Och allt som hände sen...

Så sitter jag här, ett helt liv senare i en liten lya med väggar av sten med glaset fyllt till bredden av det röda och tänker på allting som har hänt. Funderar på varför jag inte har skrivit någonting förens nu, en iskall fredagskväll i november. Sommaren kom, regnade bort och försvann. Med resväskan i handen öppnade jag dörren till den lilla tjänstebostaden som från och med augusti skulle tjäna som mitt nya hem. Från röd stuga med vita knutar, trädgård och havsutsikt till en lägenhet i en gammal tjänstebostad för smeder och fabriksarbetare. Lägenheten som allt för länge känts som rätt tillfällig börjar allt mer som tiden går kännas mer permanent. Klockan ringer tidigt om mornarna och jag drar mig för att kliva ner på det kalla golvet. Det är kolsvart ute när jag trampar iväg på den svarta cykeln och jag ser till att ha reflexer och lampor väl synliga på den långa färden. Längst kanalen, över bron, genom villaområdet och förbi rondellen och sen svänger jag äntligen ner till höger förbi hagarna. Som rutin vänder jag mig alltid mot valackarnas lösdrift där våra kära travarpojkar går för att se så att alla är där. Denna syn av vackra hästar som nöjt går och betar i sin hage just som solen börjar gå upp gör allt morgonbestyr värt. En kopp kaffe hinns med innan kamraterna droppar in innan vi gemensamt går ner och startar stalltjänsten. Sen följer dagarna med omvårdnad, ridning, travkörning eller teorilektioner. Till dagen hör asgarv på lunchrasterna, en extrem kunskapstörst och genuin stöttning av klasskamraterna.  

Jag kommer att tänka på en kväll i mitt familjehem när jag satt i soffan och tittade på mobilen. En annons kommer upp, minns att den den handlade om att utbilda sig inom hästnäringen men mer detaljerat kommer jag inte ihåg. Däremot minns jag känslan när det small till i hjärtat. Uppenbarelsen, att det var just hästar jag ville satsa på. Det var inte en lång överläggning, det kom som en explosion. Sedan den dagen har det varit glasklart vad jag vill inrikta mig på. Livet händer, planer planeras om och inte allt blir precis så som man har tänkt sig. Den perfekta resan existerar inte. Nedskärningar på jobbet och ett utgående hyreskontrakt blev avgörande. Nu i efterhand känns det nästan uppgjort. Som att det var meningen att jag inte skulle vara kvar i Öregrund. Både stuga och jobb försvann vid samma månad och mina drömmars skola sökte ännu elever till sin vuxenutbildning. Med orden "Ingen minns en fegis" av min käraste så sökte jag och efter många om och men så kom jag in. Nu kan jag inte förstå varför jag tvivlade så. 

Tänker också mycket på Stockholm dessa mörka höstkvällar. Hur det var när jag flyttade upp med övertygelsen om att jag kommit för att stanna. Sparade varje slant för att ha råd att dansa tre gånger i veckan, bloggevent och konserter fyllde mina helger. Minns de nattliga äventyren, att klättra på hustak på Söder med en cigarill i mungipan och en flaska rödvin i väskan. Hjärtesorg och hoppfullhet. Tiden där jag ännu inte insett felet i kommentaren "stället stänger, vi drar vidare." Tiden vi alla upplevde odödlighet. Allt detta känns så långt borta när jag letar efter morgonrocken och fårskinnstofflorna i mörkret i lägenheten av sten om morgnarna. Långt bort när jag hämtar skottkärran för att mocka lösdriften eller dissekerar hästben för att hitta böjsenorna och därigenom bättre förstå hästens anatomi. Tänker på vänner som försvann och vänner som kom. Allt mer sällan vaknar jag kallsvettig av mardrömmar men rädslan för dessa skräcknätter finns ännu kvar och ibland gör de sig påminda. Oftast är jag så trött efter skoldagen att jag somnar bums klockan 20 efter kvällsfilen och vaknar när alarmet på telefonen börjar ljuda. 

Vem vet, om några år kanske planerna planeras om igen men just nu är jag precis där jag vill vara. Hästarna fyller det tomrum som funnits i mitt hjärta hela tiden, jag har bara inte förstått att det var just det. Jag fyller mina dagar med skratt, med djur, fantastiska människor som stöttar och uppskattar mig för just den jag är. Som sagt, nu i efterhand förstår jag inte varför jag någonsin har tvivlat. 

Translation 

Here I am, a whole life later in a small apartment with stone walls with the glass filled with the red, thinking of everything that has happened. Wondering why I have not written anything until now, this cold Friday night in November. Summer came, so did the rain and then summer disappeared. With the suitcase in my hand, I opened the door to the small apartment, which from August would serve as my new home. From a red cottage, a garden and a sea view to an apartment in an old official residence for blacksmiths and factory workers. The apartment, which for too long has felt rather temporary, is starting to feel more permanent over time. The alarm rings early in the mornings and I pull myself together to step down on the cold floor. It is pitch black outside when I step on the black bike and I make sure to have reflectors and lights clearly visible on the long journey. As a routine, I always turn to the geldings paddock when driving where our dear trotting boys go to see that everyone is there. This sight of beautiful horses happily grazing in their paddock just as the sun begins to rise makes all the darkness worthwhile. A cup of coffee before the comrades drop in before we go down together and start the stable service. Then follow the days of nursing, horseback riding, trotting or theory lessons. The day includes lots of laught on the lunch breaks, an extreme thirst for knowledge and genuine support from classmates.

 I'm thinking of an evening in my family home when I sat on the couch and looked at my cell phone. An ad comes up, I remember that it was about training in the horse industry but I do not remember in more details. On the other hand, I remember the feeling when my heart burst. The revelation,  it was ju horses I wanted to work with. It was not a long deliberation, it came as an explosion. Since that day, it has been crystal clear what I want to focus on. Life happens, plans are re-planned and not everything turns out exactly as planned. The perfect journey does not exist.  Now in retrospect it feels almost settled. Like I was not supposed to stay in Öregrund. Both the cottage and the job disappeared at the same month and the school of my dreams was still applying for students for their adult education. With the words "No one remembers a coward" by my dearest, I applied and I got in. Now I can not understand why I doubted so.

I also think a lot about Stockholm these dark autumn evenings. How it was when I moved up with the conviction that I had come to stay. Saved every penny to be able to afford to dance three times a week, blog events and concerts filled my weekends. Remember the night adventures, climbing on rooftops in Stockholm City with a cigarill in my mouth and a bottle of red wine in my bag. Heartbreaks and hopefulness.  The time we all experienced immortality. All this feels so far away now. Far away when I pick up the wheelbarrow to clear the stables from horse poop or dissect horse bones to find the flexor tendons and thereby better understand the horse's anatomy. Thinking of friends who disappeared and friends who came. More and more rarely, I wake up sweaty from nightmares, but the fear of these horror nights still remains and sometimes they are reminded. Usually I am so tired after the school day that I fall asleep at 20 after the evening tea and wake up when the alarm on the phone starts to sound.

Who knows, in a few years the plans may be re-planned but right now I'm exactly where I want to be. The horses fill the void that has been in my heart for so along, I just did not understand what it was. I fill my days with laughter, with animals, amazing people who support and appreciate me for who I am. As I said, now in retrospect I do not understand why I have ever doubted.

Caroline

Det absurda

Känslan av en värld som rasar. Rädslan för det okända, rädslan för att de närmsta ska stryka med och rädslan för att de närmsta ska komma för nära. Rim och reson kastas ut genom fönstret och kvar bli en självisk individ med en hög av toapapper, handsprit och hypokondri. Alternativt blundar vi för att mänskligheten har skapat dödliga vapen som är utom vår kontroll och som därmed utsätter andra för fara med argumenten "Det gäller inte mig." Självutnämnda experter vägrar forskarnas rekommendationer för att ett påhittat sunt förnuft ska rädda oss alla. 

De senaste veckorna har jag sett bevis för egot i centrum och för solidariteten. Någonting som förvånad mig är hur folk verkar ha kommit på nu hur bra det är att ha en extra toarulle hemma, hur bra det är med matvaror som räcker länge och arbetsgivare uppmanar sina anställda att inte jobba sjuka. Det absurda. Verkligheten så som vi lever den och kommer göra ett bra tag framöver!

Social distansering. För mig, min vardag. Kan helt ärligt säga att jag inte har ändrat mycket sedan Covid 19 kom till Sverige. Utanför köksfönstret pickar småfåglarna på som vanligt i hopp om att jag ska gå ut och fylla på med mat. Rådjuren skuttar som vanligt över mitt staket och lägger sig för att sova borta vid flaggstången i det höga, mjuka gräset. Det blåser isvindar från havet men i trädgården tittar krokus, snödroppar och pionknoppar fram. Det har sina fördelar att vara folkskygg ibland och att trivas bra med att bara umgås med sig själv. 

Jag tänker inte skriva ut hur ni ska göra i denna svåra tid mer än att lyssna på experter och myndigheter som bara vill förhindra att Corona sprids och att samhället efter smittohärden ska kunna rulla på så bra som möjligt. Jag väljer att följa allmänna restriktioner och har bara precis så många toarullar hemma som jag behöver själv! 

Ta hand om varandra- på avstånd.

Translation 

The feeling of a world collapsing. Common sense gets thrown away fast and all that remains is a selfish individual with a pile of toilet paper, hand spirit and hypochondria. Alternatively, we turn a blind eye to the fact that humanity has created deadly weapons that are beyond our control and put others at risk with the argument "It's not dangerous to me." In the past weeks I have seen evidence of the ego in the center and of solidarity. Something that surprised me is how people seem to have come to realize now how good it is to have an extra toilet roll at home, how good it is with long-lasting groceries and employers urge their employees not to work sick. The reality as we live it and will do well for a while to come!

Social distancing. For me, my everyday life. Can honestly say that I haven't changed much since Covid 19 came to Sweden. Outside the kitchen window, the little birds pick up as usual in the hope that I will go out and fill with food. As usual, the deer shoot over my fence and lie down to sleep at the flagpole in the tall, soft grass. It blows ice winds from the sea but in the garden crocuses, snowdrops and peony buds look ahead. It has its advantages to be a shadow of the people at times and to feel good about just hanging out with yourself.

I do not intend to tell youu how you should do in this difficult time more than listening to experts and authorities who just want to prevent Corona from spreading and that society should be able to roll on as good as possible. I choose to follow general restrictions and have just as many toilet rolls at home as I need myself! Take care of each other- from a distance.

Caroline

Endast jag

På väg ut för att låsa förrådet stannade jag till. Min blick drogs uppåt, upp mot hundratals glimmande ljus på den bläcksvarta himmelen. Alla ljud tystnade, där fanns endast jag. En underlig känsla sköljde över mig och lämnade mig mållös mitt i den sovande trädgården. En underlig känsla av stolthet, av trygghet. Endast jag. En tanke som aldrig tidigare tänkts utan ett uns av vemod. I några sekunder som kändes som en evighet kände jag att jag inte skulle vilja vara någon annanstans än just här. Att jag inte skulle vilja vara någon annan är just jag. Endast jag. 

Ett ögonblick fyllt med så mycket betydelse. Att för en stund släppa skuld och skam. Att för en stund inte skämmas för att vara jag. Tvärtom! Kastar jantelagen i havet och släpper tanken " Vem tror du att du är?"

Jag tror att jag är en människa med samma rätt att älska och älskas som någon annan. Som lika lätt kan fela, kan gottgöra, kan döma och förlåta. Som kan se både ruskigt vulgär ut och sanslöst vacker utan att känna någon som helst skam. En människa med bristningar och sockermage, celluliter och pormaskar. En människa med markerade kindben och mandelformade ögon, getingmidja och kyssvänliga läppar. Med kunskap och erfarenhet, välvilja och en ambitions till självrespekt. På jobbfester är det jag som dansar på borden och jag spottar inte i glaset, jag går i terapi för att utvecklas till en bättre människa och älskar mina nära. 

En rysning av ilska  går igenom min kropp när jag tänker på alla gånger då jag skämts för att vara jag. Nu vägrar jag förneka mig mer, varken för andra eller för mig själv. Vill skratta till tårar, dansa på klipphällar, äta mig till paltkoma och älska mig knäsvag. Allt för mig, mig och ingen annan än mig. 

Vill avsluta med att skriva ut vad Edith Södergran uttryckte så klokt och vackert år 1918: 

"Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.  "

Translation 

On the way out to lock the guest house I stopped. My eyes looked up, up to hundreds of shining lights on the black sky. All the sounds were silenced, there was only me. A strange feeling washed over me and left me speechless in the middle of the sleeping garden. A strange feeling of pride. Only me. A thought that was never thought without an ounce of sadness. For a few seconds that felt like an eternity, I felt that I didn't want to be anywhere else but right here. That I didn't want to be someone else than me. Only me.

A moment filled with so much significance. To let go of guilt and shame for a moment. And for a moment not be ashamed to be me. Letting go of the toxic thought "Who do you think you are?" I believe I am a human with the same right to love and be loved as anyone else. Who can just as easily can fail, can make amends, can judge and forgive. Who can look both terribly vulgar and senselessly beautiful without feeling any shame. A human with scared skin and sugar belly, cellulites and blackheads. A human with marked cheekbones and almond-shaped eyes, wasp waist and kiss-friendly lips. With knowledge and experience, goodwill and an ambition for self-respect. At work celebrations, it is me who dances on the tables and I do not spit in the glass, I go to therapy to develop and love my loved ones.

A shudder of anger goes through my body when I think of all the times when I am ashamed to be me. Now I refuse to deny myself, neither to others nor to myself.

Caroline

Demonen och kameran

Vackra ord, en historia inlindad i bomull med granna metaforer och långsökta liknelser. En stor del av mitt liv. En annan del innehåller tveksamheter och skam.

På bilderna hörs inte de klumpiga formuleringar som hoppar som grodor ur min mun. Det blir mindre tydligt med alla mina ärr, både de fysiska och psykiska. När jag ser på fotografierna av mig själv känner jag ingen skam, bara stolthet. Kanske att bekräftelsebehovet lyser igenom, men det är väl ett mänskligt drag. Jag har en bild av mig som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Ibland tänker jag hur mycket jag skäms över att vara jag. Det är jobbigt att prata om för uppmuntrande ord får det att kännas som att mina problem bara är överdrivna och påhittade för att få uppmärksamhet. Så är inte fallet.  Men sanningen är väl den att vi alla har demoner att tampas med, min demon säger åt mig att skämmas. Skammen skapar nervositet i sociala situationer så jag försöker så intensivt att vara "normal" att det blir fel. Kanske är jag bara otroligt självcentrerad och har ett ohälsosamt behov av bekräftelse, men känslorna är desamma. Säg åt mig att skärpa mig och jag förvinner ner under golvet. Skäms över att jag har tillåtit mig att bli så förminskad. En demon som säger att jag är ensam, maktlös, korkad. En demon jag varje dag väljer att säga ifrån till för det är inte sant. 

Varje dag gör jag valet att gå ut, gå till jobbet, betala räkningarna, vara trevlig, hålla skenet uppe. Varje dag säger jag åt mig själv att sluta klaga, jag har ingenting att vara ledsen för. När skit läggs på hög börjar den brinna inuti, jag vet det men jag gör det ändå. Jag ljuger inte, på fotografierna är det mig ni ser men med min glad-kostym jag tar fram för att klara av min vardag. Trots nedvärderande tankar trivs jag där jag bor, med min omgivning och mina omständigheter. Under dagen ser jag fram emot att få ta fram kameran och visa upp resultatet för alla er som valt att följa mig. Det är min konst, en hobby jag tycker är rolig och som jag saknar om jag är utan. Det är min grej som jag gör för mig. 

Framför kameran är jag allt jag vill vara, en del av mig som finns djupt därinne men som göms bakom skithögar och dålig självkänsla. Den delen är modig, skamlös, stolt och har pondus. Den delen innehåller kärlek och självrespekt. Jag försöker locka fram den delen för att göra den till mer regel än undantag. På bloggen har jag bestämt mig för att vara alla sidor av mig själv. Ni som läser mina inlägg brukar ofta skriva till mig och dela era egna historier. Jag vet att jag inte är ensam med dessa demoner. Detta är ingen farlig depression, bara sånt vissa människor kommer behöva gå igenom. 

Visst är människan en väldigt knasig varelse? Så många sidor det kan finnas av ett mynt. Rent logiskt vet jag ju hur jag borde tänka. Varje bloddroppe i mina ådror förtjänar en segerdans efter allt jag behövt stå ut med i mitt korta jordeliv. Det räcker med skiten andra kastat på mig, jag tänker INTE bestraffa mig själv mer. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är, som Edith Södergran skulle ha sagt. Men så kommer den fula verkligheten in. Livet går ju vidare ändå, jag har accepterat mina brister och jobbar på att vända dem till mina styrkor. Jag söker inte empati, ingen tröst men genom att berätta om och erkänna demonen som bor i mitt huvud får den mindre kontroll över mina tankar. 

Kalla mig inte för förebild, se mig som ett avskräckande exempel. 

Translation

The pictures don't show the clumsy formulations that jump like frogs out of my mouth. It becomes less clear with all my scars, both physical and mental. When I look at the photos of myself I feel no shame, only pride. I have a picture of me that doesn't match reality. I am so ashamed of myself. It's hard to talk about because words of encouragement, it makes me feel like my problems are just exaggerated and inventive. But the truth is that we all have demons to deal with, mine is that I'm ashamed. The shame creates nervousness in social situations so I try so intensely to be "normal" that it becomes wrong. Maybe I'm just incredibly self-centered and have an unhealthy need for confirmation, but the feelings are the same. Tell me to sharpen myself and I wade down the floor. Ashamed that I have allowed myself to be so diminished.

In front of the camera I am everything I want to be, a part of me that is deep in there but who are hidden behind shit piles and shame. That part is brave, shameless, proud and has a power. That part contains love and self-respect. I try to attract that part to make it more rule than exception. On the blog, I do my best to be all sides of myself. You, my readers, often write to me and share your own stories. I know I'm not alone with these thoughts.

Logically, I know how I should think. Every drop of blood in my veins deserves a victory dance after everything I had to endure in my short earthly life. It's enough with the shit others threw at me, I'm not going to punish myself anymore.  But then the ugly reality comes in. Life goes on anyway, I have accepted my flaws and am working to turn them into my strengths. I'm not looking for empathy, no comfort but to tell you about the demon that lives in my head takes away it's control over my thoughts. Don't call me a role model, see me as a bad example.

Caroline

En hycklares memoarer

Alla våra sidor och det som faktiskt räknas. Känslan inuti och det som sänds ut. Att vara så äkta och unik att det luktar unket lång väg. Carpe diem. Varje sekund av varje minut vareviga dag. I mina perfekt rödmålade runda läppar sveper jag runt i mitt luftiga, fräscha hem och smeker väggarna med mina snövita händer. De långa tillrättalagda vilda lockarna böljar ned för mina axlar och fladdrar i varje steg jag tar med mina nätta små fötter. Med min mystiska poesi snärjer jag larver som törstar efter min motivation så de själva en dag kan fälla ut sina vingar och flyga över sommarängar i motljus. Dansa mina dockor, lyssna till den som bäst kan formulera sig i text. I hemmets trygga vrå, mitt egna paradis och fristad, här skapar jag min värld där mina styrkor lyser klart. Det jag rör vid blir guld, där lägger jag mitt värde. Se till mig som liten är, skör som de vissna blomblad jag strör ut över linnedukarna och ljuv som en barndoms sommardag. Oskyldig som en brud. Suger i mig nektar av dina välvilliga ord, när mig, älska mig. Bibelljus genom runnet glas skänker liv och lust till min svaga kropp, fuktar mitt pekfinger för att visa jag är kaptenen över mitt egna skepp. Fånga mig när jag faller, åtrå mig, vackra kvinna. En förförisk blick. 

En nidbild av ett väsen i en svartvit tid då såna som jag nedgraderades till porslinsdockor med en gömd agenda. Blod har runnit längst fulla gator och mottagits av nävar, medömkan och skambeläggning. Författarna till böckerna som skrivit vår historia fäller tårar för ignoransen. Öppna dörrar stängs, längtande ögon blickar ut genom skira spetsgardiner. Speglingen i vattenpölen visar ett pannben, stadiga fötter på jorden, en olust att ställa upp på fantasin om denna vackra varelse som törstar efter tillrättalagd poesi. Verkligheten är väl aldrig så bra att du inte kan drömma den bättre, men kan du se skillnaden? Vi är häxorna som vrider på kronorna för att skönheten ska stråla igenom alla sömnlösa nätter. Vi som har ett öga för vinklar och ljus. Vi som kan snärja med vackra ord och visdom från en nyfödd till en annan. Vi som predikar om kampen med fingrarna i styr. Vi som fångar dagen med hopp om att en dag slippa se tillbaka på allt som var, med hopp om att en dag bli odödliga. En strimma ljus i historien. Ett minne av ett väsen med hy vit som liljekonvalj och en ängels mjuka röst. 

Valkarna i mina seniga händer ska berätta om tyngden jag bar för att bevisa min duglighet, för att jag gjorde rätt för mig. Stänk av silver ska framhäva det pannben som drog den omotiverade kroppen igenom glödande kol när att stanna inte var ett alternativ. Med kunskap och självkänsla ska jag röja ner alla hinder som uppstår och alla filter ska mina erfarna ögon se igenom. Med utslitna stämband ska jag väsa om frihet tills de döva börjar höra. Det vackra med dörrar är att de flesta redan hålls öppna för oss, nåde dig om du har kommit för att stänga dem. 

Translation 

"A hypocrites momoirs "

To be so genuine and unique you smell of fake. Carpe diem. Every second of every minute every day. In my perfectly red-painted round lips, I sweep around in my light, fresh home and caress the walls with my snow-white hands. The long wild curls blur down my shoulders and flutters in every step I take with my pretty little feets. With my mysterious poetry, dance my dolls, listen to the one who can best formulate in text. In my home, my own paradise and sanctuary, here I create my world where my streinghts shine clearly. What I touch becomes gold, where I lay my value.  Innocent as a bride. Love me. Bible light through window glass gives life and desire to my weak body, lick my finger to show I am the captain of my own ship. Catch me when I fall, crave me, beautiful woman. A seductive look. 

A stereotype of a fairy in a black and white time when people like me was downgraded to porcelain dolls with a hidden agenda. Blood has run trought the fullest streets and been received by fists, compassion and shame. The authors of the books who wrote our history shed tears for ignorance. Open doors are closed, longing eyes are looking out through shining curtains. The reflection in the puddle shows a strong forehead, steady feets on the ground, an uneasiness to stand up to the imagination of this beautiful creature who thirsts for a proper poetry. Reality is never so good that you can't dream it better, but can you see the difference? We are the witches who twist the crowns to make the beauty shine through all sleepless nights. We have an eye for angles and light. We who can seduce with beautiful words and wisdom from one newborn to another. We who preach about the fight with our fingers in control. We who catch the day with the hope of one day not having to look back at everything that was, with the hope of someday becoming immortal. A streak of light in history. A memory of a creature with skin white as a lily of the valley and an angel's soft voice.

The hard skin in my bony hands will tell the weight I was carrying to prove my ability, because I did my part. Splash of silver should highlight the mind that pulled the unmotivated body through glowing coal when staying was not an option. With knowledge and self-esteem I have to clear down all obstacles that arise and all the filters my experienced eyes will look through. With worn-out vocal cords, I will wisper freedom until the deaf can hear. The beauty of doors is that most of them are already open for us, to hell if you have come to close them.

Caroline

8 mars- En hyllning till mina förebilder

På internationella kvinnodagen väljer jag att hylla alla trygga vuxna som funnits med under min uppväxt och som givit mig så mycket livskunskap och styrka. Hon som förlitade sig på mig med sin ponny, hon som lärde mig om föreningsverksamhet, han som skickade mig på kurser om ledarskap, de som stöttade mig att gå min egen väg.

Under min uppväxt var jag omgiven av främst kvinnor vars centrala intresse i livet var lantbruk, skogsbruk, föreningsverksamhet, jakt och ridsport. Det var ingen som presenterade mig för rakhyvlar, lightprodukter och hopknäppta knän. Kvinnorna i min omgivning lät mig vara barn och gav mig verktyg för att leva som en ansvarsfull människa. Min mamma har alltid klätt sig efter väder och hon är min största kvinnliga förebild på denna jord. Så mycket råstyrka i denna lilla kropp, så mycket kunskap och ödmjukhet. Hennes främsta uppgift i livet är inte att vara mamma eller fru, hon är en egen människa och ej främst i relation till någon annan. Har också haft en pappa som aldrig visat någon värdering vad gäller utseende och "rätt beteende" men som stöttat mig oavsett vilken fas i livet jag varit, hur högt jag velat skrika och hur mycket jag velat gråta. Han säger ifrån till sexistiska skämt på sin mansdominerade arbetsplats och han står verkligen upp för det han tycker är rätt.

Av dessa trygga vuxna har jag inte fått höra att ett visst beteende eller intresse inte anstår mitt kön, inte heller att jag måste ge företräde för pojkarna. På grund av detta blev jag stridig i skolan för jag såg orättvisorna så mycket mer än de som redan var inputtade i systemet. Minns att jag ansågs vara besvärlig, hård, konstig. Inte minst av mina klasskamrater men också av mina lärare som ständigt visade sitt tydliga tycke om att en tjej ifrågasatte och stack ut. Dock så blev det för mycket och det kom en dag då jag verkligen försökte passa in, knipa käft och vara till lags. Tack och lov fanns det alltid en trygg hand på min axel som visade att det fanns en annan väg, en självständig väg.

Visst vore det fantastisk om det räckte att lära sig att säga ifrån. Visst vore det fantastiskt om ett nej alltid var ett nej. Trots alla kloka, fina människor i min uppväxt som gett mig styrka och makten att säga nej så har även jag fallit offer för patriarkatets unkna kvinnosyn. Varför? För att patriarkatet inte godtar ett nej från en tjej och en unken kvinnosyn inte accepterar att en kvinna också kan ha en vilja när det kommer till sexuellt umgänge. Trots att jag slagits, skrikit och gjort allt i min makt har jag blivit fasthållen, våldtagen och misshandlad. Trots alla kloka, fina människor i min uppväxt som hjälpt mig växa upp och bli en människa har även jag blivit inföst i systemet och nedbruten endast på grund av att jag är just kvinna och han är man. 

När jag nu tänker tillbaka på min barndom kan jag ärligt säga att det inte har fattats mig någon. Omgiven av goda förebilder har jag fått lära mig om får och varmbäddar, funktionärsarbete och att arrangera tävlingar, hästkörning för skogsbruk, föreningsarbete, fotbollvinster och förluster, eget företagande, hårt slit och lika för alla. Det är min förbannade plikt som barnskötare på förskola att se till att ge barnen så mycket mänskliga värderingar som möjligt, att få dem att förstå rätten till sin egen kropp och vilja, att visa känslor är en styrka och att de inte ska värderas utefter deras kön. 

Jag vill skicka ut ett stort tack till alla er som vid sidan av mig egen blodssläkt har tagit sig ann mig och är anledningen till att jag är en jag är idag. Nu kan jag ärligt säga att jag har gjort det att jag har gjort efter bästa förmåga och att jag är stolt över vad jag har åstadkommit. 

Translation 

On International Women's Day, I choose to pay tribute to all the safe adults who have been with me during my childhood and who have given me so much life knowledge and strength. She who relied on me with her pony, she who taught me about association activities, he who sent me to educations on leadership, those who supported me to go my own way.

During my upbringing I was surrounded by mainly women whose central interest in life was agriculture, forestry, association activities, hunting and equestrian. There was no one to introduce me to razors and light products. The women in my environment aloud me be a child and gave me tools to live as a responsible person. My mother has always dressed for the weather and she is my biggest female model on this earth. So much raw strength in this little body, so much knowledge and humility. Her main task in life is not to be a mother or a wife, she is her own person and not primarily in relation to someone else. Have also had a dad who never showed any appreciation regarding appearance and "right behavior" but who supported me no matter what phase of life I was, how high I wanted to scream and how much I wanted to cry. He says to sexist jokes at his male-dominated workplace and he really stands up for what he thinks is right.

 Because of this, I was outraged at school because I saw the injustices so much more than those who were already embedded in the system. Remember that I was considered awkward, hard, weird. Not least by my classmates but also by my teachers who constantly showed their clear sense that a girl questioned and stuck out. However, it became too much and it came a day when I really tried to fit in. Thankfully, there was always a safe hand on my shoulder that showed there was another path, an independent path.

Certainly it would be great if a no was always a no. Despite all the wise, nice people in my upbringing who have given me strength and the power to say no, I have also fallen victim to the patriarchy's unhealthy view of women. Why? Because the patriarchy does not accept a no from a girl and a unhealthy view of women does not accept that a woman can also have a will when it comes to sexual intercourse. Although I was fightig, screaming and doing everything in my power, I have been held, raped and beaten up. Despite all the wise, nice people in my upbringing who helped me grow up and become a human being, I have also become aware of the system and only broken down because I am just a woman and he is a man.

When I now think back to my childhood, I can honestly say that no one has been missing. Surrounded by good role models, I have learned about sheeps and plants, planing and arranging competitions, horse driving for forestry, association work, football gains and losses, self-employment, hard work and equal for everyone. It is my damn duty as a nanny at preschool to make sure that the children have as much human values as possible, to make them understand the right to their own body and will, to show feelings is a strength and that they should not be valued along their gender. I want to send out a big thank you to all of you who, besides my own blood family, have taken care of me and is the reason why I am the one I am today. Now I can honestly say that I have done that I have done to the best of my ability and that I am proud of what I have achieved.

Caroline 

Internationella kvinnodagen

Idag är dagen då det kommer spridas lika mycket hat som kärlek på våran jord på grund av illvilja och okunskap. Den 8 mars verkar ha blivit en klagodag, en sorgedag och en internationell födelsedag. En klagodag för alla antifeminister som klankar ner på att kvinnor har en egen dag när dom är helt ovetande om att den internationella mansdagen är den 19 november. En sorgedag då förtrycket mot kvinnor i världen uppmärksammas och det blir omöjligt att inte tänka på allt ont och all sorg som förekommer varje dag och varje sekund mot just kvinnor. En internationell födelsedag för dom som säger "Du är kvinna, grattis på kvinnodagen!" 

8 mars för mig har blivit mer en symbol för min egna sorg och styrka. När jag vaknade i morse tänkte jag att runt detta datum för tre år sedan lämnade jag allt ont bakom mig och lämnade staden för Stockholm. Att jag för ett och ett halv år sedan inte kunde resa mig ur min gråtvåta säng av all avsky och sorg som höll mig nere. Att jag just denna morgon vaknade till solsken och fågelsång med en glad känsla i magen och en stolthet över att jag klarade av att andas och stiga upp. Idag känner jag med alla kvinnor som kämpar med förtryck och sorg på samma sätt som jag har gjort och stundvis fortfarande gör. Jag känner för alla kvinnor som inte kan komma ur förtrycket, som aldrig kommer bli räddade och som föds in i olyckan att bli just kvinna på fel plats i fel tid. Jag känner med alla kvinnor som före mig har kämpat för mina rättigheter, för att jag har fått hjälp och för att jag har fått chansen att öva upp min styrka att slå tillbaka och kämpa för mig egen och mina systrars skull. 

Idag, på den Internationella Kvinnodagen den 8 mars ger jag mig själv en klapp på axeln för allt jag har åstadkommit, en kärlekstanke till alla kvinnor som far illa och ett varmt tack till er som kämpat före mig och till er som nu kämpar med mig. 

Ta hand om varandra.

Translation 

Today is the day when it will be spread just as much hatred as love in this world because of malice and ignorance. The 8th of March seems to have become a day of  despise, a day of sorrow and an international birthday. A day of despise for all anti-feminists who carping down on the fact that women have their own day when they are completely unaware that the International Men's Day is the 19th of November. A day of sorrow  when the oppression of women worldwide is in center of attention and it  becomes impossible not to think of all evil and all sorrow that occur every day and every second to women. An international birthday for those who say, "You are a woman, happy Women's Day!"

This morning I had a lot of thoughts on my mind. It was three years ago that I moved away from all the sadness and went out to look for a new and better life in Stockholm. It was 1,5 year ago I was so heavy of disgust and sorrow that I couldn't leave my bed full of tears. But just this morning, I woke up to the sunshine and the song of the birds with a feeling of happiness and relief that I could breathe normally and leave bed. 

This day I wanna send half of my heart to all the women who are victims of oppression and had the bad luck to be born at the wrong place as just a woman. The other half of my heart I wanna send to all the woman who were fighting for my rights before me and to all of you who now are fighting by my side. 

Take care of each other.

<3

Caroline

Jag skäms över mänskligheten.

Över havet kommer barn som inte har någonting annat med sig än skräcken. På andra sidan fylls gatorna med blod och sorg. Varje dag utsätts kvinnor för inbrott i sina kroppar och gärningsmännen går fria från skuld. Fortfarande så mördas människor för att de älskar och fängelserna fylls med dom som inte hade något annat val än att åka dit. Hatet riktas mot dom som inte ser ut som vi och på de fuktiga gatorna sover de hemlösa medans alla andra går förbi. Vi avlar fram ohälsosamma raser för att tillfredsställa våra ögon och för att ha någon att avreagera oss på som inte kan säga ifrån. 

Allting handlar om makten. Så har det alltid varit. För oss människor handlar allting om makt. Ju mer du äger desto större makt har du och detta ses som någonting man ska sträva efter. Inte handlar det om att du ska ha makt över dig själv och ditt egna leverne, du ska kontrollera andra. Människor vill ha makt över kärleken, tron, naturen och djuren. Så har vi människor alltid funkat för på något vis tror vi att vi är de största och inte bara här på jorden, vi ska erövra universum. Det är skamligt. 

       Varför är en människa mer värd än sin hund? Jo, för att hunden i sin natur är fredlig och vill göra allt för att samarbeta medans människan är starkare och har därför makten över djuret. Är du stark kan du hota och skada för att kontrollera, har du pengar går det alltid att köpa sig fri. 

      Jag skäms över allt min ras har åstadkommit.  Vi hugger ner urskogar för att kunna köpa billiga möbler vi inte behöver. Vi tar djuren från sin naturliga miljö för att tillfredsställa våra smaklökar eller känna oss behövda. Vi mördar för papperslappar och en smörja som får våra miljöterrorister att förstöra naturen. Våran framtid är alltid bara imorgon, även om vår största strävan är att leva för evigt. 

En dag tänker jag rymma till paradiset och aldrig lämna det. En plats där människor inte mördar för makt, en plats där ingen förslavar sina djur, en plats där ingen behöver vara rädd för helvetet och en plats där kärlek är det vackraste som finns. 

Men för att komma dit måste jag väl dö först, synd för mig att jag inte tror på himmelen. 

Translation

Children who have nothing else than the fear have to cross the dangerous ocean to stay alive because their streets are filled with blood and sorrow. Every day women are victims of burglaries in their bodies and the perpetrators go free from guilt. Still people gets murdered for their love and the prisons are filled with those who had no choice but to go there. The hatred against those who do not look like us, and on the damp streets the homeless are sleeping while everyone else walks by. We breed unhealthy animals to satisfy our eyes and to have someone control and abuse, someone who can't speak up.

Everything is about power. It has always been like that. For us humans, everything's about power. The more you own, the more power you have and this is seen as something to aim for. It's not about to have the power over yourself and your own living, you should control others. People want power over love, faith, nature and animals. That's how our whole system has been built, somehow we think we are the biggest and not just here on Earth, we will conquer the universe. It is a shame.

                 Why is a human more worth than his dog? Well,  the dog in his nature is peaceful and want to do everything possible to cooperate while the human is stronger and therefore has the power over the animal. If you are strong, you can threaten and hurt to control, if you have money you can always buy your own freedom. I am ashamed of what my race has accomplished. We are cutting down ancient forests to buy cheap furnitures we do not need. We take animals from the wild to satisfy our taste buds or to feel needed. We kill for papers and we kill for the rubbish that gets our eco terrorists to destroy nature. Our future is always just tomorrow, even though our greatest aspiration is to live forever.

          One day I will escape to the paradise and never leave it. A place where people do not kill for power, a place where no one enslaves their animals, a place where no one needs be afraid of hell and a place where love is the most beautiful thing in the world.

I guess I'll have to die first, to bad for me that I don't believe in heaven. 

Caroline

Behandla andra så som du själv vill bli behandlad?

Detta inlägg skrev jag för lite över två år sedan men det är lika aktuellt idag. Kanske ännu mer.

" Helt normala saker som folk säger till varandra men som i mitt huvud inte riktigt går ihop är: "Ignorera tiggare som kommer fram på gatan, dom får väl rå över sin situation själv.", "Att dom kommer hit och får hjälp men ändå är så otacksamma" och "Ja men hon borde ju tänka över hur hon klär sig så hon inte skickar ut fel signaler, då får hon ju fan skylla sig själv." Eller är det bara jag som brottas med dessa nästan dagligen?

 Saker folk säger men som dom inte alls har tänkt igenom, det har lixom alltid varit så. Om du är en av dom som har dessa åsikter så ber jag dig se över din egna sympati och din egna inställning till hur du vill att samhället ska vara och hur andra ska se på dig. Det spelar ingen roll vad jag skriver eller hur jag skriver det för du kommer ändå att tänka "det gäller inte mig" för det är med just dessa ord vi har bildat dessa uppfattningar. 

Det gäller inte mig. Men när det börjar gälla dig då, kommer du ändra uppfattning då? När din bror hamnar i fel sällskap, hamnar utanför samhället och måste be om pengar för att ha råd med mat. När din bästa vän utsätts för rasistiska påhopp varje dag och får nej varje gång han söker jobb och tvingas gå på socialbidrag och då anses som otacksam. När din dotter våldtas och blir ifrågasatt utifrån klädval och alkoholintag och får skammen på sig resten av hennes liv för att det på nått sätt var hennes fel. Då kanske du tänker om men inte nu, för än så länge gäller det inte dig.

Gör som du alltid har gjort och lev i din perfekta bubbla. Gå förbi uteliggaren på gatan, han/ hon får skylla sig själv som hamnat utanför. Anställ inte den otacksamma invandraren, han/hon får skylla sig själv som har en annan hudfärg. Beskyll våldtäktsoffret, hon/ han får skylla sig själv som somnade på fel ställe och hade fel kläder på sig. Gör som du alltid har gjort kära samhälle så får vi se om världen blir bättre. Det gäller ju ändå inte dig." 

Translation

This is a text that I wrote 2 years ago but it's important to not forget. 

"How can I translate all this? I guess I can't do it better then tell you what I'm writing about very short. I'm angry at the society and how it still year 2013 leaves the victim alone because it's an unwritten law to "suit yourself." The begger on the street trying to collect mony for food, the ungrateful immigrant who's living on our money because he can't find a work, the rape victim who only got herself to blame for being at the wrong place at the wrong time with wrong clothes. It makes me so sad to know that you won't change your opinion until it happens to you. As long as it doesn't concerns you, you won't care. ."

Caroline

Ett utdrag ur en dagbok

När jag kom hem från sjukhuset den där söndagskvällen tog jag fram en tom sida ur en av mina många skrivböcker. Han tog inte bara en bit från min själv, han tog även min röst. Det var så svårt för jag ville verkligen, verkligen prata men det tog bara stopp. Boken fylldes, sida upp och sida ner hela sommaren. Från dag ett finns det sidor fyllda med tankar och historier från dagarna på sjukhuset, skräckslagna nätter, tankar och allt jag ville säga men inte fick fram.  

I några inlägg tänker jag sammanfatta vad som gick igenom mitt huvud den sommaren. Hoppas någon där ute kan få nytta utav det. Vad jag tänkte, hur jag betedde mig är helt enligt boken. Ingen är ensam. 

"15 juni:

Min första tanke var "Nu händer det... igen." På en sekund gick det upp för mig att jag var inlåst med en psykopat. Alla fel jag gjorde förra gången skulle nu göras rätt. Jag gjorde mig hörd, ville att alla husets människor skulle vakna och rädda mig. Slå tillbaka, samla värdefulla bevis, skaffa vittnet. Dom måste lyssna den här gången, dom måste skydda mig. "

"16 juni:

Klockan var 13 när jag vaknade. Min familj vill trösta mig, jag vet att dom menade väl med det gick inte. I 2 timmar satt jag i min säng, kunde inte tänka och kunde inte gå upp, kunde inte ens somna upp. Maten äcklar mig och det går inte att prata. Försöker gråta men det är som att tårarna är slut. Vill så gärna berätta för mamma men det går inte. Jag ser hur mycket alla lider, vill inte vara till besvär. Jag klarar inte av min kropp. "

"16 Juni: 

Alla tankar, minnesbilder, har samlats i mitt huvud och skapar en storm av förvirring. Idag minns jag ingenting. Jag kan inte tänka."

"16 Juni:

Jag är dödstrött men kan inte sova. Jag är hungrig men kan inte äta. Jag är ledsen en kan inte gråta. Min kropp får ryckningar och vägrar slappna av. Vill ta mig ut ur min kropp, koppla bort. När jag ser mina ben tänker jag bara på varför dom svek mig och inte sprang därifrån."

Pennan brände mot sidorna och jag skrev flera gånger om dagen. När jag läser detta fylls jag med stor sorg och tycker så synd om den lilla tjejen som blev tvungen att skriva ned det här. Men det är inte samma person som jag är idag. Idag hatar jag inte mig själv, mina ben är inte så dumma ändå och jag kan prata om mina känslor. Nu har jag kommit så långt och det finns ingen annan väg än framåt!

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Translation

When I came home from the hospital that Sunday evening, I took out a blank page from one of my many notebooks. He not only took a piece of my self, he even took my voice. It was so difficult because I really, really wanted to talk but I just couldn't. The book was filled, page up and page down. From day one, there are pages filled with thoughts and stories from the days in the hospital, frightened nights, thoughts, and all I wanted to say.

"My first thought was, "Now it happens ... again." In one second it realised, that I was locked up with a psychopath. I can't eat, I can't sleep, I can't cry, I can't speak. My body, I don't want it any more."

Caroline

Idag

Solen skiner och jag borde göra någonting av den här vackra dagen. Tårar rinner för allt jag missar. 

Tack, tack, tack, jag kan inte tacka er nog. De närmsta dagarna har jag tagit emot värmande ord, stöttande meddelanden och tragiska historier. "Du är inte ensam." Så många som har berättat att även de mår psykiskt dåligt men inte vågat visa det för någon. Detta får mig att fundera, varför är det så fel att visa att man är deprimerad? 

Att vara deprimerad och att vara ledsen är två helt olika saker. Deprimerad blir man när man varit så ledsen under en så lång tid att man inte kan le längre. Alla fungerar olika, det finns inget facit att gå efter. Det är inte så att jag går omkring och tänker och är ledsen hela tiden, det skulle vara skönt om det vore så. Tyvärr så tänker jag inte alls. Jag kan sätta mig upp i sängen, sätta ner fötterna på golvet och göra mig redo för att ställa mig. Där fryser min kropp, mina ögon glor bara rakt fram. Tänker inte, känner inte, bara är. Sen lägger jag mig ner igen.

Vaknar, tar mina tabletter och somnar om. Vaknar, gråter, somnar, skriker, vaknar, somnar, gråter. Vandrar runt i lägenheten och letar efter mat.  

Alla är experter. Råd kommer från alla håll nu för tiden. De som säger att det kan vara skönt att bara ligga i sängen några dagar och inte göra någonting och de som säger åt mig att göra nått kul. Det är som att jag har ett val. Det är inte som att jag själv har valt att ligga i min säng och glo hela dagarna. Nej, det är inte alls skönt att känna sig som en fånge i sin egen lägenhet. Att inte kunna ta sig ut för att kroppen sätter stop för det. Att inte klara räkningarna själv för att man inte får någon lön. Att inte kunna jobba för att man bara gråter. Att käka gröt för att man är för fattig. Det är inte skönt att ligga här helt ensam och vänta på att nått ska hända. Jag vet att ni försöker, men tro inte att jag valt detta själv.

Håll om mig, håll mig i handen, var med mig.

Translation

The sun is shining and I should do something this beautiful day. Crying because I can't go out. 

Thank you, thank you, thank you, I can not thank you enough for all the support. 

Being depressed and being sad are two completely different things. Depressed is when you have been so sad for so long that you can't smile anymore.. It's not like I walk around and think and am sad all the time, it would be nice if it were so. I wake up, take my pills and go back to sleep. I wake up and cry, sleep, screaming, wake up, fall asleep, crying. Wanders around the apartment and looking for food. 

All are experts. Advice comes from all directions nowadays. Those who say it can be nice to just lie in bed for a few days and do nothing and those who tell me to do something fun. It's like I have a choice. It's not that I have chosen to lie in my bed and stare all day. No, it's not nice to feel like a prisoner in your own apartment. Not being able to get out. Being unable to work because you just cry. To eat porridge because you are too poor. It's not nice to lie here all alone and wait for something to happend. 

X X X

Caroline