Sedan jag flyttade hemifrån har jag haft åtta boenden. Ingen den andra lik. Att jag hamnade i Öregrund var en ren slump som jag är så oerhört tacksam över idag. Efter jobbet idag lät jag cykeln rulla mig ner till havet för att få en skymt av dagens sista solstrålar innan mörkret kom svepande. Allt jag kunde tänka där jag satt när vågorna sköljde över hala klippor och solen försvann ner i fjärran var att jag är så tacksam över att jag hamnade just här. Hur människorna i den här byn har fått mig att känna mig så välkommen. Har fått vänner som kommer över på spontanfika i mitt kök, som får med mig ut på promenader och som är klippor på arbetet. Även om mitt jobb på förskolan kan vara tungt för både kropp och själ känner jag mig uppskattad av liten som stor och jag känner att jag får le och skratta flera gånger varje dag. Sånt får sår i själen att läka.
Det nämns ofta i mina texter hur mycket jag trivs i min lilla stuga vid havet. Det har gått över ett år sedan jag flyttade hit och inte en enda gång har tanken kommit upp att jag vill flytta härifrån. Vårterminen är i full gång och jag börjar komma in i rutinerna efter två veckors julmys med nära och kära. Trots härliga stunder längtade jag tillbaka till mitt introverta vardagsliv.
Igår drog starka vindar upp från havet och in bland gränderna. Huset skakade och grenar piskade mot fasaden. I min livliga fantasi skapades fotsteg på bron och naglar mot fönsterrutorna där jag låg under mitt röda täcke och försökte sova. Då slog det mig, jag var inte rädd. Efter ett liv av rädsla för mörker och att vara ensam nattetid så slog det mig att jag just då kände mig helt trygg. En påminnelse om att jag är starkare än vad jag själv tror. För några månader sedan trodde jag det var nästintill omöjligt men när jag låg där ensam i min stora säng med vinden som fick hela huset att skaka så kände jag mig starkare än på väldigt länge. Stolt somnade jag och sov fram tills att klockan ringde och det var dags att kliva upp.
Är så tacksam att få bo och verka i denna underbara miljö. Närheten till havet, friheten, trähuskvarter och snickarglädje.
Translation
Since moving out from my parents home I have had eight accommodations. No one like the other. The fact that I ended up in Öregrund was a mere coincidence that I am so incredibly grateful for today. After work today, I took the bike to roll down to the sea to get a glimpse of the last rays of the day before the darkness came sweeping. All I could think of as I sat there as the waves washed over slippery cliffs and the sun disappeared into the distance was that I am so grateful that I ended up right here. How the people in this village have made me feel so welcome. Have made friends who come over for spontaneous coffee in my kitchen, who get me out on walks and who are heroes at work. Although my work at the preschool can be heavy for both body and soul, I feel loved by little and big ones and I feel that I get to smile and laugh several times every day. This heals scars in the soul.
Yesterday, strong winds came in from the sea. The house shook and branches whipped against the facade. My mind created fantasy footsteps on the bridge and nailes against the window panes where I lay under my red blanket and tried to sleep. Then it hit me, I was not afraid. After a life of fear of darkness and being alone at night, it struck me that only then did I feel completely safe. A reminder that I am stronger than I think. A few months ago I thought it was almost impossible for me but when I lay there, I felt stronger than in a very long time. Proudly I fell asleep and slept until the alarm rang and it was time to get up for work.
Caroline
😊👍
SvaraRadera