torsdag 29 maj 2014

Välkommen till mitt huvud


Man tänker mycket nu för tiden, över allt som är och allt som varit. Känns så konstigt att tänka tillbaka på allting man varit med om när man bara är 20 år men min tankegång fungerar inte som alla andras. Jag tänker mycket på tiden på lågskolan. Hur skyddade vi var från världen utanför byn. Vi tänkte inte längre än ner till samhället och tillbaka. Jag tänker mycket på tiden på högstadiet. Hur jag desperat försökte bli sedd genom min konstiga stil och mitt sätt att uttrycka mig. Jag ville vara en del av dom, dom som helst inte ville veta av mig. Inte vet jag varför det var så viktig, det sänkte bara ner mig och jag förstod inte då hur bra jag var utan grottade ner mig i mörker. Jag tänker mycket på gymnasiet, hur jag formades av främlingarna jag trodde var min familj. Hur nätterna omfamnade mig med sin rosa himmel och hur händerna jag delade kom och gick. Sen tänker jag mycket på tiden efter skolan. När jag skulle bli vuxen. Ta ansvar. Arbetslös, orkeslös och hopplös. Mörkret kom än en gång över mig och jag glömde livet i ljuset. Skratten tystades ner, kroppen ville inte mer och munnen slutade säga sanningsord. Jag tänker mycket på allt jag inte minns. De tomma sidorna i min bok där orden aldrig skrevs. Inte vet jag om jag någonsin kommer minnas allt, än så länge har jag bara fått ner några rader så här i efterhand. En efterkonstruktion av vad jag tror kan vara en stor del av min historia.


Nu tänker jag mycket på livet i Stockholm. Nu är det 14 månader sedan jag packade min väska och tog det sista tåget upp till vad jag nu kallar mitt hem. Jag har inte förstått det än och tanken slår mig oftare och oftare att jag bor i huvudstaden. Jag försörjer mig själv, jag har fler jobb än jag kan räkna på en hand. Nätterna färgas än en gång rosa och ett ljus sköljer över mig. Vuxen. Självständig. Älskad. Viljan har kommit tillbaka och jag flyr inte längre från den jag än gång var. Munnen talar sanning och kroppen känns bara mer och mer fri för varje morgon jag vaknar. Ändå ligger det där någonstans bakom ögonen och värker. Mörkret. På något sätt lyckas jag slå bort det och jag har inte bara mig själv att tacka. Ofta tänker jag hur glad jag är som hittat tillbaka till vad jag nu kan kalla ett värdigt liv. Jag tänker att det i alla fall inte kan bli så mycket värre, jag har trasat färdigt nu. Det känns så konstigt att tänka så när man bara är 20 år, men min tankegång fungerar inte som alla andras.



 Translation
I think a lot nowadays, thinking about all that is and all that has gone . Feels so strange to think back on everything I have been doing when I'm only 20 years old but my train of thought does not work like everyone else's . I think a lot of my time in school and how it shaped me. How I desperately wanted to be seen with my strange style and my way of expressing myself . I wanted to be a part of them, they who would rather not know me . I do not know why it was so important , it simply lowered me down and I did not realize how good I was. I went down in the dark. The dark side of me. I'm thinking about how the nights embraced me with its pink sky and how the hands I shared came and went away. Then I think a lot about the time after school. When I was growing up. Unemployed, powerless and hopeless . The darkness came once again upon me and I forgot about the life in the light. The laughter stopped , my body couldn't take it any more and my mouth started to lie.

Now I'm thinking a lot about my life in Stockholm . It is 14 months since I packed my bag and took the last train to what I now call my home. I haven't understood it yet , and the thought occurs to me more and more often that I live in the capital. I supply myself, I have more jobs than I can count on one hand. The nights are pink once again and a light washes over me . Adult . Independent . Beloved . The desire has come back and I do not flee further away from who I once was . The mouth speaks the truth and the body just feels more and more free for every morning I wake up. Yet, it is there somewhere behind the eyes and it hurts. The darkness . Somehow I make it and I don't only have myself to thank . Often I think how glad I am that I found my way back to what I now call a dignified life. I think that it can't get much worse, I have been hurt enough. It feels so strange to think that way when I'm only 20 years old, but my train of thought does not work like everyone else's .

X X X
Caroline

2 kommentarer:

Sara ~Snövits äpple~ sa...

Hej Caroline,
fint att läsa om vad du skriver om att må dåligt, det är viktigt att man talar öppet om sådant. Den där känslan av att mörkret tar över. Jag är själv bi-polär så jag har mina mycket svåra stunder och är väldigt känslig. Jag hade gärna varit utan dom stunderna, men så är inte riktigt livet för mig.
Så bra att du mår bättre nu! *Kram

Jenny Olofsson sa...

Jag är så glad över att du delar med dig, även om det kan vara väldigt utlämnade att vara så öppen. Tack för att du vågar och jag hoppas verkligen att det mörkret är borta för dig nu att du enbart ska ha fina och underbara minnen ifrån stockohlm.