torsdag 26 december 2013

En historia om en man på en filt

Ni som känner mig väl har hört denna korta historien säkert flera gånger men jag ska nu försöka skriva ner händelsen i text för er som ännu inte har hört den. 

I början av sommaren var mitt huvud fortfarande tungt av mörka tankar och jag gladdes inte på samma sätt som jag gör idag. Jag hade precis fått en lägenhet ihop med en kär vän och semestern hade precis börjat. Det var lördagskväll, jag hade inga planer för alla var upptagna med sitt så jag kontaktade en gammal bekant från Norrköping som nu höll till i Stockholm. Vi stämde träff vid Medborgarplatsen för att sedan gå vidare till någon bar och prata igenom de senaste två åren. Det var när jag gick förbi teatern som historien började. Där satt en man på en filt, runt 50 år gammal, grått hår och blå T-shirt. Han hade en pappersmugg framför sig där det låg några enkronor. Jag tog upp 10 kronor och la i muggen, han såg på mig med vänliga ögon, nickade och sa "Tack så mycket, du ser ut som min mor gjorde på den tiden det begav sig." Jag stannade upp och sa tack till den vänliga mannen. Sen frågade jag om han var hungrig varpå han svarade att han var, mycket hungrig. Jag gick till närmsta affär och köpte en stor baguette till mannen och en liten fralla till mig själv och gick tillbaka till teatern. Jag gav honom baguetten och frågade om jag fick sitta och äta med honom. Vi satt där en stund i tystnad och åt tills jag frågade honom om han var hemlös. Mannen slutade tugga, slöt ögonen och sa det otroliga:
- Nej, jag har min filt och så har jag hela världen framför mig. 

Jag blev helt stum, aldrig förut har jag hört någon säga någonting så vackert. Sekunden efter han hade sagt de magiska orden försvann de mörka tankarna. Efter att jag hört hans ord har världen varit en ljus och vacker plats. Han såg sig inte som hemlös för han hade världen som sitt hem. Han klagade inte över att han var hungrig eller inte hade tak över huvudet. Han var glad för att han levde och fick uppleva världen på ett sätt som inte många fått se. Han gladdes åt de små sakerna, som att en främling bjöd på en macka och satte sig ner för att äta med honom. Han berättade hur han älskade soluppgången, de svenska sommarnätterna och att han brukade sitta och fundera på vad folk, som brukade gå förbi honom, tänkte. Han berättade mycket om sitt liv, hur folk hade spottat på honom, kastat pengar för att göra sig lustig inför sina vänner och hur han en gång fick chansen att köra en Harley Davidson motorcykel. Folk i min närhet har en fallenhet för att ta på sig offerkoftan och klaga över helt onödiga saker som inte ens är värt att nämna och det kan göra mig så less. Du har allting du behöver och lite till, ändå är det så mycket du vill ha och så mycket som står i vägen för det perfekta livet. "Jag fick springa till bussen", "Jag fick inte till håret som jag ville", "Någon kollade snett på mig på stan", "Jag känner mig ful", "Maten är äcklig", "Jag har bara          3 000 kr att leva för den här månaden"... Listan kan göras lång. Ofta får jag höra att jag är så glad och inte klagar, det är nog sant. Jag har ingenting att klaga på, jag har allt jag behöver och lite till. Jag har ofta gått tillbaka för att se om han är där men jag har inte sett honom sen den dagen.
En man på en filt, utan hem, utan jobb, utan pengar och utan familj gav mig hoppet om livet tillbaka. 

Translation
I will try to translate this.
It was a normal summerday , my head was still heavy with dark thoughts and I was not happy in the same way as I am today. . It was a Saturday night , I had no plans cuz everyone was busy with ​​so I contacted an old acquaintance from Norrköping who at that time lived in Stockholm . We sued reunion to catch up the past two years. It was when I walked past the Theater the story began. On the treet sat a man in a blanket, around 50 years old, gray hair and blue T-shirt. He had a paper cup in front of him with some coins . I gave him some money, he looked at me with kind eyes , nodded and said "Thank you so much, you look like my mother did in the 40s. " I stopped and said thank you to the friendly man . Then I asked if he was hungry to which he replied that he was, very hungry. I went to the nearest store and bought a large baguette to the man and a small bread roll to myself and went back to the theater. I gave him the food and asked if I could sit and eat with him. We sat there for a moment in silence and ate until I asked him if he was homeless . The man stopped chewing, closed his eyes and said:
- No, I have my blanket and then I have the whole world in front of me .

I was completely speechless , never before have I heard someone say something so beautiful. A second after he had said the magic words, the dark thoughts disappeared . After I heard his words , the world has been a bright and beautiful place. He didn't saw him self as homeless because he had the world as his home . He didn't complain even though he was hungry and had no shelter. He was happy that he was alive and got to experience the world in a way that not many have seen . He loved the small things in life , like a stranger offering a sandwich and sat down to eat with him. He told me how he loved the sunrise , the Swedish summer nights and that he used to sit and think about what the people, who used to walk past him,  thought . He told me a lot about his life , how people sometimes spit on him , throwed money to make fun of him in front of their friends and how he once got the chance to drive a Harley Davidson motorcycle . I have often gone back to see if he's there but I haven't seen him since that day.
A man on a blanket, without a home , without a job, without money and without family gave me back the hope on life.

X X X
Caroline

2 kommentarer:

Ellinor sa...

Så himla himla fint!

lisa sa...

jag håller med. superfint!