torsdag 23 oktober 2014

Karaktären och jag

Med den perfekta nyansen av rött målar jag mina välformade läppar. Några drag med borsten genom mitt lockiga hår och glänsande vågor letar sig snabbt fram. En klänning som framhäver mina runda höfter men ändå lämnar mycket åt fantasin. Jag dricker mitt kaffe, går till jobbet, dansar hela nätterna med mina vänner och alla tror att jag lyser lika mycket i mitt hjärta som jag gör utåt. 

Jag älskar livet. Jag älskar mitt liv. Min perfekta familj, mina vänner, mitt jobb, hösten, allt roligt som händer, jag är ju helt fantastisk. På filmduken rullar det fram bilder från en vardag helt fri från tragik. På filmen ser det ut som att allting löser sig, att mina problem inte är värre än någon annans. Men bakom projektorn står en trasig och sorglig figur i morgonrock, gammalt smink och flottigt hår och trycker på play. 


Denna underbara, vackra, starka karaktär var jag för inte så länge sedan. Nu står jag bredvid och ser på mig själv och tankarna börjar rulla. Hur många gånger till orkar jag trycka på play innan jag faller ihop? Varför har jag så svårt att erkänna för mig själv att det inte är mitt riktiga jag i filmen? Det har mer blivit en karaktär som jag helst skulle vilja bli igen. Vill vara skenet, inte bara hålla det uppe. Vad jag går igenom är inte ovanligt, men är man jag så är det nog lite extra svårt. Ni vill se glada bilder, få tips om hur jag fixar mitt hår, se bilder från event och läsa om det roliga jag gör om dagarna. Ska jag ljuga? Nej, det går inte längre. 

Jag är deprimerad. Jag går på mediciner, terapi och nu gruppterapi. Det har pågått lite i omgångar i flera månader men nu känner jag att det bara skulle bli värre om jag inte erkände det för mig själv. Men det finns saker som får mig att inte gömma mig under en sten på heltid. Mitt jobb en gång i veckan, att vara med min familj och att vara ute i det fria. Måste bara komma ihåg att inte stänga mitt sociala liv helt. Detta kommer inte göra mig hel, men det kan hjälpa mig att läka. På något sätt är detta någonting att skämmas för och det är därför jag håller det för mig själv, men jag vill inte skämmas längre. 

Livet är inte som i en film och jag önskar ingen olyckan att stå bredvid och se sitt liv rulla fram på duken. 

Ta hand om varandra där ute!

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Translation

My life is just perfect. My family, my friends, my job... my life. Oh how I love my life. It's a shame that I'm forced to stand aside and let this perfect movie go on without me. I'm just a movie character. Time to let you know how I really feel, behind the pictures. I'm depressed, eating pills to get through the day, gets therapy and have just started group therapy. I know you want to read about my exciting life, you want to know how I'm doing my hair and see pictures of nice outfits. I'm so sorry, but I'm an human to. I know I gonna be alright, but right now I just wanna hide from the world. 

Take care of each other out there!

X X X
Caroline

10 kommentarer:

Bella sa...

Tack för att du delar med dig! Det är så jäkla viktigt <3
KRAM

Johanna Retrolover sa...

MASSA kramar till dig, modiga du <3

Anonym sa...

Ditt mod att dela med dig av din sårbarhet och verklighet ger oss andra mod att göra samma! Tack för att du finns... Kram

Lisen sa...

<3! Skickar massvis med kramar till dig!

Unknown sa...

Jag skrev en lång kommentar som verkar ha raderat sig själv...
Men, jag är glad att du inser att du inte måste vara "perfekt", det tar så mycket energi att hålla uppe en fasad. Jag vet precis hur det är med depression, har haft återkommande depressioner sen jag var 16. Jag går också i massa terapi och äter mediciner (och läser ironiskt nog till psykolog, lär mig en hel del där också). Nu känner jag ju inte dig mer än att vi gillar varandras bilder på instagram ibland (mimmismimmi), men om du skulle vilja ha någon att prata med utöver terapin och de vanliga vännerna, säg till. Min erfarenhet är att det ofta är lättare att prata med någon man inte känner. Du verkar vara en så himla fin människa och jag blir orolig, trots att jag inte känner dig. Hoppas det blir bättre snart ��

wardrobeexperience sa...

i hope you feel better soon ...

Vicky sa...

tackf ör att du delar ... så himla viktigt. man förtränger själv att man mår dåligt om man bara låtsas fört sig själv och andra. jag har seriöst mått skit den här hösten fast jag bor i en *fantastisk* stad och *livet leker* (nej det gör det inte). vågar nog inte prata om det, iallafall inte nu, men att du delar gör det lättare. kram kram kram <3

HOB sa...

Reality is tough, hang in there little tomato! xx and sunshine from Dubai

Anki sa...

Ja, det känns igen. Enda gångerna jag faktiskt mår bra numera är när jag är ute i naturen eller kan klappa mina katter. Orkar inte med människor. Vantrivs med mitt jobb. Vantrivs med var jag bor. Vet precis vad jag vill ha och på ett ungefär hur jag skulle vilja leva istället, men har ingen aning om hur jag ska komma dit. Och den här vilsenheten nånstans mellan ett liv jag inte vill leva och det jag skulle vilja leva är nog det som fått mig att sjunka som en sten. Bläergh.

Frida Jonsson sa...

Väldigt fint skrivet om något så viktigt. Jag gick igenom det själv och det är verkligen tufft att låtsas vara "sig själv" bland andra. Låtsas orka. Men att söka hjälp är början på att ens gamla jag bråkar tillbaka. Och det blir en kamp, och det mörka finns kanske alltid kvar som en liten knuta. Men till slut kommer du orka tänka om när mörkret vill spridas, och orka vara ditt fantastiska jag som du förtjänar att då vara. (träning, medicin, terapi och säga ja till allt som erbjöds hjälpte mig)