Endast jag

På väg ut för att låsa förrådet stannade jag till. Min blick drogs uppåt, upp mot hundratals glimmande ljus på den bläcksvarta himmelen. Alla ljud tystnade, där fanns endast jag. En underlig känsla sköljde över mig och lämnade mig mållös mitt i den sovande trädgården. En underlig känsla av stolthet, av trygghet. Endast jag. En tanke som aldrig tidigare tänkts utan ett uns av vemod. I några sekunder som kändes som en evighet kände jag att jag inte skulle vilja vara någon annanstans än just här. Att jag inte skulle vilja vara någon annan är just jag. Endast jag. 

Ett ögonblick fyllt med så mycket betydelse. Att för en stund släppa skuld och skam. Att för en stund inte skämmas för att vara jag. Tvärtom! Kastar jantelagen i havet och släpper tanken " Vem tror du att du är?"

Jag tror att jag är en människa med samma rätt att älska och älskas som någon annan. Som lika lätt kan fela, kan gottgöra, kan döma och förlåta. Som kan se både ruskigt vulgär ut och sanslöst vacker utan att känna någon som helst skam. En människa med bristningar och sockermage, celluliter och pormaskar. En människa med markerade kindben och mandelformade ögon, getingmidja och kyssvänliga läppar. Med kunskap och erfarenhet, välvilja och en ambitions till självrespekt. På jobbfester är det jag som dansar på borden och jag spottar inte i glaset, jag går i terapi för att utvecklas till en bättre människa och älskar mina nära. 

En rysning av ilska  går igenom min kropp när jag tänker på alla gånger då jag skämts för att vara jag. Nu vägrar jag förneka mig mer, varken för andra eller för mig själv. Vill skratta till tårar, dansa på klipphällar, äta mig till paltkoma och älska mig knäsvag. Allt för mig, mig och ingen annan än mig. 

Vill avsluta med att skriva ut vad Edith Södergran uttryckte så klokt och vackert år 1918: 

"Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.  "

Translation 

On the way out to lock the guest house I stopped. My eyes looked up, up to hundreds of shining lights on the black sky. All the sounds were silenced, there was only me. A strange feeling washed over me and left me speechless in the middle of the sleeping garden. A strange feeling of pride. Only me. A thought that was never thought without an ounce of sadness. For a few seconds that felt like an eternity, I felt that I didn't want to be anywhere else but right here. That I didn't want to be someone else than me. Only me.

A moment filled with so much significance. To let go of guilt and shame for a moment. And for a moment not be ashamed to be me. Letting go of the toxic thought "Who do you think you are?" I believe I am a human with the same right to love and be loved as anyone else. Who can just as easily can fail, can make amends, can judge and forgive. Who can look both terribly vulgar and senselessly beautiful without feeling any shame. A human with scared skin and sugar belly, cellulites and blackheads. A human with marked cheekbones and almond-shaped eyes, wasp waist and kiss-friendly lips. With knowledge and experience, goodwill and an ambition for self-respect. At work celebrations, it is me who dances on the tables and I do not spit in the glass, I go to therapy to develop and love my loved ones.

A shudder of anger goes through my body when I think of all the times when I am ashamed to be me. Now I refuse to deny myself, neither to others nor to myself.

Caroline