tisdag 28 oktober 2014

Idag


Solen skiner och jag borde göra någonting av den här vackra dagen. Tårar rinner för allt jag missar. 

Tack, tack, tack, jag kan inte tacka er nog. De närmsta dagarna har jag tagit emot värmande ord, stöttande meddelanden och tragiska historier. "Du är inte ensam." Så många som har berättat att även de mår psykiskt dåligt men inte vågat visa det för någon. Detta får mig att fundera, varför är det så fel att visa att man är deprimerad? 

Att vara deprimerad och att vara ledsen är två helt olika saker. Deprimerad blir man när man varit så ledsen under en så lång tid att man inte kan le längre. Alla fungerar olika, det finns inget facit att gå efter. Det är inte så att jag går omkring och tänker och är ledsen hela tiden, det skulle vara skönt om det vore så. Tyvärr så tänker jag inte alls. Jag kan sätta mig upp i sängen, sätta ner fötterna på golvet och göra mig redo för att ställa mig. Där fryser min kropp, mina ögon glor bara rakt fram. Tänker inte, känner inte, bara är. Sen lägger jag mig ner igen.

Vaknar, tar mina tabletter och somnar om. Vaknar, gråter, somnar, skriker, vaknar, somnar, gråter. Vandrar runt i lägenheten och letar efter mat.  

Alla är experter. Råd kommer från alla håll nu för tiden. De som säger att det kan vara skönt att bara ligga i sängen några dagar och inte göra någonting och de som säger åt mig att göra nått kul. Det är som att jag har ett val. Det är inte som att jag själv har valt att ligga i min säng och glo hela dagarna. Nej, det är inte alls skönt att känna sig som en fånge i sin egen lägenhet. Att inte kunna ta sig ut för att kroppen sätter stop för det. Att inte klara räkningarna själv för att man inte får någon lön. Att inte kunna jobba för att man bara gråter. Att käka gröt för att man är för fattig. Det är inte skönt att ligga här helt ensam och vänta på att nått ska hända. Jag vet att ni försöker, men tro inte att jag valt detta själv.

Håll om mig, håll mig i handen, var med mig.


Translation
The sun is shining and I should do something this beautiful day. Crying because I can't go out. 

Thank you, thank you, thank you, I can not thank you enough for all the support. 

Being depressed and being sad are two completely different things. Depressed is when you have been so sad for so long that you can't smile anymore.. It's not like I walk around and think and am sad all the time, it would be nice if it were so. I wake up, take my pills and go back to sleep. I wake up and cry, sleep, screaming, wake up, fall asleep, crying. Wanders around the apartment and looking for food. 

All are experts. Advice comes from all directions nowadays. Those who say it can be nice to just lie in bed for a few days and do nothing and those who tell me to do something fun. It's like I have a choice. It's not that I have chosen to lie in my bed and stare all day. No, it's not nice to feel like a prisoner in your own apartment. Not being able to get out. Being unable to work because you just cry. To eat porridge because you are too poor. It's not nice to lie here all alone and wait for something to happend. 

X X X
Caroline

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vill skicka en massa kärlek till dig. Håller själv på att kämpa med ångest och depression sedan mer än ett år tillbaka egentligen. Förstår verkligen den hopplöshet man känner när allt man vill är att uppleva solsken,vinden och livet och bara möts av en passiv kropp och sinne som lägger en svart slöja över absolut allt. Varken favoritmaträtt, favoritgodis eller en god kopp kaffe kan fungera som guldkant under de mörka stunderna. Tankarna gör att det känns som att inget är värt att ens lägga energi på och att ingenting utanför dörren i stunden känns värt att uppleva. Så jag förstår.
Jag känner dig inte men vill ändå skicka en massa kärlek och hoppas att du ska få ta dig ur detta <3<3<3
KRAM Isabelle

Linn sa...

Fina du! Så modig du är som skriver om allt det svåraste. Jag önskar att det inte skulle krävas mod för att prata om såna här saker, utan att det var lika naturligt att ha ont inuti som utanpå. Jag har också varit deprimerad och haft ångest i omgångar och tycker det är svårt att berätta för andra. Jag hoppas att du har någon nära dig som kramar dig och säger åt dig vad fin du är, att det verkligen verkligen aldrig är någons eget fel att en blir deprimerad, och att du mår bättre snart. Stora kramar