tisdag 14 januari 2014

Min underliga fascination för andra världskriget



Det finns en tid, ett ämne, en händelse som får mina pupiller att vidgas. En tid som man, tydligen, fortfarande inte får prata om. 

Jag minns den första gången jag kände glöden bränna, jag var 10 år gammal. Det började med en bok, en barnbok jag lånat på biblioteket när vi hade bibliotekstid i skolan. Boken handlade om en dansk flicka som hjälpte sin judiska vän att komma undan nazisterna. Jag som aldrig var intresserad av att läsa innan läste denna bok tre gånger men lite i smyg för att ingen skulle tro att jag var konstig. Det var inte för att boken var spännande, bra skriven eller hade intressanta karaktärer. Det var ämnet som intresserade mig och jag kom inte på tanken att det kunde finnas fler böcker som handlade om samma händelse.
Jag kan inte sätta ord på vad det är jag finner så intressant, för mig är det bara en glöd som har brunnit i 10 år och jag vet inte vart den kommit ifrån. Det verkar inte heller som att det är så många som förstår sig på mitt brinnande intresse för koncentrationsläger och manipulationsmetoder, vilket är fullt förståeligt. Så fort jag snubblar över en dokumentär eller en film och Andra världskriget blir jag helt tagen. Ibland tror jag att det är något fel på mig. Det är så hemskt och ändå så vill jag bara veta mer.












När jag än öppnar munnen och berättar om min underliga fascination tänker folk ett steg till och vänder mitt intresse till en politisk åsikt. Kommer ämnet på tal så kan jag bara inte vara tyst och direkt när börjar berätta om mitt intresse för Andra världskriget börjar blickarna vandra i rummet. "Får man verkligen vara intresserad av en så hemsk tid?"eller ännu värre "Det ligger någonting dolt bakom." I en tid som denna med nynazister som demonstrerar på våra gator och  främlingsfientliga partier som letar sig upp i politiken är det inte konstigt om folk är misstänksamma men borde de då inte vara mer misstänksamma mot de personer som inte kan någonting om historien istället för de som är insatta? Det handlar inte om någon som helst sympati för nazisterna, mer medlidande för alla som var inblandade. Hur kunde man manipulera ett helt folk till ett sådant inhumant beteende? Det är just det jag är så fascinerad av. Också av att se historien från en annan synvinkel. Pojkarna som jobbade i ubåtarna, läkarna ute på fält, tyskarna som levde med propagandan, ättlingar till nazisterna eller från Hitlers innersta krets. 

(Privat foto)

(Privat foto)

När jag gick sista året på gymnasiet åkte jag och några från klassen på en resa till Berlin där vi bland annat besökte koncentrationslägret Sachsenhausen. Att besöka en av de platserna som jag läst om sen jag var 10 år var bland de underligaste jag varit med om. Allting blev så verkligt. Ugnarna jag tidigare bara sett på bilder fanns nu där mitt framför mig. Mina klasskamrater tyckte nog jag var jobbig när jag var tvungen att läsa på varenda liten skylt vid föremålen i museedelen. Jag kunde inte sluta läsa. Ändå kunde jag inte visa min sorg när jag var där, det blev för verkligt. Innan mitt besök var mitt intresse för andra världskriget mer ytligt, efter besöket kröp det in under skinnet. Jag vill veta mer.

Men jag vill än en gång förtydliga att detta intresse inte handlar om några som helst främlingsfientliga åsikter!
_____________________________________________________________

Translation
There is a time , a subject , a history that gets my eyes open wide . A time that you , apparently , still do not get to talk about.

I remember the first time I felt the embers burn , I was 10 years old. It started with a book, a children's book I borrowed from the library in school. The book was about a Danish girl who helped her Jewish friend to escape the Nazis. I was never interested in reading before I found this book, so I read it three times, but in secret so nobody would think I was weird. It was not because the book was exciting, well written or had interesting characters . It was the topic that interested me and I could not think of the idea that there could be more books about the same subject .
I can not put into words why I found it so interesting, to me it's just a passion that has been burning for 10 years and I do not know where it came from. It doesn't seems like there are many who understands my interest for concentration camps and manipulation methods , which is perfectly understandable. Sometimes I think there is something wrong with me. 

Whenever I open my mouth and talk about my strange fascination people thinks one step further and turn my interest to a political opinion. Direct when starts to talk about my interest, World War II, the gazes begins to wander the room. " Can you really be interested in such a horrible time ? " Or worse " There is something hidden behind it. " At a time like this with neo-Nazis marching on our streets and xenophobic parties climbing in the politics , it is no wonder if people are suspicious but should they not be more suspicious of those who do not know anything about the history rather than those who are familiar with it? It's not that I feel any kind of sympathy for the Nazis , more compassion for all those who were involved. How could you manipulate an entire nation to such inhumane behavior? It's just that I'm so fascinated by . Also,  to see the history from a different angle. The boys who worked in the submarines , the doctors in the fields, the Germans who lived with propaganda , descendants of Nazis or Hitler's inner circle.

The two last pictures is from my trip to Berlin with my class a couple of years ago. We went to Sachsenhausen.

But once again, I want to clarify that this interest is not about any xenophobic opinions!

X X X
Caroline

8 kommentarer:

Julia sa...

I don't think your fascination is strange. I wonder if the reason why you get strange looks or questions about your fascination with it is because demographically speaking, a lot went on in Europe and to this day some people are still suffering effect 70 years later and are traumatized. Here in the U.S. I do WWII reenacting, which is where at events we dress up either as civilians (non-military), military, and there's even resistance groups too! I've never been hassled or judged because of this hobby, and I'm surrounded by people like yourself who share a huge fascination by it and a never ending appetite to learn more. Granted, us Americans were so disconnected from the War. Sure, some of us had Grandparents or Great Grandparents that served, but they either didn't see anything or they've been involved and seen very deeply disturbing things and wouldn't dare to share what happened due to trauma. My Grandmother lives in Poland, in Krakow, and I visit her every few years, and I can tell there is this huge shift in mentality of how history is treated in the U.S. compared to Europe. A lot of people don't need to crack open a history book to see what happened. They can walk right outside their door and see the rubble left over from the bombings. They can tell they themselves or their parents who had to evacuate their homes and get displaced. I know I was weirded out that when I came to visit for the first time, I noticed people in Poland were very kept to themselves and not that friendly. But it made sense when my Grandma said "They're still recovering from the so many hardships we went through (war, communism, etc.)". But I'm sure you already know these things, I just always think it's interesting myself how our interests are looked at so differently because we are in different countries.

Fanny sa...

Jag tycker inte alls att det är tokigt, sådana händelser sätter verkligen spår i folk. Själv är jag fascinerad av Sovjet och kalla kriget - men inte för det sympatiserar jag med Lenin och Stalins syn på kommunism och människovärde!

Retrolivetavlisa sa...

Hej, jag har egentligen samma fascination! Det är så om man vill prata med folk om andra världskriget att de stirrar förvånade åt mig och de förstår inte varför jag är intresserad i andra världkriget. Jag kan inte heller förklara detta, men det är en känsla. Jag vill också veta mer om denna tiden, hur de klarade med att leva sitt liv etc. Det är också därför att jag har skrivit en hel del om andra världskiget i min historiebok, men fortfarande Är det inte nog. Några veckor sedan försökte jag prata med nån om andra världskriget och min fascination för allt som utspelade dåförtiden. Hon förstod liksom inte varför jag gillade att läsa böcker om denna hemska perioden. Men varje gång det kommer en film på tv:n så ställer jag mig själv för den och se hela filmen. Jag kan tipsa dig om ''Süskind'' den är så bra! Men vet inte om den finns med svensk text, därför att de pratar holländska..
Men nej, det är inte konstigt att du är fascinerad av andra världskriget!
P&K
Lisa

Jenny von Olofsson sa...

jag känner igen det där. Jag är kär i just den perioden som först och andra världs krigen hände och för många är det smärtsamt att bli påmind, men jag gör det inte för att jag älskar det som hände ifrom utav hemsk heter, jag älskar det för att världen formades och vi valde att stå emot och stå upp för det som var rätt. allt på verkades och för mig är historierna om mod, om att förlora sitt hem. om att någon fick något så hemskt att verka okej och om det som vi människor faktiskt gör i läggen som är kritiska. människorna ändras och hittar nya vägar och skapar en ny framtid och det är den framtiden jag lever i och jag vill inte gå ovetandes om värför saker är eller blev som dom blev. Jag vet vad folk gjorde och jag vill veta om det som inte bordes glömmas bort. Jag vill inte att sophie scholl ska ha dött och inte vet varför, eller att jag inte ska förstå glädje i min mormors röst när hon beskriver hur hela gatorna i stockohlm fylldes utav dansen och alla friade att kriget var över. Hur alla kom samman och var enade i känslan utav glädje och frihet.

jag älskar det som den tiden gav som inte ifrom utav hemskheter. Kunde jag önska att det inte hade hänt skulle jag ha gjort det, men det hände och vi har skyldighet att veta varför och den kamp människor gick igenom. För om vi inte vet så kommer nästa generation helt klart inte göra det, för alla överlevare från andra världskriget är snart borta och vi har skyldighet att komma ihåg så att historian inte upprepar sig.

Oj detta blev en mycket längre kommentar än jag tänkte men ja jag är också fascinerad utav första och andra världskriget och det är något som jag ser som sunt och bra och inte något dåligt, för jag har mer att säga till om när det kommer till fientliga åtsikter för det är verkligen något jag är emot, just för historiens skull. Jag vet hur det kan gå om en värld går med på hat mot någon över huvudtaget. Och det är något jag absolut inte vill ha!!

wardrobeexperience sa...

when i was a teenager i read 100s of books and watched loads of documentaries about german history/wwII. with my school i went to auschwitz.
i spent years feeling horribly guilty as being a german.

i love the 40s and 50s for design and fashion and i wear vintage every day. ... but sometimes i feel a little strange when i see people posting about wwII/reenactments. 'playing' war/wartimes is something odd to me ... but for sure it's -again- because of the history of the country i'm born in...

Coco sa...

Hey :) I just came across your blog while I was browsing. This post is very interesting to me. I personally don't see why anyone would find your interest in the war odd/suspicious. It is a big part of history that everybody should know at least a little about.
I am half German myself, but was born in the UK, and I had trouble with English kids calling me names like "nazi" when I was growing up. So in my eyes everybody thought of all Germans as nazis, and therefore I didn't want to hear one single thing about the war. That's how it made me feel.
It's odd to read about how people think you're xenophobic/racist because you're interested in the war, because growing up I was told by various people that I *need* to learn about the war, that it's not healthy for me not to! So it seems like you can't win, either way. The point is, you can't please everybody, only yourself.
I visited the concentration camp in Dachau last year, which got me to thinking about lots of things. If you are interested then my blog post on it is here!
http://hennahaare.blogspot.co.uk/2013/12/kz-gedenkstatte-dachau-dachau.html
Thanks for reading :)
Coco x

Miss Rascal sa...

I don't think you're strange but then we do have the same interests.

My gran fled from Germany to Sweden back in 1938 (my hubbys grandparents did the same but they ended up in Prague in 1934 then London.)
Every time I talk about this with someone in Sweden people get super uncomfortable for some strange reason.
It's almost like they are waiting for me to talk about our not so fortunate relatives that got killed and make them feel guilty even tho they had nothing to do with it. (I really don't go much further because they have a look on their face like a Jewish person have horns and killed Jesus.) Worst thing is when they say "that was so long ago, who cares about that now, isn't it time to let it go". Why on earth would we let it go? We're talking genocide here. *sigh*
I think talking about WW2 must be so much easier if you're not Jewish.

I myself do romanticize the era because people were very creative with everything from food to fun times. And also because people back then had better manners and looked and acted way classier than today.

I think it should be an obligation to teach about the WW2 era in the schools because we can learn so much from it.

K sa...

Det måste ha tagit hela dagen för dig på sachsenhausen! Var där i fem timmar, och då läste vi inte ens var tredje skylt, det var ju så sjukt mycket på utställning i barackerna! Hade dock varit i Auschwitz innan, så var kanske lite avtrubbad.