran skulle ha sagt. Men så kommer den fula verkligheten in. Livet går ju vidare ändå, jag har accepterat mina brister och jobbar på att vända dem till mina styrkor. Jag söker inte empati, ingen tröst men genom att berätta om och erkänna demonen som bor i mitt huvud får den mindre kontroll över mina tankar. 

Kalla mig inte för förebild, se mig som ett avskräckande exempel. 

Translation

The pictures don't show the clumsy formulations that jump like frogs out of my mouth. It becomes less clear with all my scars, both physical and mental. When I look at the photos of myself I feel no shame, only pride. I have a picture of me that doesn't match reality. I am so ashamed of myself. It's hard to talk about because words of encouragement, it makes me feel like my problems are just exaggerated and inventive. But the truth is that we all have demons to deal with, mine is that I'm ashamed. The shame creates nervousness in social situations so I try so intensely to be "normal" that it becomes wrong. Maybe I'm just incredibly self-centered and have an unhealthy need for confirmation, but the feelings are the same. Tell me to sharpen myself and I wade down the floor. Ashamed that I have allowed myself to be so diminished.

In front of the camera I am everything I want to be, a part of me that is deep in there but who are hidden behind shit piles and shame. That part is brave, shameless, proud and has a power. That part contains love and self-respect. I try to attract that part to make it more rule than exception. On the blog, I do my best to be all sides of myself. You, my readers, often write to me and share your own stories. I know I'm not alone with these thoughts.

Logically, I know how I should think. Every drop of blood in my veins deserves a victory dance after everything I had to endure in my short earthly life. It's enough with the shit others threw at me, I'm not going to punish myself anymore.  But then the ugly reality comes in. Life goes on anyway, I have accepted my flaws and am working to turn them into my strengths. I'm not looking for empathy, no comfort but to tell you about the demon that lives in my head takes away it's control over my thoughts. Don't call me a role model, see me as a bad example.

Caroline

En hycklares memoarer

Alla våra sidor och det som faktiskt räknas. Känslan inuti och det som sänds ut. Att vara så äkta och unik att det luktar unket lång väg. Carpe diem. Varje sekund av varje minut vareviga dag. I mina perfekt rödmålade runda läppar sveper jag runt i mitt luftiga, fräscha hem och smeker väggarna med mina snövita händer. De långa tillrättalagda vilda lockarna böljar ned för mina axlar och fladdrar i varje steg jag tar med mina nätta små fötter. Med min mystiska poesi snärjer jag larver som törstar efter min motivation så de själva en dag kan fälla ut sina vingar och flyga över sommarängar i motljus. Dansa mina dockor, lyssna till den som bäst kan formulera sig i text. I hemmets trygga vrå, mitt egna paradis och fristad, här skapar jag min värld där mina styrkor lyser klart. Det jag rör vid blir guld, där lägger jag mitt värde. Se till mig som liten är, skör som de vissna blomblad jag strör ut över linnedukarna och ljuv som en barndoms sommardag. Oskyldig som en brud. Suger i mig nektar av dina välvilliga ord, när mig, älska mig. Bibelljus genom runnet glas skänker liv och lust till min svaga kropp, fuktar mitt pekfinger för att visa jag är kaptenen över mitt egna skepp. Fånga mig när jag faller, åtrå mig, vackra kvinna. En förförisk blick. 

En nidbild av ett väsen i en svartvit tid då såna som jag nedgraderades till porslinsdockor med en gömd agenda. Blod har runnit längst fulla gator och mottagits av nävar, medömkan och skambeläggning. Författarna till böckerna som skrivit vår historia fäller tårar för ignoransen. Öppna dörrar stängs, längtande ögon blickar ut genom skira spetsgardiner. Speglingen i vattenpölen visar ett pannben, stadiga fötter på jorden, en olust att ställa upp på fantasin om denna vackra varelse som törstar efter tillrättalagd poesi. Verkligheten är väl aldrig så bra att du inte kan drömma den bättre, men kan du se skillnaden? Vi är häxorna som vrider på kronorna för att skönheten ska stråla igenom alla sömnlösa nätter. Vi som har ett öga för vinklar och ljus. Vi som kan snärja med vackra ord och visdom från en nyfödd till en annan. Vi som predikar om kampen med fingrarna i styr. Vi som fångar dagen med hopp om att en dag slippa se tillbaka på allt som var, med hopp om att en dag bli odödliga. En strimma ljus i historien. Ett minne av ett väsen med hy vit som liljekonvalj och en ängels mjuka röst. 

Valkarna i mina seniga händer ska berätta om tyngden jag bar för att bevisa min duglighet, för att jag gjorde rätt för mig. Stänk av silver ska framhäva det pannben som drog den omotiverade kroppen igenom glödande kol när att stanna inte var ett alternativ. Med kunskap och självkänsla ska jag röja ner alla hinder som uppstår och alla filter ska mina erfarna ögon se igenom. Med utslitna stämband ska jag väsa om frihet tills de döva börjar höra. Det vackra med dörrar är att de flesta redan hålls öppna för oss, nåde dig om du har kommit för att stänga dem. 

Translation 

"A hypocrites momoirs "

To be so genuine and unique you smell of fake. Carpe diem. Every second of every minute every day. In my perfectly red-painted round lips, I sweep around in my light, fresh home and caress the walls with my snow-white hands. The long wild curls blur down my shoulders and flutters in every step I take with my pretty little feets. With my mysterious poetry, dance my dolls, listen to the one who can best formulate in text. In my home, my own paradise and sanctuary, here I create my world where my streinghts shine clearly. What I touch becomes gold, where I lay my value.  Innocent as a bride. Love me. Bible light through window glass gives life and desire to my weak body, lick my finger to show I am the captain of my own ship. Catch me when I fall, crave me, beautiful woman. A seductive look. 

A stereotype of a fairy in a black and white time when people like me was downgraded to porcelain dolls with a hidden agenda. Blood has run trought the fullest streets and been received by fists, compassion and shame. The authors of the books who wrote our history shed tears for ignorance. Open doors are closed, longing eyes are looking out through shining curtains. The reflection in the puddle shows a strong forehead, steady feets on the ground, an uneasiness to stand up to the imagination of this beautiful creature who thirsts for a proper poetry. Reality is never so good that you can't dream it better, but can you see the difference? We are the witches who twist the crowns to make the beauty shine through all sleepless nights. We have an eye for angles and light. We who can seduce with beautiful words and wisdom from one newborn to another. We who preach about the fight with our fingers in control. We who catch the day with the hope of one day not having to look back at everything that was, with the hope of someday becoming immortal. A streak of light in history. A memory of a creature with skin white as a lily of the valley and an angel's soft voice.

The hard skin in my bony hands will tell the weight I was carrying to prove my ability, because I did my part. Splash of silver should highlight the mind that pulled the unmotivated body through glowing coal when staying was not an option. With knowledge and self-esteem I have to clear down all obstacles that arise and all the filters my experienced eyes will look through. With worn-out vocal cords, I will wisper freedom until the deaf can hear. The beauty of doors is that most of them are already open for us, to hell if you have come to close them.

Caroline

En tandlös offerkofta

Det finns dagar, så som förra lördagen, då man vaknar tidigt och känner att man vill ha en riktigt lång och härlig start på dagen. Dessa dagar gillar jag scones med salt smör,  en smakrik ost och närproducerad jordgubbssylt. Det var då det. Nedbäddad på kökssoffan med nyponsoffa och sugrör tittades på Fröken Frimans Krig på SVTplay för hundrade gången. I fredags skulle jag på besök hos tandläkaren för en vanlig undersökning och det slutar med 3 timmars operation för att få bort en otroligt envis visdomstand. Då jag har sådan tandvårdsskräck gjorde spänningarna att bedövningen inte tog så som den skulle. Detta resulterade i panikångest och fler starka bedövningar. Jag minns hur de sa "Hämta operationskittet och fler skalpell." Så, jag kan säga att jag är måttligt mör just nu. Inga scones till frukost inte men kanske att jag unnar mig en smoothie slät nog att dricka ur sugrör bara för att fira att det värsta nu är över! Om en vecka ska jag få komma tillbaka och ta bort stygnen i munnen och jag hoppas min mungipa läker ihop snabbt så jag kan öppna munnen utan att det svider! 

Ha en härlig söndag alla glada, Hälsningar från en tandlös offerkofta 

Translation 

There are days, such as last Saturday, when you wake up early and feel that you want a really long and lovely start of the day. These days I like scones with salt butter, a tasty cheese and locally produced strawberry jam. It felt like a very long time ago. Laying on the kitchen sofa with soup and straw while watching  Miss Friman's War for the hundredth time. Last Friday, I was going to visit the dentist for a regular check and it ends with 3 hours of surgery to get rid of an incredibly stubborn wisdom tooth. When I have such dental fears, the tensions made the anesthesia not take as it should. This resulted in panic anxiety and more strong anesthesia. I remember how they said "Get the operation kit and more scalpel." So, I can say I'm pretty soared right now. No scones for breakfast but maybe I treat myself with a smoothie smooth enough to drink from a straw just to celebrate that the worst is now over! In a week I will get back and remove the stitches in my mouth and I hope my lips heals quickly so I can open my mouth without it stinging! Have a great Sunday! 

Caroline

Simma på ytan eller drunkna i känslor

Det finns ämnen jag dras till, jag brinner för men som jag aktivt väljer att undvika helt att tänka på. Visst önskar jag att jag var en sådan person som kunde stå upp rakryggat och hålla ett brandtal, men underläppen börjar darra bara på tanken av att engagera mig i nått känslosamt. Det räcker med en kort reklam på TV och klumpen kommer i min hals. Frågar någon om jag gillar hästar får jag en tår i ögat. Det kommer en gråtsuck och sen kan jag hålla in men det kommer likförbannat en gråtsuck och sen går musten ur.  Ska jag väl uttrycka vart mitt hjärta ligger gör jag det helst via text helt ensam på ett ställe jag är trygg med att skrynkla trynet och hulka en stund. För låt oss vara ärliga, det är inte socialt accepterat att bli röd och börja hulkböla hur som helst. Jag tänkte rada upp de tre ämnen som jag (i nyktert tillstånd) försöker undvika att prata om och ens tänka på när jag vill slippa kämpa emot gråten.

1. Relationen till min familj och främst våra djur
Helt ärligt kan jag säga att min uppväxt har varit perfekt. Fram tills nu i somras har jag haft alla mina mor och farföräldrar vid livet som har tagit hand om mig och mina syskon och mina föräldrar har hållit ihop, gett oss allt de kunnat så långt pengarna och energin räckt. Vi har givits kärlek, sunda värderingar och styrka att våga ge oss ut och uppleva livet. Vi har en bra relation, men vi pratar aldrig om den. Det är förkänslosamt och det finns inget behov, vi vet om det ändå. Kärlek är inte ord, det är handlingar och trygghet.
Hästarna finns det lika mycket kärlek till som skuldkänslor. Man räcker aldrig till varken fysiskt eller psykiskt och bara tanken på att de börjar bli till åren smärtar i hjärtat. Det går faktiskt inte för mig att ens föreställa mig ett liv utan dem, det är fysiskt omöjligt. Jag undviker så gott det går det mest naturliga och det enda vi kan vara säkra på i det här livet, nämligen döden.

2. Sveriges och Amerikas ursprungsfolk
Igår grät jag i 59 minuter till tv-programmet Jills veranda. Maxida Märak, för mig mest känd som aktivist för samiska rättigheter, visade på sån styrka och kärlek att jag blev helt förstörd. Jag skulle sätta en fot på Amerikansk mark och sedan bryta ihop totalt av all energi, dess hemska historia och nutida totala förnekelse. Likheten mellan Amerikas och Sveriges ursprungsbefolkning är så lika och påverkar mig något extremt. Detta ämne är för mig extra känslig då jag för några år sedan fick reda på att det finns sameblod på min pappas sida av släkten. Det finns ett gammalt foto på mina släktingar i kolt men det är allt. Jag har läst Nordsamiska på distans men kom så efter i studierna att jag inte fullföljde kursen. Detta är ingenting jag kan prata om utan att bli för känslosam. Det är en sorg i mig och jag förstår inte varför jag har så starka band till det. Kanske just av den anledningen måste jag grotta ner mig mer i mina rötter för att få veta varför det gör så ont i själen att tänka på det. Hur nu det ska gå och samtidigt hålla mig på benen är ett mysterium.

3. Lidande djur
Nästa ämne som får mina tårkanaler att svämma över är djurrättigheter. Jag kan nog säga att jag är lite konflikträdd och är inte den som ställer mig upp först i en folkmassa men... ser jag någon göra illa ett djur blir jag som en tiger som ska försvara sina ungar. När jag var 15 gav jag mig ensam på ett gäng äldre killar i en gränd mitt i natten som jag såg lappade till en hund över huvudet. Nu i eftertankens kranka blekhet var det kanske inte så smart då jag lätt kunde ha blivit misshandlad och lämnad att förblöda men i den stunden var det inte försvarbart att blunda. Min dröm är att arbeta med djurrätt på riktigt men jag skulle nog inte klara av det känslomässigt. Jag har i tidigare år läst på om djurplågeriet av Tennessee Walking Horses där det grinds in diesel i såriga hovar på föl och där alla metoder är tillåtna för att tjäna pengar på dessa stackars djur. För den som vågar se länkar jag en kort film här som visar problematiken men jag varnar för väldigt känsliga bilder. Liknande djurplågeri så som hundätarfestivaler, tjurfäktning, dansande björnar, pälsindustri och massavrättning av vildhästar är en stor anledning till att jag inte tror att varje människa har någonting gott i sig. Jag tror på ondska och om du medvetet gör illa ett djur och inte påverkas av dess lidande så har du ingenting gott i ditt hjärta.

Jag vet ju att jag behöver hjälp med detta och jag lovar att jag kommer ta tag i det. 

Beteendeterapi kanske vore nått.

(Photo 2-4 from Pinterest.com)

Translation

There's a few subject I try to avoid at all costs to not drown in sorrow and tears. Just the thought of my horses gives tears to my eyes, it's impossible to fight it cuz then it gets worse. I'm avoiding it because let's be honest, it's not socialy accepted to cry like a three year old everytime you get reminded of a emotionall subject.
The 3 subject I've put stop for is the relationsship to my family and animals, American and Swedish native people and cruelty to animals. It's enought sitting at home crying by the thought of the cruelty on Tennessee walking horses, dancing bears and fur industri. I don't need to make people ( who might actually controll themself) uncomfortable in public. So I avoid these subject to avoid crying to avoid dealing with pain and emotions. 

I need therapy! 

Caroline 

Till tonerna av Koppången

Till tonerna av Koppången tog vi farväl av farfar i Undersvik kyrka där han i familjegraven ska få sin sista och eviga vila.  Innerligt önskar jag att jag fick ha honom om bara för några år till, några dagar eller timmar. Saknaden är så stor att det skär i bröstet och jag gråter fortfarande varje gång när tankarna för mig till farfar. Insikten att vi ej kommer dansa på mitt bröllop, att han inte kommer finnas där i lägenheten när jag knackar på och han kommer inte tjata om körkortet. Han har alltid funnits där och nu fattas han mig. Ändå är jag tacksam över att han fick den bästa möjliga bortgången utan att lida. Han kommer alltid leva vidare i mitt hjärta och jag ska minnas honom med värme. 

Jag älskar dig farfar, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Du har gjort avtryck i mitt hjärta. Tills vi ses igen! <3 

Translation 

Burial for grandfather Per in Undersvik, Hälsingland. To know that we will not dance at my wedding, he will not open the door when I'm knocking and he will not nag about the drivers license is hurting so much. I wish I could have kept him for at least a few more years, weeks or even hours. I love him, have always done and always will and I will forever miss him! 

Caroline 

Sommarsorg

Och i ett ögonblick tystnade alla ljud, släcktes allt ljus, tiden stannade till och Ljusnan hjälpte dig simma vidare till evigheten. Jag saknar dig, jag älskar dig, jag gråter för dig och jag minns dig med värme i mitt hjärta. Dig ska jag sörja av saknad och för allt du kommer missa tills tårarna tar slut och sen ska jag hylla dig för allt fint du givit. 

Hej då Farfar, vi ses i Nangiala!

Translation 

And for a moment all the sounds were silenced, all light was extinguished, the time stopped and the Lake helped you swim över to eternity. I miss you, I love you, I cry for you and I remember you with warmth in my heart. I'll cry for missing you and for all you will miss out on and then I'll raise you up you for all the good you've given. 

Good bye Grandpa! 

Caroline

Ta vara på varandra, ta vara på livet. 

Glöm inte att du är någons ljus! 

Självömkan från sjukstugan dag nr 5

 Vilken underbar dag för en picknick! Vilken underbar dag för att utforska Biskops Arnö som vi så länge har velat göra. Vilken underbar dag att vara ledig på... Här har det varit 24-30 grader i 4 veckor och så blir jag ledig och jag och Germano ska umgås en dag och då blir det 16 grader och blåsväder. Just denna underbara dag när vi ska ha picknick på Biskops Arnö börjar jag känna ett kli i halsen, detta slutar med 4 dagar liggandes i sängen med en feber som pendlat mellan 37,8-40,2 grader. Denna feber tar fart just som Germano åker till flygplatsen för att åka till Italien igen. Åh Mamma Mia hur otroligt jobbigt det är att vara sjuk när man är vuxen och ensam hemma!  

Nog med självömkan för idag! 

Look at this sweety! <3

Translation

What a great day for a picnic! What a wonderful day to explore Bishop Arnö as we for long wanted to do. What a wonderful day to be free... Here it has been 24-30 degrees for 4 weeks and the day we wanna go do something different it's 16 degrees and windy. Just this wonderful day when the picnic on Bishop Arnö I begin to feel a tickle in my throat, it ends with 4 days in bed with fever shifts between 37.8-40.2 degrees. This fever stikes just as Germano goes to the airport to go to Italy again. Oh mama mia how incredibly difficult is it to be sick when you are grown up and home alone!

Enough with self pity for today! 

Caroline

En lista över sånt du inte borde bli en surmul för :

Jag förstår att ni är arga. Ni har all rätt i världen att vara arga. Att ni är arga på krig, miljöförstöring, barnmisshandel och kvinnoförtryck förstår jag och det bör du vara. Det är bra att ryta ifrån ibland, skriva ur sig på sociala medier men hjälper det dig och resten av världen att vara arg på helt orelevanta saker?

Det glada 20-talet, det färgglada 80-talet och det lättkränkta 10-talet. Ja, så kommer folk att minnas tillbaka på detta årtionde. Är det så att man är så lättkränkt och blir arg för helt onödiga saker så bör man söka hjälp. Fort.

Saker du inte borde bli deprimerad över och skriva hatinlägg på sociala medier för:
- Ändrade öppettider på din favoritbutik
- En ny flyktingfamilj i byn.
- Gud (om Gud nu fanns så var det nog inte hens mening att starta blodbad världen över)
- Ordet hen
- Ludd i torktumlaren
- Hår under armarna (på brudar)
- 1 kronas höjning på mjölk
- Hetsen kring julhandeln (Stanna inne och stötta inte konsumtionshetsen)
- Stavfel
- Parkeringsböter (det var antagligen ditt fel)
- Människor som väljer att inte äta animaliska produkter
- Dagens ungdom, du har varit en själv/ är fortfarande en.
- Filmer filmade åt fel håll (Upprätt istället för liggande)
- Andra människors sexuella läggning
- SLs alla förseningar
- Tiggare i gatuhörn
- Det Svenska vädret
- Gamla människor som går långsamt
- Fel formuleringar och sär skrivningar (blir inte arg över detta, det finns värre saker)
- Den bristande julstämningen på grund av vädret.
- Fullt på bussen
- Kroppsliga gaser
- Priset på ekologiskt kött
- Dåliga band till festivaler
- Julkalendern
- Att människor klagar på orelevanta saker...

Jag har säkert glömt bort många orelevanta saker som folk klagar på, hjälp gärna till att fylla på listan. Om vi tänker till så är ingen av dessa klagomål något som helst stort problem när vi ser oss omkring. Ha en fin och klagolös jul! :)

Translation
I'm so tired of this damn complaining over totally irrelevant things. Facebook isn't only a good network to keep in contact with friends and family's anymore, Facebook is the place where you can complain and sound so damn intellectual. So what are people complaining about? Mostly things that are so irrelevant that they are not worth mentioning and get angry over. Mind your own business and be the change you wish to see in the world. People are complaining over the weather, peoples spelling, sexuall oriontations,  old people that are going slowly, that the buss is always full, farts, hairy armpits (on girls), people that are spelling wrong... such irrelevant things. Look around, there's alot more problems that we should care about than that it's no snow on Christmas Eve. 

Caroline 

Får gubbar på hjärnan om jag inte får sjunga

Ja, nu känner jag mig faktiskt vingklippt. Alla har vi våra rutiner, en del kommer hem från jobbet och sätter sig framför tv:n och andra börjar laga mat. Jag sätter mig med gitarren när jag kommer hem från jobbet. Jag behöver bara några minuter där jag sjunger ut mina känslor för att släppa på spänningarna inom mig. Jag spelar bara mina egna låtar som jag skriver utifrån dagens känslor. Om jag är stressad och känner mig otillräcklig eller om jag är glad av vara vid liv så behöver jag ventilera mina känslor för bara en liten stund innan jag kan fortsätta med vardagsbestyren. Jag behöver få sjunga och spela varje dag. Det har blivit som min terapi för att få ut det som sitter fast. Nu har det gått snart en vecka utan röst och jag håller på att bli tokig. Jag försökte att sjunga lite igår men jag är så hes att det bara kom fram ett litet krax och sen började halsen att värka. Efter mitt torftiga försök till emotionell ventilation försvann den lilla rösten jag hade kvar. Dumt av mig men jag ville verkligen försöka. Nu kan jag prata men det gör ont och jag kraxar som en kråka mellan meningarna. Att det ska vara så svårt att bara hålla käften i några dagar. 

Translation
We all have our routines, some come home from work and sit in front of the TV and some start cooking. I sit down with the guitar when I get home from work. I need to ventilate my feeling through singing. If I'm extra happy o be alive or if I feel down I have to get it out and I do that through music. Now It's been a week since I could sing. My throat is swollen and it hurts when I talk, a few days ago I couldn't talk at all. It's so hard to just shut up. 

Caroline

29 dagar kvar på semestern- noll sommarkänsla

För några veckor sedan var jag ute och botaniserade bland stadens alla vintagebutiker i jakten på den perfekta sommarklänningen. Men hittade jag någon? Ja, en som var på tok för stor för mig. Inte är det så lätt heller att klä sig som en sommardröm när himlen är tung av moln och regnet öser ner. Nej, jag har ingen sommarkänsla längre. Varje gång jag fått till riktigt snygga lockar i håret har det varit så fuktigt i luften att dom har försvunnit så fort jag stuckit ut näsan genom dörren. På sommaren ska man bada, ligga på stranden och glassa i solen med solglasögonen på. Men jag har inte fått hänga på någon strand jag inte för då hade det blivit att smyga i vassen. Inte på grund av något självförakt utan för att jag har tappat bort min kära baddräkt. Inte har man fått några fräknar heller, precis som varje år. På sommaren ska man svansa runt på Stockholms gator i midnattsljuset och fnittra till tonerna av "Sakta vi går genom stan". Men jag, jag går med nyckeln mellan knogarna i ljudet av duggregn på väg hem från tunnelbanan. Men är jag bitter? NEJ! För om 11 dagar ska min syster gifta sig och om 29 dagar börjar jag jobba igen! Tjohej!

(All pictures from Pinterest)

 Translation

It's not so easy to dress like a summer dream when the sky is heavy with clouds and the rain is pouring down. No, I have no summer feelings anymore. Every time I manage to get really fancy curls, it's been so humid that they have disappeared as soon as I put my nose through the door. In the summer, you should swim, lie on the beach and have a nice time in the sun with sunglasses on. But I have not got to hang on any beach,  because I have lost my dear swimsuit. Have not got a single freckle either, just like every year. In the summer you should go  around the streets of Stockholm in the midnight light. But I, I go with the key between my knuckles to the sound of drizzle on the way home from the subway. But I'm totally okay with that. My sister is getting married in 11 days and I'll go back to work in 29 days!

Caroline

Stämplad och stark

Nu är det ute, nu är stämpeln stämplad. Jag är och kommer alltid vara ett våldtäktsoffer. Jag är en av alla människor som blivit fnyst åt av polisen, en av alla dom som aldrig fick uppgörelse, en av alla dom som ler när jag vill gråta. Jag är som alla andra i min sits skadad för livet. 

I hjärtat vet jag att jag talar sanning. Att det jag var med om inte bara var i min fantasi. Att jag inte överdriver. Myndigheterna, dom vet inte för att dom inte lyssnade på mig. Dom fick mig att tvivla på mig själv. Det var inte våldtäktsmännen som la skuld på mig, det var dom som inte trodde på mig när jag bad om hjälp. 

Min mobil har plingat sig het dessa två dagar. Varma ord och upprörda kommentarer, vissa har gjort mig riktigt arga. Inte ser jag mig som speciell, det här händer tusentals människor varje dag, varje sekund men det här är någonting man inte pratar om. Så fort man pratar om det blir man ett offer. 

Alla har en historia, det här är min. Stämplad.

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~    

Translation

It's out there now. I am and will always be a rape victim. I am one of those who haven't been helped by the police, one of those who never got justice, one of those who smiles when I want to cry. I'm like everyone else who's got their life torn apart.

I know I speak the truth. That what happend to me was not just imagination. That I am not exaggerating. The authorities, they don't know cuuz they're not listening to me. They made me doubt myself. It was not the rapists who put the blame on me, it was them who did not believe me when I asked for help.

Caroline

Nu vill jag berätta.

Det finns vissa saker som man helst håller för sig själv. Man har hört om andra som har berättat men det har slutat med hatmejl och hot. Det är nog inte det jag är rädd för. Rädslan ligger i vetskapen om att alla vet om. Alla får olika känslor, uttrycker sig på olik vis. Varför vill man berätta någonting för världen som kan medföra att parasiten i kroppen växer? För det är så jag ser på min depression. En parasit som sakta äter upp min självkänsla inifrån. Varför skulle jag inte berätta? Inte är jag ansvarig för min olycka och sorg? Människor måste få veta vad som händer mitt ibland oss. Jag vill berätta för att lätta på min sorg.

Det jag kommer berätta nu är ingenting för känsliga läsare så är du en av dom så uppmanar jag dig till att sluta läsa. 

Norrköping, Januari 2013. 

En söndag som alla andra. Från min lägenhet åkte jag ner fem våningar till mina vänner som bodde på första. En kväll som alla andra. Mina vänner, dom där underbara jag känt sen gymnasietiden. Hopträngda i två soffor, som alla andra kvällar. Vi rökte, pratade, skrattade, blev trötta och gick och la oss.  Vi la oss runt klockan 4, bara jag och min vän kvar i rummet. Vi delade säng, vi var ju vänner så det var ingenting konstigt med det. Han ville mer men jag sa upprepande gånger nej. Jag ville inte, ville verkligen inte ha sex med den killen. Min kropp domnade bort. Ögonen såg men kroppen domnade bort helt. Det som hände sen är jag inte redo att dela i detalj. Fyra timmar senare vaknade kroppen till liv och med ett ryck knuffade jag bort honom och satte mig på sängkanten. Jag samlade ihop mina kläder och tog hissen upp till min lägenhet där jag satte mig i duschen och stannade i minst en timme. "Han är ju trots allt min kompis. Han är ju jättesnäll, han skulle aldrig göra någonting sånt. Drömde jag? Varför har jag så ont? Skärp dig, du inbillar dig."

En vecka senare övertalar min vän mig att gå till polisen. Jag blir direkt satt i förhör. Ett litet, vitt rum, två stolar och en mikrofon. Detaljer, vinklar, tidpunkter... Allting kom ut. 

Detta är några av sakerna jag fick höra av mina nära:

"Är du säker på det här?" 

"Kom igen, vi känner ju honom." 

"Jag vet inte riktigt vad jag ska tro."

"Du måste ju inte nämna mig för polisen."

"Du måste ju inte belasta oss med dina problem."

"Bara glöm det, gå vidare. Vi kan ju inte vara helt säkra på att du talar sanning ändå."

"Jag vägrar välja sida. Är du helt säker på det här?"

Fallet blev nedlagt, brist på bevis.

I panik sa jag upp mitt förstahandskontrakt i Norrköping och flydde till Stockholm.

Tågresan från Norrköping.

Stockholm, Juni 2014. 

Alla var samlade. Mina nyfunna vänner, country gänget som jag kallar dom för. Vi hade tagit med oss instrumenten och åkt ut till en sjö en bra bit utanför stan. Sommarens första dopp var iskallt men så ljuvligt. Det blev sent. Efter två öl ville jag åka hem så vandrade mot bussen. Vid Slussen kramade jag om mina vänner och vinkade hej då medans jag gick mot tunnelbanan med gitarren på ryggen. Allting kändes så härligt. Jag var som nykär i mina vänner och sommaren. Nytt år, nya människor, nu skulle jag lägga händelserna i Norrköping bakom mig och gå vidare. Vidare mot mitt nya liv. 

            På tunnelbanan möter jag en bekant som skulle åt samma håll som jag. Men det var inte hon som lockade. Manen som satte sig bredvid mig lockade mer när han föreslog att vi skulle gå och bada. Absolut, tänkte jag i min nykära och naiva skalle. Vi skulle bara förbi han lägenhet först och hämta handdukar. Två glas och en flaska whiskey var uppställda på bordet på balkongen. Vi satt där länge och pratade. Jag berättade om mitt tidigare överfall och han tog min hand och såg mig i ögonen, så sa han "Jag är så ledsen för vad du varit med om. Att det finns såna människor! Du kan lita på mig." Jag drack knappt någon whiskey, den var inte så god. 

               Vi fortsatte till sängen. Till en början gick det bra, men när jag inte ville mer sa han 

"Då tänker jag våldta dig." Detaljer orkar jag inte berätta. Slag, hårda ord, hot, skrik, knuffar. Jag tänkte att kommer jag bara ut på gatan så blir jag fri. På andra signalen svarar min vän på mobilen, hon hör honom skrika "Jag förnedrar mig fan för din skull" när han springer efter mig naken mitt på vägen. Han ser mobilen, blir rädd och springer tillbaka in genom lägenhetsporten. 

             Polisen kommer, tar fast honom och kör mig till Sjukhuset. AVK, avdelningen för våldtagna kvinnor. Mitt första gynekologbesök med en kamera upp i underlivet och en sköterska som sa "oj, gör det ont? Jag måste tyvärr ta kort på det här". svimningsattacker och att mamma kom efter några timmar är allt jag minns. Resten är bara suddigt av chocken. Jag kunde inte prata på två dagar. Det kom inte ut ett ljud. Efter några dagar kom rösten sakta tillbaka, då kom också alla blåmärken. 

Slutet av juni 2014

Jag trodde det värsta var över men nej. I två månaders tid väntade jag på att få ett målsägarbiträde, någonting man ska få bara några dagar efter anmälan. Jag blev svårt deprimerad. Mitt målägarbiträde som jag senare fick verkade inte tro på mig alls. Små saker hon sa, sånt hon inte sa. Fallet blev nedlagt, jag överklagade. Den 23 december, två dagar innan julafton ringer hon och säger att fallet blev nedlagt igen. 

- "Det finns inga bevis."

- "Har ni förhört vittnena? Kollat på alla skador? Det ska finnas två förhör med mig, varför har ni bara gjort ett som inte är, enligt förhörsledaren, helt klart? "

- "Det vet inte jag. Hoppas det löser sig. God Jul." Fick jag som svar. 

Nej, hon visste ingenting och hon försökte ingenting heller. AVK sa att jag var för dålig för att gå kvar hos deras psykologer, psykiatrin sa att jag mådde för bra att det inte var akut. Jag hamnade mitt emellan sömnproblem och självmordstankar. Det finns ingenting för oss som är mitt emellan. 

        Det går inte en dag utan att jag tänker på det som hänt. Inte en dag utan att jag får en klump i halsen. Inte en dag utan att jag tänker att det här inte hade behövt hänt om jag gjort saker och ting annorlunda. Två män behandlade mig som en trasa inom loppet av 1½ år. Lämnade mig äcklig och sårad. Sorgen jag bär med mig sitter så djupt att jag ibland inte tror att jag någonsin kommer bli lycklig igen. Det är bara hjärnspöken. En del i min process att bli hel är att inte hålla det inom mig. Jag mår relativt bra nu. Trivs bra på mitt jobb, har precis flyttat och har en underbar pojkvän som stöttar mig. Mina vänner och familj tror på mig och faller jag har jag människor som fångar upp mig. Idag är jag stark.

         Det som hände mig händer 100 kvinnor varje dag bara i Sverige. 

Ta hand om varandra där ute!

Translation

To translate all this to english will take too much time so I will sum it for you. You know that I've been extremely unhappy the last two years. I want to tell you why, it's not good to keep it in. I've been raped two times. January 2013 and June 2014. None of the cases went to court cuz the police didn't looked at all the evidences I had. Bruises, witnesses... in the last case, they didn't even had a hearing. So I've been depressed but the help that I got was poorly. I just wanted you to know what's happened to me and what is is happening to thousands of women on this earth right now when you reed this. Take care of each other. 

Caroline

Jag flyttar, men vart?

En vecka bland berg och skog. Lite lustigt känns det allt att komma tillbaka till livet i stan. Tillbaka till jobbet, städa, tvätta, betala räkningar och leta lägenhet. 

Ja, i mitten av mars måste jag packa mina saker och lämna lägenheten i Åkeshov. Måste erkänna att jag har en stor klump i magen av oro så fort jag tänker på hur snart det är. Om en månad måste jag ha någonstans att bo. Mår fortfarande inte så pass bra att jag kan jobba heltid, min lön räcker knappt till mat och jag får bara mindre och mindre energi till att leta boende för varje dag. 

Om någon har något tips om var jag kan få tag på en lägenhet så får ni väldigt gärna kommentera nedanför eller mejla mig på CarroAsgard@hotmail.com

Är tacksam för all hjälp jag kan få!

Translation

 In one month I have to leave this apartment. I don't know where to go yet but I'm searching every day for somewhere to live. I hate it. I'm not well yet so I can't work full time so I have barely money for food. Now I have to stress even more about where I will go when I can't stay here.

X X X

Caroline

De hemmagjorda smörknivarnas förfall

Lite tid fanns till övers och jag tänkte att en lugn promenad på stan skulle sitta fint. Även då ingen snö fanns på backen kändes det ändå att julen var kommen. Inte på grund av de fina ljusdekorationerna som hängde mellan husen eller julmusiken som låg i bakgrunden i varje butik. Nej, det kändes att julen var kommen på grund av alla människor. Dessa stressade, ohövliga människor med tre kassar i varje hand som med bestämda steg trängde sig fram till kassorna. I skyltfönstren syntes skyltar som "Julklappstips till honom" eller "Ge bort ett presentkort i julklapp." 

Fram och tillbaka rusade dom fram med barnvagnar och julklappskassar medans ungarnas grinandes hängde dom i hasorna. "Vi måste handla klart allt idag så jag hinner baka allt som ska bakas till jul!!"

Vad handlar julen om nu för tiden? Att knuffas för att på tag i den bästa julslipsen eller att lägga in 10 olika sorters sill som man sen kan fota och lägga upp på facebook med budskapet "jag är en bättre julfirare än alla andra." 

Dålig kvalité, hemska arbetsförhållanden, fylla på kassavalven hos storföretagarna och frossa i kött. 

Det är precis vad vi stödjer när vi ger oss hän till den här fruktansvärda julhetsen. 

Jag själv är nästan klar med alla mina julklappar för jag började redan i somras. Detta för att julklappar för mig är någonting väldigt personligt. Hittar jag något speciellt på en marknad i augusti som skulle passa en vän perfekt köper jag hellre det än att kuta runt på Drottninggatan två veckor innan julafton. I år har jag bestämt mig för att försöka köpa så mycket second hand som möjligt eller göra julklappen själv. Det är tanken som räknas, det har vi lärt oss sen barnsben. Varför kan vi då inte följa det? Varför överkonsumera och köpa en massa onödiga nyproducerade ting när second hand butikerna är fulla av fina saker som är precis i nyskick? Ekologiskt tänkande, ekonomiskt för plånboken och mycket personligare! 

I min familj är maten och godiset viktigast och självklart Karl-Bertil Jonssons Jul på tv!

Dessa bilder är målade av Carl Larsson, en helt fantastiskt svensk konstnär. Så här ska min jul se ut! Glada ansikten, god mat och snälla djur!

God jul!

Translation 

I had some time to spare and I thought a quiet stroll in town would be nice.The Christmas feeling was high!  Not because of the nice light decorations that hung between the houses or the Christmas music that was in the background in each store. No, it felt that Christmas had come because of all the people. These stressed, rude people with three bags in each hand with firm steps pressed forward to the checkout. In the shop windows was signs as "Christmasgifts for him" or "Give a gift card for Christmas present." Back and forth they rushed forward with strollers and Christmas gift bags. "We must shop everything today so I have time to bake everything for Christmas !!"

I am almost done with all of my Christmas presents, I started early cuz Christmas presents for me is something very personal. If I find something special in a market in August that would suit a friend perfectly, I'd rather buy that than run around in Stockholm two weeks before Christmas. This year I have decided to try to buy as much second-hand as possible or do it my self. It's the thought that counts, that we have learned since childhood. Why can we not follow it? Why consume and buy a lot of unnecessary new produced things when second-hand shops are full of nice things that are just as good as new? More personal, better for the environment and much better for your wallet! 

The paintings is made by an swedish artist called Carl Larsson. This is how I want my christmas to be: happy animals, a happy family, cosy decorations and good food!

Find the pictures on my Pinterest!

Merry Christmas people!

X X X

Caroline

Idag

Solen skiner och jag borde göra någonting av den här vackra dagen. Tårar rinner för allt jag missar. 

Tack, tack, tack, jag kan inte tacka er nog. De närmsta dagarna har jag tagit emot värmande ord, stöttande meddelanden och tragiska historier. "Du är inte ensam." Så många som har berättat att även de mår psykiskt dåligt men inte vågat visa det för någon. Detta får mig att fundera, varför är det så fel att visa att man är deprimerad? 

Att vara deprimerad och att vara ledsen är två helt olika saker. Deprimerad blir man när man varit så ledsen under en så lång tid att man inte kan le längre. Alla fungerar olika, det finns inget facit att gå efter. Det är inte så att jag går omkring och tänker och är ledsen hela tiden, det skulle vara skönt om det vore så. Tyvärr så tänker jag inte alls. Jag kan sätta mig upp i sängen, sätta ner fötterna på golvet och göra mig redo för att ställa mig. Där fryser min kropp, mina ögon glor bara rakt fram. Tänker inte, känner inte, bara är. Sen lägger jag mig ner igen.

Vaknar, tar mina tabletter och somnar om. Vaknar, gråter, somnar, skriker, vaknar, somnar, gråter. Vandrar runt i lägenheten och letar efter mat.  

Alla är experter. Råd kommer från alla håll nu för tiden. De som säger att det kan vara skönt att bara ligga i sängen några dagar och inte göra någonting och de som säger åt mig att göra nått kul. Det är som att jag har ett val. Det är inte som att jag själv har valt att ligga i min säng och glo hela dagarna. Nej, det är inte alls skönt att känna sig som en fånge i sin egen lägenhet. Att inte kunna ta sig ut för att kroppen sätter stop för det. Att inte klara räkningarna själv för att man inte får någon lön. Att inte kunna jobba för att man bara gråter. Att käka gröt för att man är för fattig. Det är inte skönt att ligga här helt ensam och vänta på att nått ska hända. Jag vet att ni försöker, men tro inte att jag valt detta själv.

Håll om mig, håll mig i handen, var med mig.

Translation

The sun is shining and I should do something this beautiful day. Crying because I can't go out. 

Thank you, thank you, thank you, I can not thank you enough for all the support. 

Being depressed and being sad are two completely different things. Depressed is when you have been so sad for so long that you can't smile anymore.. It's not like I walk around and think and am sad all the time, it would be nice if it were so. I wake up, take my pills and go back to sleep. I wake up and cry, sleep, screaming, wake up, fall asleep, crying. Wanders around the apartment and looking for food. 

All are experts. Advice comes from all directions nowadays. Those who say it can be nice to just lie in bed for a few days and do nothing and those who tell me to do something fun. It's like I have a choice. It's not that I have chosen to lie in my bed and stare all day. No, it's not nice to feel like a prisoner in your own apartment. Not being able to get out. Being unable to work because you just cry. To eat porridge because you are too poor. It's not nice to lie here all alone and wait for something to happend. 

X X X

Caroline